Overkills

Detta blir det sista inlägg du får. Jag vill inte gå i cirklar. Har läst en massa blogginlägg från 2012 för att försäkra mig om att jag inte går i cirklar. Slås mest av hur besatt en kan bli av en helt normal människa. Helt normal. Precis. Du är folk. Varken mer eller mindre. Jag har undrat om det är det som sticker i ögonen på dig. Om det är därför du kände att du behövde kontakta mig för att försvara dig fast det inte finns något att reda ut. Du borde rimligen faktiskt inte bry dig om vad jag tycker. Genuint. Jag har slutat bry mig om vad du tycker. Jag kanske är härdad. Eller så lever jag i förnekelse. Alltså jag vet inte, jag kanske ljuger nu. Mina sanningar har alltid skiftat med mina känslor. Men ändå. Någonstans trodde jag att du stod över. Men du kanske inte vill att jag ska tro att du är folk. Att du kan bete dig som folk gör. Jag har beundrat dig något sjukt i typ 10 år, vet du. Ja, det vet du. Kanske är det just det du saknar. Du vill att vi ska gå vidare med våra liv och att jag ska behålla dig på pidestalen någonstans därinne. Men du, jag vill inte. Du har behandlat mig som skit och jag vill inte. Du skriver att du inte är arg på mig men jag är arg på dig. Och mig. Kan jag inte få vara det? Kan det inte få vara okej? Det behöver liksom inte innebära något drama i någons av våra liv. Det är inte den typen av arg. Det är menhursvårtskadetvaraattlämnamigifreddintönt-arg. Bästa typen av arg. Det är inget du behöver bry dig om. Jag har liksom bara fattat att du har lika många flaws som alla andra och att du har tryckt ner mig de senaste åren. Att du har struntat i din guddotter. Låt mig sura. Strunta i det. Och låt mig ha åsikter om saker jag får höra att du gör liksom alla har åsikter om allt alla gör alltid.

 

Så... Vad nu då? Det är väl bara att fortsätta finnas. Trots att jag fortfarande känner det som att vi kommer ta upp kontakten igen. För att vi måste. Inte för att vi inte klarar av att vara isär egentligen utan för att det känns som en av naturlagarna. Men det är det inte. Det blir inte så. Jag kommer fortsätta gruvas lite då och då över att jag har så mycket att berätta och inte kan. Trots att du för längesedan slutade vara den jag ringer. Jag kommer fortsätta fråga gemensamma vänner hur du mår och hur det går för dig. Förmodligen kommer min röst fortsätta röja ett spår av ömhet när jag säger ditt namn. Jag kommer fortsätta hoppas att du får grepp om ditt liv och inte blir som jag. Jag kommer tänka på dig då och då men inte ohälsosamt ofta. Jag kommer kanske titta in på din blogg ibland och läsa lite för att se vad som händer. Jag kommer fortsätta le när jag tänker på din potential och allt du kommer kunna åstadkomma. Men jag kommer aldrig mer inte ge dig ett till blogginlägg. Fingers crossed.

13 timmar sen han åkte. Det är nu det börjar kännas, hur mycket jag hatar att vara ensam. Det är som att kroppen/hjärnan/vad som nu är problemet insett någonstans undermedvetet först nu att det inte är en vanlig dag när vi ses hemma på kvällen och äter middag ihop, myser framför TV:n och går och lägger oss tillsammans. Först då kommer den lätta otrygghetskänslan. Det är då jag börjar prata med mig själv. Inte på det där halvmysiga sättet en kan göra för att det är allmänt trevligt att prata med sig själv. Utan på det där detärsåmycketlättareattprataänatttänka.sättet. Krampaktigt. Lite psyksjukt. Jag hatar det där. Bristen på självständighet. På många sätt ser jag mig som självständig. Faktiskt. Men ensamhet klarar jag inte av. Som tur är behöver jag inte ha just en man eller kärlekspartner för att känna mig trygg egentligen. Så länge jag har någon. Jag och Felicia har sagt halvt på skoj att om det tar slut med InterCity ska hon bli min inneboende. Jag vet inte om hon menade det men bara den tanken tröstar mig nåt kopiöst när jag är rädd för att dö ensam, som jag är rätt ofta pga osjälvständig. Det skulle verkligen hjälpa mig. I alla fall för en period. Men jag har inte för avsikt att bli ensamstående. Men ändå. 

 

Livet då. Det är mest fint. Mycket fint som händer. Och lite hemskt. Pga hemska saker händer. InterCity har (hade, RIP) akut sjukdom i familjen och det var därför han fick åka iväg ytterst oplanerat i morse. Jag är ledsnare än jag känner att jag har rätt att vara och känner dessutom att jag vill vara där och stötta fast jag vet att jag dels inte kan göra något och dels skulle inkräkta på en annan familj och deras sorg. Maktlöshet. Sämsta känslan. Och det är ju inte som att jag förstår vad de går igenom. Jag har aldrig förlorat någon. men släkt är väldigt levande hela bunten. Nu kom det en liten Lee som vill upp i mitt knä. Det får hon inte för då kommer hon att skriva en massa på mitt tangentbord. 

 

Vad har mer hänt? Jag har varit på kickoff med Riksstyrelsen vilken var fin (förutom att jag hade kopiös otur hela helgen) och jag har varit och badat i Alvik med Sarah och Felicia. Sarah har för övrigt blivit granne med mig nu. Hon bor 2 trappor ner. Hur som helst var badandet mycket trevligt. Vi åkte till Alvik eftersom Sarah inte orkade gå till Hökarängsbadet (så hon åker hellre tunnelbana i 100 år) men fick ändå prommenera minst lika långt runt stranden för att hitta någonstans där det skulle gå att bada. Det var brant och klippigt och mitt i en farled. Men till slut hittade vi ett ställe. Vi fick dock akta oss för båtar hela tiden. Sedan prommenerade vi tillbaka och köpte mat på McDonald's fast vi redan ätit en gång. Kvällen avslutades med att titta på Antz i min soffa. Jag har alltid älskat den filmen men nu älskar jag den ännu mer eftersom jag i vuxen ålderi nser hur underbart politisk den är. 

 

Nu ska jag hämta hem lite Bitten (som jag inte sett på åratal) och lägga en liten 1,5-åring. Sedan blir det en ensam kväll och natt. Yaay. Neeey. 

De säger att du har blivit som jag var. Själv har jag ingen aning om hur du är. Vad du gör. Så fucking skönt. Men det de berättar gör mig ledsen. Att du blivit sådan. Att du. på något sjukt sätt, blivit mer dramatisk än jag är nuförtiden. Fast det var du säkert alltid. Inte lika illa som jag var när jag var 17 så klart, men ändå. 

 

Jag hör att du skriver låtar om mig. Känner mest uppgivenhet. Jag tycker att du överdriver. Att du måste gå vidare från våra tonår, hur jävla kassa de än var. Men det får jag nog inte tycka, tror jag. Det är väl en del av psychoheten. Men jag tror att du funkar så. Att allt kommer sent. Allt från alkoholkonsumtion och fjortisfylla till känslor. Och det är okej. Jag behöver ju faktiskt inte bry mig. Behöver inte ta åt mig. Har tagit åt mig tillräckligt. Lyssnat tilräckligt. Men det är klart att jag gör det ändå. Mer än jag förtjänar. Jag hade ju för fan aldrig blivit älskad förut, fattar du inte det? Inte av någon. Jag pratar inte om romantisk kärlek. Jag pratar om kärlek. Period. Jag trodde att jag skulle dö, fattar du inte det? Det var liksom inte försök att sätta mig över och kontrollera som i dina jävla texter om psykisk misshandel. Jag har också läst. Och jag tror inte du förstår vad jag menar. Och jag antar att detta är ännu en grej jag inte får säga. För psykopater gör det också, eller hur?

 

Jag fattar inte varför de tycker om mig. Våra gemensamma vänner. Jag fattar inte. Jag är ju psycho. När hon sa att hon tycker att jag är awesome. Välbekant chock. Varför? Har ni inte hört vad jag gjorde när jag var 17? Seriöst? Ingen kan älska psykopater. Det går inte. Och så går cykeln, självföraktet. 

 

Jag vet att allt är mitt fel, okej? Jag vet att jag inte kan skylla på kass barndom. Att jag har ansvaret för mina egna handlingar. Men jag skulle vilja gå bakåt i tiden och ge Hannah 5 år en kram. 

Hej!

I torsdags åkte jag till Avesta (Dalarna... vad är det för ställe egentligen?) där US hade årets Forum. Nämnde jag i förra inlägget hur mycket jag älskar Forum? Jag tror det. Jag åkte upp i förväg i torsdags och InterCity kom med Lee på fredagen när mötet började. Vi hade ingen barnvakt med oss men det behövdes inte heller. Jag är i chock över hur snäll Lee var. Hon satt mellan oss i mötessalen och pysslade med sitt eller tittade på barnprogram i ett rum bredvid. Inget gnäll alls. Vi behövde inte gå ifrån mötet mer än ett par minuter nån gång då och då. Helt sjukt. Mötet gick bra. Jag och InterCity debatterade mot varandra i plenum för första gången ever. Detta tyckte typ alla var hejdlöst roligt att se. Jag blev mest arg på honom pga konstruerande av halmgubbar. Nämnas bör också att jag valdes till ledamot i Riksstyrelsen. Tack för förtroendet osv.

 

Förutom möten gjorde vi annat trevligt. Vi gjorde ett lajv (heter det så? Körde ett lajv? Spelade ett lajv? Genomförde ett lajv? Lajvade?) vilket var en ny och ganska awesome upplevelse. Jag har alltid misstänkt att jag skulle gilla att lajva. Har länge velat vara med på ett fantasy/medeltidslajv med hästar och svärd och grejer. Brb. Jag måste byta en blöja. Så där ja. Vissa saker här i världen kan helt enkelt inte vänta. Var var jag? Jo! Det hölls workshops och grejer men tyvärr missade jag detta då jag hade en hel del migrän under helgen. Men vi grillade, badade, soekade gutarr och sjöng bland annat. Jag och Daniel sjöng When You say Nothing At All typ hela fredagkvällen. Mest för att vi tvingade gitarristen (Mathias, ny bekantskap. Extremt trevlig) att lära sig den. Höjdpunkten under den kvällen var dock när jag och Daniel hade Rap Battle och sjöng Ed Sheran's Don't. Både kunde den oklanderligt så ingen vann. Lite synd. InterCity somnade för övrigt vid nio på fredagen. Jag skulle natta Lee men råkade natta dem båda två. 

 

Jag har alltid varit kass på det här med rutiner. Jag vet inte vad det beror på. Jag har nästan inga och de jag har är mycket bräckliga. De faller följaktligen sönder så fort något annat inte är det som det brukar. När jag är bortrest glömmer jag följaktligen nästan alltid att ta mina mediciner. Detta fick sina konsekvenser på lördagskvällen. Usch så deppig jag var. Detta höll i sig hela kvällen och söndag förmiddag varpå det lättade lite. Efter att mötet avslutades på söndagen gick tåget hemåt. Lee tyckte att det var allmänt tråkigt att sitta stilla på sitt säte och jag åt ekologisk choklad. På perrongen i Stockholm träffade vi Denneth som tydligen varit på samma tåg som vi fast han inte varit på Forum. Jag, InterCity, Linus och han samåkte till Hökarängen där vi delade på oss och jag och InterCity gick upp till oss där Felicia väntade. Älskade Felicia. Hon har passat både hund och katt hela helgen och bott hos oss. En stund senare åkte vi iväg på en spontan middag på Max i Kungsträdgården. Och nu blev ljusstyrkan på min dator helt skev. Varför? I alla fall... Det var jag, InterCity, Felicia och Linus. Att de två sistnämnda träffades blev lite av en kulturkrock i mitt huvud. Vi drack lyxshake och trots att alla var helt sjukt trötta ar det oerhört trevligt. Sedan åkte vi hem och jag och InterCity stupade i säng. Dock inte innan jag konstaterat att jag blivit sjuk. Det är skumt det där. Förr i tiden blev jag alltid sjuk på natten. Då vaknade jag med halsont på morgonen. Nu kan jag känna mig helt frisk ena minuten för att sedan upptäcka att jag har halsont och så går det svinfort allting. Det hände i går. I morse vaknade jag och var ännu sjukare. Nu ska jag gå och äta glass. Men först ska jag dela med mig av en reflektion. Hur folk pratar påverkas ju alltid i viss utsträckning av hur folk i deras omgivning pratar. Sånt smittar ju alltid lite liksom. Men hur kommer det sig att vissa smittar mer än andra? Solklart exempel: Folk som umgås mycket med ett av mina ex pratar extreeemt mycket som hon. Alltså jag snackar extremt. Och folk som jag knappt visste att de umgås särskilt mycket med henne. Men det måste de ju bevisligen göra pga de pratar så sjukt likt. Så skumt. Detta är dessutom inget jag inbillar mig. I'm sure of it. Jag undrar bara varför. Detta haR för övrigt gjort att jag nästan maniskt försöker undvika att låta det minsta som mitt ex när jag umgås med gemensamma vänner. Vilket förmodligen är svårt eftersom vi var väldigt nära i många år. Hur som haver - hej då!

Förra helgen var oerhört intensiv. Därav rubriken. Vi sov alldeles för lite och var igång hela dagarna. Men fy fan vad värt det var. Jag ska redogöra för helgen och lite till.

 

Fredag förra veckan var jag och Lee i Farsta med Sarah och shoppade. Eller ja, vi åt på Donken och fönstershoppade. Jag hittade en parfym på Kicks som jag avgudade och som jag senare beställde på nätet eftersom det är sjuukt stor prisskillnad på parfymer på nätet och i fysisk butik. Alltså jag är en riktigt rutinerad online-shoppare men dessa prisskillnader var helt makalösa. Jag har alltid undrat varför folk köper parfym online där det inte går att lukta på dem. Nu undrar jag inte längre. Det är helt uppenbart att folk liksom jag letar upp en trevlig parfym i fysisk butik och sedan beställer den på nätet.

 

När jag stod i trapphuset i begrepp att låsa upp ytterdörren kom värsta kallduschen. Min handväska som legat i varukorgen på barnvagnen var borta. Ingen vill veta hur kreativa mina svordomar var. I väskan, som jag för övrigt älskade, låg mina hemnycklar, bankkort, ID etc. ID-kortet hade jag för övrigt precis betalat 400:- och hämtat ut några dagar tidigare. Väskan var bara ett par veckor gammal. Med tanke på att jag knappt tog ut väskan ur varukorgen alls under min runda och med tanke på att ingen ännu kontaktat mig trots att mitt ID låg i väskan så är jag rätt säker på att väskan blev stulen. Fucking Stockholmare. Det var bara att glatt beställa ny handväska, ringa om låsbyte på ytterdörren, spärra och beställa nya bankkort samt boka tid för nytt ID-kort. Det är dyrt att bli rånad. I mitt fall gick kalaset på ca 2000:-. 

 

Lördagen blev något mer lyckad än fredagen. Betydligt mer lyckad, faktiskt. Upp vid strax före sju och en stund senare kom min pappa och bonusmamma. De hade rest från Gotland för att vara barn - katt och hundvakt. Pappa är väldigt engagerad i sitt barnbarn och tar varje chans att träffa henne, Efter att ha visat dem var alla grejer är och berättat om Lee's rutiner (försökte hålla det så kort och koncist som möjligt fast jag som den kontrollfreak till mamma jag är helst skulle velat skriva en lång lista) åkte vi iväg till T-centralen. Därifrån åkte vi tåg med nya MTR Express till Göteborg. Där var vi vid lunchtid. Vi började med att gå till systemet och köpa sprit. Det gäller att passa på när vi båda är barnfria, vilket inte hänt sedan typ oktober eller november eller när det nu var vi var på kryssning sist. Sedan åkte vi ut till vårt hotell. Jag har nämnt tidigare att vi satsade på stort med hotellet, och det var verkligen mysigt. Vi satte oss på vår terass (ja, vi hade egen terass) och beställde upp varsin kall öl. Det var oerhört varmt och att dricka öl var mycket trevligt. Sedan gick vi ner till hotellets spa-avdelning som vi hade fri tillgång till under hela vistelsen på hotellet. Det var inget storslaget eftersom vi inte köpte till några behandlingar, men de hade två varma pooler. Den ena var innomhus, lite större och halvvarm. Den andra var utomhus, mindre och varmare. Det var som en bubbelpool utan bubblor kan en säga. Det var så skönt att vara där. Vi slappnade verkligen av. Sedan gick vi upp till rummet och tog ett glas rött medan vi gjorde oss i ordning. Vi begav oss till Hard Rock Cafe som ligger hyfsat nära Ullevi, där vi åt god mat och där de peppade med att spela Håkans förra konsert. Maten var god och det var allmänt peppigt. Sedan gick vi iväg mot Ullevi. Det var verkligen en ström av människor som gick dit. Vi köpte ju våra biljetter i andra hand och följaktligen var det inte helt säkert. Då biljetterna är PDF-filer hade säljaren mycket väl kunnat sälja samma biljetter till någon annan. Säljaren hade mycket goda omdämen på Tradera men en vet ju aldrig. Följaktligen var det först när vi släppts in och satt oss på våra platser som jag riktigt vågade känna att shit, vi ska se Håkan! Jag var så exaklterad och InterCity var något berusad redan. Till er som inte var där kan jag tala om att spelningn var episk. Helt jävla magisk, var den. Vi hade sittplatser på läktaren men vi och alla andra omkring oss stod nästan upp mer än vi satt, fuldansade och skriksjöng. Höjdpunkten var i slutet när de skjöt upp massor av raketer runt hela arenan. När jag säger massor menar jag massor. Jag grät nästan för att allt var så perfekt. När vi kom därifrån hade både jag och InterCity lock för öronen av oljudet, men fy fan vad nöjda vi var. Så här i efterhand är min enda förbehållsamhet (heter det så?) att spelningen på söndagen fick Thåström, det fick inte vi. Så sjukt orättvist. Men ändå. Jag kommer nog aldrig glömma den kvällen.

 

Efteråt bestämde vi oss för att fira genom att gå på The Dubliner. Där drack jag white russian (jag ääälskar white russian och den har dessutom en särskild plats i mitt hjärta av nostalgiska skäl), gin & tonic med mera. Jag beställde in en Guiness och övertalade sedan InterCity att beställa in en Vodka & Coke. Detta bara så att jag skulle kunna sjunga "With vodkas and coke, I was guiness all night!" Ni som gillar The Script förstår säkert vad jag menar. Det slutade med att InterCity, som inte alls är lika van vid alkohol som jag numera, blev redigt berusad. Jag var också berusad, även om jag vidhöll att jag inte var det. Det var först när vi kom hem och jag la mig i sängen som jag märkte att allt snurrade. Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag var just då. Och hur snabbt jag somnade. Jag brukar inte somna snabbt.

 

På morgonen tog vi oss faktiskt upp till frukosten, fast vi både var något bakis. Frukosten var faktiskt lite till besvikelse. De hade god annanasjuice men med tanke på standarden på hotellet och vad vi betalade för det kunde frukosten ha varit lite bättre. Efter frukost drog vi ner till spa-avdelningen igen. Det var verkligen välbehövligt. Baksmällan gick faktiskt över för oss båda två. Vi var där några timmar och sedan var det dags att gå upp, göra oss i ordning och checka ut. Vi skulle stanna en natt till (vilket inte var planen från början men pappa ville ha mer tid med Lee) men vi hade inte råd att bo på lyxhotellet en natt till. Därför blv det ett hotell som var ganska precis hälften så dyrt. Men dit kommer vi senare. Först åkte vi till Liseberg. Både jag och InterCity fullkomligt älskar nöjesfält. Jag verkar dock ha blivit lite fegare av mig. Förut kunde jag glatt åka allt som inte går upp och ned. Nu var det åtminstone en attraktion som gjorde mig rejält nervös. Spin Rock, hette den visst. Det är synd, för senast jag åkte den var den det roligaste på hela Liseberg. Men den här gången var det ganska jobbigt. Min bygel satt nämligen lite löst. Inte löst som i att det var något fel på den egentligen utan löst som i att den inte satt åt helt på mig. Spin Rock gungar så kraftigt att en lyfter från sätet när den vänder, och eftersom min bygel satt så löst kändes det verkligen som att jag skulle flyga ut i intigheten. Det gick ändå helt okej först, jag satt och intalade mig att det är ca fysiskt omöjligt för något sådant att hända, Sen började InterCity vråla något om att jag skulle försöka trycka till min bygel och då fick jag nästan panik. När vi kom ned var jag rejält stressad. Men jag valde att åka den igen senare eftersom jag verkligen vill tycka om den. Det gick bättre. Förhoppningsvis ska det vara lugnt nästa gång jag åker den någon gång i framtiden.

 

Efter Liseberg åkte vi hem till det nya hotellet. Det var visserligen ganska billigt och personalen var jättetrevliga men rummet var ganska sunkigt och höll närmast vandrarhem-standard, så det kändes faktiskt inte helt prisvärt. Men vi sov gott, hoppade över frukosten och tog sovmorgon till halv elva. Sedan checkade vi ut, åkte och åt och det var ungefär vad vi hann med innan vårt tåg hemåt avgick. Väl hemma möttes vi av min pappa och bonusmamma och en superglad Lee. Hon verkade inte alls ha haft något emot att vara med morfar och mormor en hel helg. De hade dessutom inrett vår lägenhet med nya tavlor och krukväxter. Jag är verkligen inte bra på att sköta krukväxter. Jag hade kunnat ha ihjäl en kaktus om jag fick chansen. Men de lever faktiskt än, en vecka senare. Peppar peppar. Det blev jättefint. Lee var glad att se oss och vi var glada att se henne. Vi hade verkligen saknat henne. Det var som sagt längesen vi var ifrån henne så här. 

 

Vad har hänt mer den här veckan? I onsdags bytte de låsen till ytterdörren och på kvällen hade jag möte med ungdomsledarna från US Ungdomsgård på US kansli. Ida ringde nämligen och raggade upp mig för att jobba med dem. Jag kommer följaktligen någon dag i månaden eller så, från och med agusti, att jobba extra som ungdomsledare. Trevligt. Jag hängde själv på den ungdomsgården mycket när jag var yngre. Det ska bli roligt att lära känna den yngre generrationen US:are. I torsdags hade vi en rätt produktiv men också rätt hemsk dag. Den började med att vi missade den tunnelbana vi skulle åkt med vilket innebar att vi missade min tid för fixande av nytt ID. Detta skulle komma att fucka upp hela schemat för dagen fullkomligt. Vi bokade om tiden till senare samma dag, men på en annan passmottagning eftersom det var den enda som hade någon tid. Sedan drog vi till Syncentralen och hämtade ut InterCity's nya glasögon. Sedan drog vi till Globen där InterCity hade en läkartid. Där någonstans var det tänkt att vi skulle hinna äta något men det gjorde vi inte. Vi hade inte ätit någon frukost heller. Vi fick åka ut till Sollentuna och fixa mitt pass. Sen åkte vi till Babyproffsen i Handen och hann precis uträtta våra ärenden innan de stängde. Allt vi gjorde under dagen lyckades vi alltså med med ca noll marginal. Följaktligen var klockan till slut 8 och vi hade inte hunnit äta något. Jag var grinig och InterCity var ännu grinigare. När vi kom hem gick vi och la oss. 

 

I fredags gick jag och Lee upp klockan fem. Vi skulle nämligen till Sankt Eriks Ögonsjukhus för att söva Lee och mäta trycket i hennes ögon. Förut gick det att göra detta när hon var vaken, men nu har hon blivit såpass stor att det inte går längre. Hon vill helt enkelt inte. Så sövning it was. Vi fick ett rum där Lee fick lugnande. Lee älskar lugnande. Hon blir hög. Hon skattade hysteriskt hela vägen upp till operationssalen och när hon fick narkosmasken över ansiktet sa hon "Kisse!" rakt in i den och tvärsomnade. Gullunge. Allt gick bra. Trycket är bättre nuförtiden än det någonsin varit. Operationen som gjordes senast hade gett fint resultat och ögat var helt klart. Allt frid och fröjd. Vi fick åka hem redan strax efter lunchtid. 

 

I går hände inget särskilt och i ag ska vi städa. Nästa helg är det dags för US Medlemsforum igen. Tjoho! Jag älskar Forum. Det är lite som julafton för mig. Nu ska jag avsluta detta oerhört långa inlägg. Veckan har varit händelserik men Håkan-helgen var helt jävla fantastisk. Perfekt, var den. Det är en sån där grej jag förmodligen aldrig kommer glömma. En sån där grej som jag senare kommer tänka tillbaka till och nästan bli lite ledsen för att jag längtar tillbaka. Lite som min och InterCity's London-resa för några år sen. Fan, vi måste åka till London snart igen. Hur som helst. Hejdå på er!

Under hela min uppväxt sa jag att jag aldrig tänker på till en gynekolog. Detta var nu inte helt realistiskt. Speciellt inte eftersom jag alltid tänkt mig skaffa barn. Första gynbesöket var när vi skulle tidsbestämma min graviditet med Lee. För alla som haft turen att inte behöva besöka gynekolog så känns det ganska obehagligt att slänga upp benen på två hållare och lägga upp sitt underliv för beskådning. Min upplevelse från mitt första gynbesök var absolut inte positivt, då jag upplevde ett rätt kasst bemötande från den manliga gynekologen. Efter det utsatte jag mig för liknande saker vid ett par tillfällen till - hinnsvepning hos min barnmorska, det faktiskta barnafödandet och ut-och insättning av hormonspiral hos nämnda barnmorska. Inget av detta var i närheten av hur jobbigt det var hos gynekologen.

 

I går var jag alltså på gynundersökning för andra gången i mitt liv. Det var..bättre än senast. Det är dock inte särskilt svårt att vara bättre än senast. Det var ändå inte bra. Jag med min otur får givetvis en snubbe igen och återigen en snubbig snubbsnubbe. Jag har försökt att inte ha fördomar om manliga gynekologer men det är faktiskt jättesvårt. Han var åtminstone hyfgsat trevlig. Dock verkade han ha ganska dålig koll. Vi gjorde ultraljud och han konstaterade att jag har PCO (något som jag varit 90% säker på i flera år men som den andra gynekologen avfärdade eftersom jag blev gravid naturligt) men han såg också att ett ägg var påväg att släppa. Han sa att jag skulle kunna vänta mig ägglossning vilken dag som helst. Detta var som sagt i går. I dag...kom min mens. Alltså jag är ingen gynekolog men borde han inte rimligen kunnat se att min livmoder var full av en massa grejs som ska sprutas ut inom 24 timmar? I vilket fall kommer jag inte få ägglossning vilken dag som helst. Det kan jag lova.

 

Men ja. PCO då. Eller snarare PCOS skulle jag tro. Vad innebär detta rent praktiskt i mitt liv? Bland annat att jag har mens ca 4-5 gånger om året och därmed har väldigt små chanser att bli gravid naturligt. Hur Lee kom till trots skydd är för mig ett litet mysterium, men ett bra sådant. Nu ska jag lägga mig på soffan igen med vetekudden och beklaga mig över min fruktansvärda mensvärk samt glädjas lite åt att jag är fertil i alla fall ibland.

Rubriken kommer från min absoluta favoritlåt just nu. Alltid roligt när jag verkligen älskar en låt som är mainstream och går på radio. Då kan jag dyrka den ihop med Sarah och andra såna människor. Jag sjunger nästan aldrig seriöst längre. Det är sjukt deprimerande. Alltså jag lyssnar ofta på musik och sjunger med medan jag gör annat, men jag sjunger inte på riktigt. När 7 Years kommer upp sjunger jag dock väldigt inlevelsefullt pga 1 bästa låten och 2 underbar att sjunga. Och nu blev Lee som satt precis bakom mig i soffan och lekte plötsligt arg och gav ifrån sig högt argt ljud så jag blev jätterädd och flög en halvmil upp i luften eller nåt. På tal om Lee så hoppas jag att hon kommer att hälsa på mer än en eller två gånger i månaden när hon blir stor. Men vad vet jag, hon kanske flyttar ut på landet eller nåt annat hemskt.

 

Jag glömde säga en sak i går eller vad det var. Förrgår var det nog. Jag och Lee var med Sarah och Anton i Farsta och jag testade konceptet Frozen Yoghurt. Alltså..vilket koncept. Så fantastiskt. Det faktum att en får ta smakerna själv och hur mycket en vill och att det finns typ tusen olika toppings inklusive Nutella, Daim, Marabouchoklad och allt annat som inte är tråkigt strössel. Jag var i himmelriket och åt så mycket att jag fick ont i magen. Som jag sa medan jag tog åt mig: Detta kommer bli dyrt och det är så fetvärt.

 

I går åt vi gooood mat. Eller jag, i alla fall. InterCity köpte och lagade fläskfilé och bea till mig. Det faktum att han som vegan både köper och tillagar kött till mig antyder nog att han älskar mig rätt mycket. Visst gör du, älskling? Jag vet att du läser. Hah! Till fläskfilén fick jag dessutom bollar (tror det heter typ kroketter egentligen) vilket var sjuuukt nostalgiskt då jag inte ätit det sen..en svunnen tid, typ. Nu höll Lee på att kasta sig ner från soffan med huvudet före men eftersom jag är en moder och därmed har superkrafter lyckades jag sensa detta och hann fånga henne i luften och släppa ner henne på golvet på ett lite smidigare sätt. På tal om Lee (igen) så har vi börjat utreda henne hos läkare, sjukgymnast och neurolog. Hon är nämligen rätt sen motoriskt, vilket jag försökt få till en utredning på i fucking Skara sen hon var liiiten. Men här i Stockholm tas det på allvar i alla fall. Sjukgymnasten tror att hon eventuellt kan ha överrörliga leder och muskelsvaghet. Det makar sense. Hon är sjuukt vig men jag har alltid tänkt att det är för att hon är bebis fortfarande. Får låna någon annans bebis och testa hur vig den är för att jämföra eller nåt. Hur som helst undrar vi lite hur detta gått till eftersom sånt ofta är ärftligt och jag och InterCity är de mest oviga människorna som existerar. Särskilt InterCity. Men utredningen har ju bara börjat. Vi får se vad den visar. Det behöver inte vara något fel alls pga alla är individer och sånt skit. Dessutom vet varken jag eller de som utreder henne hur barn med synnedsättning brukar vara, så det är lite svårt. Nu ska jag gå eftersom det låter som att Lee och katten håller på att äta upp varandra i hallen. Saknar den tiden då hon var riktigt liten och låg kvar där jag lämnade henne. Nu tappar jag bort henne flera gånger om dagen och måste ständigt hålla henne ifrån saker som hon verkar dras till enbart på grund av att hon inte får ha dem. Typ sladdar och sånt. See you!

Ni vet när en vill ha en en låtrad som rubrik och så är den för lång? Och sen har en den ändå för vafan det är ju fysiskt möjligt i alla fall. Just det.

 

Enda anledningen att jag bloggar just nu är för att jag väntar på att senaste episoden av Bitten ska laddas ner på denna dator. Sen var det nåt roligt jag skulle berätta, men det har jag glömt. Så klart. I vilket fall har vi bokat hotell för Håkan-konserten nu. 2 månader innan. Så vi kände att det var dags. Dags var det verkligen för allt var nästan fullt. Vi insåg dessutom att vi är vääldigt bortskämda när det gäller att bo på hotell. Vi ville ha något som fick oss att känna att det var lite lyxigt, och eftersom vi bor på hotell rätt ofta måste det vara väldigt lyxigt. Vi skulle boka en svit med jacozzi på rummet. Ååh det hade varit underbart. Tyvärr var det fullt där. Det fick bli en svit på ett annat hotell med egen terass och ca dubbelt så dyrt som vi är vana vid, så det får fan vara bra. Som jag läntar! Nu ska jag avsluta detta inlägg som typ var kortare än sin egen rubrik. Bye!

 

 

Ännu en myskväll med Felicia i torsdags. Vi introducerade henne till InterCity's episka linsgryta och tittade på Paranormal Activity 2. Den första såg vi på ett halloweenparty för måånga år sen. Det börjar kännas som att Felicia sover mer på vår soffa än hemma. Men det gillar jag. I lördags gick jag inte ut, ha! Kort och konsis...koncis? vet ej... sammanfattning av de senaste dagarna. I dag har det inte hänt något. Har städat och grejer.

 

Rolig sak som hände i dag dock: InterCity har sovit rätt dåligt de senaste nätterna och var följaktligen jättetrött tidigare i kväll när vi låg i sängen och gosade. Han somnade hela tiden och jag försökte hålla honom vaken. InterCity har den fascinerande förmågan att bedyra att han är vaken för att sedan börja snarka literally 3 sekunder senare. Följden blev följande dialog:

- IC, don't fall asleep!

- No, it's ok. I'll order a bigger pizza.

- ...What?

- I'll order a bigger pizza!

- WHAT?!

- I'll...oh..nevermind.

 

Nu skall jag sova. Ty jag har skaffat mig en dygnsrytm värd namnet. Orimligt stolt. God natt!

Jag saknar dig. Så. Nu var det sagt. Eller skrivet, snarare. Det känns nästan som att jag inte får känna så. Det är inte konstruktivt för någon av oss. Men jag kommer inte sms:a. Inte den här gången. Inte i kväll. Inte i morgon. Inte alls. Du vill inte. Jag vill inte. Vill inte. Men jag saknar när vi sjöng ihop. Jag saknar det faktum att du alltid förstod vad jag menade när ingen annan gjorde det. Egentligen känner jag mig bara ensam. Jag är inte ensam. Inte längre. Jag har så många människor. Men ingen som förstår. Jag har inte givit dem chansen. När vi pratade som bara vi pratade, jag har aldrig ens försökt det med någon annan. Det finns så många saker som jag inte säger till nån nu när du inte finns. Undrar om det är tänkt att jag ska lära mig leva med det. Egentligen är det ju ett lyxproblem. Förut behövde jag dig. Nu saknar jag bara vår komunikation. Din förmåga att ta upp min tankekraft. Som att prata med sig själv, fast inte. För du förstod bättre än jag någonsin kommer att göra. Jag vill så gärna att du ska vara lycklig. Jag tror inte att du förstår det. Jag hoppas att du är det nu. Om det här gör dig lycklig har jag ju trots allt lyckats till slut. Lyckats med det jag försökt med i flera år nu. Insåg inte att det inte handlade om att jag skulle vara bra för dig, utan att jag inte skulle vara inblandad. Jag ska inte vara inblandad. Det är okej. Det är bra. För oss båda. Men jag saknar dig ändå ibland. När jag inte är arg. Känns det inte lite välbekant? Och jag skäms fortfarande. För hur jag betedde mig för 5 år sen. Och för att jag saknar dig. Jag borde inte göra det va? Jag mår också bättre nu. Vår relation var inte hälsosam. Inte när du inte kunde gå vidare och jag ständigt försökte kompensera för det. Undermedvetet tänkte jag knappt på något annat när vi umgicks. Måsste. Kompensera. Måste. Laga. Måste. Vara. Bra. För. Dig. När det inte gick kände jag mig värdelös. Som om jag dömts till livstid. Och så skämdes jag för den känslan. Ta konsekvenserna av sitt handlande, skulle jag göra. Så länge det krävdes. Förmodligen för alltid. Det är så sjukt ironiskt. Jag visste inte vad kärlek var. Jag visste inte hur en skulle göra för att inte förlora någon. Jag hade aldrig upplevt det där. Jag var rädd. Hela tiden. Och då var det du som kompenserade. Du försökte skydda mig från det där. Hela tiden. Fan. Alla gånger jag försökte avbryta men inte kunde. Jag ska aldrig mer inleda något jag inte kan avbryta. Fast det kanske jag redan har gjort? Fan. Jag ska isolera mig i en iglo på Arktis eller något. Där kan jag ha en Husky eller sju. Det skulle passa mig. Oroa er inte. Jag är okej.

Jag var ute igen i går. För jag är en sån där fruktansvärd mamma som litar på att pappan till mitt barn är fullt kapabel att ta hand om vårt barn medan jag tänker på mig själv i några timmar. Ve och fasa osv. Den här gången gick vi dock inte och dansade utan gick till krogen. Egentligen skulle Sarah bara komma hem till oss och äta påskmiddag eftersom hon bara sovit typ 3 timmar, men sen bestämde vi oss för att gå ut ändå. Det blev Lion's i Skärholmen. Först drack jag två Gin&tonic, men sen smakade jag på Sarahs öl och den var så god så jag beställde in en hel kanna. Senare beställde jag in ytterligare en, och avrundade med Irish Coffee. Kannorna delade jag dock med Sarah. Annars hade jag nog däckat på plats eller något. Jag roade mig hela kvällen med att fylla på Sarahs glas hela tiden tills hon blev full som bara den. Någonstans halvvägs genom första kannan, när vi försökte komma ihåg hur den där ramsan med Vasa gick nu igen, så kom några finnar och satte sig vid vårt bord. De blev kvar hela kvällen och det var jättetrevligt. De var jätteroliga. Det var dessutom först fram mot stängning som de kom med skamliga förslag. Jag blir dock alltid besviken när det händer. En träffar några snubbar, och så fort de inte försöker ragga det första de gör så tänker en att fan, de kanske bara vill umgås lite. Men så blir en alltid motbevisad. Jag är för naiv. När jag och ena finnen var ute och rökte och finnen rullade en cigg till mig kom en man vid namn Clas fram till oss. Jag mobbade honom för hans namn hela kvällen. Han frågade oss vad det var för något intressant vi rökte. Jag bedyrade att det bara var nikotin och gav honom min cigg för att bevisa det. När krogen stängde fick de mer eller mindre köra ut oss som var rätt fulla hela bunten vid detta lag. Finnarna gick hem och jag, Sarah och Clas skulle dra vidare. Vi kom dock inte in någonstans för jag hade inte med mig något leg och var dessutom lite för full för att kunna köra på "Nää, vi har bara druckit EN öl!" så det blev åka hem i stället. Eller ja, vi skulle hem, men jag kom på att mina cigg försvunnit någonstans på vägen. Så vi hoppade av i Gullmarsplan eftersom de har ett 7Eleven som har öppet 24/7. Dit har jag åkt många gånger i mitt tidigare liv. Jag köpte cigg och Sarah köpte en korv och den var så god så vi bestämde oss för att fyllekäka på riktigt. Vi gick till grillen i tunnelbanan och åt hamburgare och en massa pommes. Sedan åkte vi hem. Halv 5, var vi hemma. 

 

I dag har jag hämtat mig från migrän och baksmälla, ätit påskmat från i går samt prommenerat 2,5 timmar med Lee, Lita och InterCity. Jag hade Lee i bärsele på ryggen och åååh vad jag älskar det. Det är inte ens tungt trots att hon väger 11 kg vid det här laget och hon var så sjukt nöjd hela vägen. När hon itne sov satt hon och kuttrade förnöjt, gosade in sig mot min rygg och tittade över min axel. Så mysigt att ha henne så nära. Det var min dag. Och gårdag.

 

Förresten, rubriken sa jag till Clas vid nåt tillfälle. Han var garranterat inte nykter, men jag tror inte han var smart heller. Jaag bara trodde det eftersom jag var full. Jag försökte övertala honom att bli feminist hela kvällen men det gick inte särskilt bra. Ah well. I tried. 

Hej och glad påsk osv! Alltså jag vet inte ens vilken dag en firar påsk. Är det i dag eller i morgon? I kväll ska vi i alla fall inte fira något för i dag är det tacosmys som på alla fredagar och tacosmyset är heligt och prioriteras öer alla sekundära högtider som påsk och skit. Dessutom är jag ledsen för min idiot till sambo har gått och blivit vegan och därmed bryter han vår högtid med att gömma brittiska chokladägg för varandra som vi ägnat oss åt i..2 år, men ändå. 

 

Jag sitter i detta nu i min onepiece och tittar på Jesus Christ Superstar. Detta är den första musikal jag någonsin sett. För jag räknar inte Glee och High School Musical och sånt. Jag kan inte säga att jag fattar grejen med detta. De säger ju för fan ingenting?! Musiken är lite catchy dock. Jag vet för övrigt inte hur jag lyckats undgå att se någon musikal. Jag har liksom inte ens sett Greace. Jag bara kan alla låtar, typ. Nu ska jag gå för jag har absolut inget att säga. Dessutom ska jag städa köket. Hej då! 

Heej!

Vad gör jag, tänker ni. Klockan är ju fem, tänker ni. På fakkin natten. Nu är det så här att både jag och Lee somnade vid 16-tiden i eftermiddags och sov typ 4 timmar. Någon gång under dessa timmar kom InterCity hem och i stället för att väcka hos la han sig bredvid och sov han med. Mycket lyckat. Så jag lär somna ca 6. Sen får jag gå upp ca 10 because kom igen jag kan inte vända dygnet jag har ett barn att sköta. Men jag behöver inte gå upp vid 7-8 eftersom det är InterCity's morgon med Lee. Fast jag kom på att jag kommer behöva vakna 09:30 eftersom InterCity har ärenden till Farsta vid 10. Fan.

 

Anyways. I dag har jag..eh..insett att mina prioriteringar i livet är fucked up. Ok, ingen nyhet men ändå. Jag insåg att jag hellre dör än blir steril. I alla fall i teorin. I praktiken skulle jag nog inte känna likadant. Det låter lite dekadent i vilket fall. Kontext: Jag har haft ont i ena äggstocken i ett antal månader. Givetvis har jag inte kollat upp detta för sån är jag och dessutom om jag skulle kolla upp alla mina åkommor skulle jag springa hos läkaren jämt. Men på sistone har det blivit värre och då googlade jag, ni vet som en gör. Gissa vad resultaten blev? C-ordet, C-ordet överallt! Yay. Å andra sidan är C-ordet överallt alltid oavsett symptom. Men jag råkar ha väldigt mycket ökad risk för just mjukdelscancer så jag har anledning att noja. Till saken hör att jag inte kunde hitta nåt annat som ger dessa symptom. Eller ja, det finns ju godartade tumörer/systor på äggstockarna också, och det kan det ju absolut vara. Det är klart jag inte har cancer. Om allt jag fått panik av varit cancer hade jag varit död nu. Givetvis ska jag kolla upp det men det är förmodligen ingen som helst fara. Det hela fick mig dock att tänka, och det slutade med att jag vrålade åt InterCity att "Varför just äggstockarna? Var som helst men INTE där! Snälla!" Och det känns verkligen så. Jag är absolut räddast för att få cancer i äggstockar, äggledare, livmoder etc. För jag vill inte ta bort dem. Jag vill ha ett till barn. Det är så viktigt för mig. Jag borde ju rimligen fundera mer på vilka cancerformer som är svårast att behandla och frukta dem i stället. Å andra sidan är äggstockscancer en sådan, så jag får väl skylla på det. Men det är rätt sjukt egentligen. Fast förmodligen inte ändå. Att inte kunna få fler barn känns så mycket merk onkret än döden. Och som jag sa till InterCity, hur hemskt är det att dö egentligen? Det är ju alla andra det är synd om. Fast det är ju just det som är hemskt med döden. Jag skulle ha panik över Lee och att jag inte skulle kunna vara där och älska, trösta och vägleda henne. Men beskedet att jag skulle behöva sterilisera mig skulle nog ändå vara jobbigare i stunden. För det skulle gå att ta på. Det går att förstå. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på min talang för överanalys. Jag har ont i en äggstock. Det kan säkert vara lite vad som helst. Men ändå. Intressant tanke.

 

Ah well. Vad har jag gjort på sistone då? Det mest intressanta jag kommer på just nu är att jag hade en utekväll i lördags. Jag gick ut och dansade med Sarah på Ace. Hörni, jag har inte varit ute och dansat på år. Typ 2. Eller 3. Eller nåt. Det är sjukt. Kul var det i alla fall. Vi var packade redan innan vi kom dit och jag har visserligen inga minnesluckor men allt är fragment. Jag hånglade med folk och jag minns knappt vilka ens. Och dansade med fler. Och avvisade Sarahs ragg åt henne. Och hånglade med Sarah. Och dansade och sjöng till Håkan Hellström. Och vinglade hem lyssnandes på mer Håkan Hellström. Och körde Sarah i en kundvagn. Jag behöver fler såna kvällar. Jag må vara mamma men jag är ung också. Jag behöver paus ibland. Stop talking in coooodes! Förlåt, Ellie Goulding flyttade in i mitt öra. Just det, en sak till har hänt. En tragedi. Kent! Ja, ni vet vad jag menar. Det jobbiga var att jag råkade hoppa ur kön till biljetter för spelningen i Stockholm eftersom jag råkade googla på "Katter." Så kan det gå.

 

Just det, innan jag går ska jag återge mina och Sarahs försök till shotramsor. Vi kunde typ inga så vi körde på den med Vasa. Men den kunde vi inte heller. Resultat:

-Vad hette skeppet?!

-Titanic?

-Nej Sarah, Vasa!

-Vasa!!

-Hur sjönk det?!

-Ehh...gick det av, kanske?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-När sjönk det?

-Ehhh...Jag vet inte?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-Varför sjönk det?

-Dålig pilot...eller vad det heter!

 

-Vad hette Vasa?!

 

Detta var alltså helt unintentional och berodde på att vi inte kunde ramsan. Hur svårt kan det vara liksom? Men vi har båda ganska mycket otur med tankeverksamheten så vi får ursäktas. Nu ska jag ut och bättra på cancerrisken och sen ska jag sova. Nej skoja jag ska läsa Lots. God natt!

 

 

Sen när började jag blogga igen helt utan att ha nåt att säga utan bara för att jag typ känner för det? Tror att det är den här stan. Balkongkänslan är tillbaka. Faktiskt. Jag trodde inte att det gick. Trodde jag vuxit ur den. Och förnekat bort den pga herregud väx upp Blue. Men nä. Den är tillbaka och det är rätt trevligt.

 

Mitt liv är rätt bra. Förutom att jag varit tvungen att sluta med min medicin. I flyttkaoset glömde jag nämligen att ta den några dagar och när jag började igen fick jag otäcka utslag. Skiten behöver trappas upp i typ 6 veckor för att en inte ska riskera att få läskiga hudsjukdomar. Så jag fick lägga ner. Måste väl trappa upp igen. Men vem orkar trappa upp i 6 veckor? Inte jag. Fast jag märker av att den faktiskt hjälper mig. Inte så mycket när jag tar den men nu när jag inte gör det. Jag dippar ganska omgående. Så jag antar att det är positivt, att den hjälper. Jag blev så deppig för ett par månader sen eftersom det kändes som att den verkligen hjälpte när jag var uppe i måldos men efter ett par veckor mådde jag sämre igen. Läkaren sa dock att det är precis som det ska eftersom måldosen var väldigt låg och effekten ska avta när koncentrationen i blodet sänks i och med att kroppen vänjer sig. Så jag skulle precis trappa upp till en bättre dos när flytten kom i vägen och förstöööörde allt. Fan. Ah well. Trots orkeslöshet och hopplöshetskänslor har jag ändå vänt i alla fall den här dagen till nåt positivt. Jag har städat och tränat och sånt vilket ofta improvar mitt mående betydligt, klyschigt nog. Förmodligen för att typ 90% av mina ångesttankar handlar om att jag inte gör allt jag borde göra. Sen när jag gör de där grejerna blir jag typ orimligt stolt. Men hellre det. Och jag är faktiskt inte så kass som jag tror att jag är. Borde lugna mig lite tror jag.

 

På tal om städa, eller ja, typ... Har jag sagt att jag älskar vår lägenhet? Det har jag säkert. Men det är helt sjukt hur mysig den blev. Jag har aldrig haft ett hem dit jag kan ta hem folk och vara genuint stolt. Felicia verkar instämma i att vår lägenhet är bäst för hon har redan sovit över här 2 gånger sen vi flyttade in. Eller så är det mig hon tycker om. Jag tycker i vilket fall om henne. Jag älskar att ha henne här. Våra samtal och all ömhet och kramar är precis vad jag behöver just nu. Jag blir alldeles varm bara jag tänker på henne. Hon är verkligen världens bästa. Häromdagen var hon och Sarah här och vi färgade hår. Eller Felicia färgade hår på mig och Sarah, samt lite på sin egen sidecut av min överblivna färg. Jag är ginger igen. Väldigt ginger. Väldigt väldigt ginger. Alltså mitt hår har aldrig varit så här rött förut. Jag blev nästan lite avskräckt, och det vill inte säga lite. Men Felicia sa att mitt hår fick henne att tänka på Hayley Wiliams och då blev jag oresonligt glad så det gör inget. Sen åkte Sarah hem och jag och Felicia åt på min älskade grill i Farsta Strand samt pratade om en massa djupa saker som bara vi kan. På tal om hår så klippte jag och Lee våra förra veckan också. Hår alltså. Vi blev båda mycket fina.

 

Nu tror jag att jag ska sluta snart eftersom det låter som att InterCity är klar med disken i köket vilket innebär att vi kan gå och lägga oss. Jag gillar inte att gå och lägga mig själv. Så jag sitter här helt naken framför datorn som i värsta porrfilmen för datanördar. Var tog han vägen? Ah well. Jag kan blogga lite till. Livet är... Livet är bra, tror jag. Lee har fått plats på dagis. Detta är något mindblowing. Jag tycker att hon föddes precis. Jag kommer ihåg när hon kunde ligga på min mage med huvudet på mitt bröst och när benen bara nådde ner strax under naveln. Hjälp! Nu hostade InterCity precis bakom mig. Han hade tydligen gått och satt sig på soffan bakom mig utan att jag märkt nåt. Skyller på att jag har Paramore på högsta volym i hörlurarna. Nu ska jag fråga honom om vi ska gå och sova. I morgon ska vi tvätta och sen åka till Öognsjukhuset med Lee för att kolla tryck etc. Så skönt att inte åka till en helt annan stad utan bara åka en bit med tunnelbanan. God natt hörni! Och vet ni? Jag bränner broar fortfarande. Om så bara i mitt huvud.

• Att du inte sa tack. Eller hej då. Eller vad som helst. Jag försökte, men det var inget värt.
• Att jag inte kan prata med någon. Jag vet inte hur en gör. Och när jag försöker prata med honom håller han med mig. Så klart. För det är hans jobb. Jag vill ha bollplank. Det finns inga.
• Att ingenting någonsin flyter på i mitt liv. Att inte en endaste grej kan få vara lätt. Det finns saker som är bra, men inget som är lätt.
• Sjukvården. På alla nivåer. I alla instanser. Alltid.
• Att jag ska behöva bli förvånad när någon säger att jag är fin.
• Att det inte går att leva på Coca-Cola. Det är fan sämst.
• Att folk lägger sig i uppfostran av mitt barn. Att de tror att de vet bättre (oavsett om de har egna barn eller inte) och att ag faktiskt bryr mig.
• Att samhället får oss föräldrar i allmänhet och mammor i synnerhet att känna oss ständigt otillräckliga. (OBS: Denna var jag på väg att vända mot mig själv men kom på mig.)
• Att du satt mig i en position i vilken jag fortfarande inte kan acceptera att du behandlat mig illa.
• Att jag inte fick chansen till en okej uppväxt.
• Att jag ser dåligt. Fan vad jag hatar det ibland. Särskilt sen jag blev förälder. Saker som blir svåra och folks ständiga dömande. Men så får en ju inte säga i det här jävla blinning-samfundet.
• Att jag precis skrev en punkt riktad mot mig själv men tog bort den pga skulle ju inte. 
• Att harmoni inte existerar i mitt liv. Någonstans. Någonsin.

Jag är ingen dålig människa. Det har nästan blivit ett mantra för mig. Jag vet inte hur många gånger jag tänker det varje dag. Vill inte veta. Jag vet inte vem jag försöker övertyga, mig själv eller andra. Jag vill så gärna att alla ska tycka om mig. Tanken på att andra dömmer mig krossar mig lite innombords. Men det gör inget. Jag måste försöka intala mig att det inte gör något. Jag behöver inte allas gillande. Det är ok att folk dömer mig. Det måste det vara. Det måste de få göra. Jag behöver inte vara där och lyssna på det. Men det värsta är att risken är rätt stor att de inte dömer mig så mycket som jag tror att de gör. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig kunna sluta tänka så. Därför måste jag bränna broar. Liksom vi brände våra. Vi kommer inte att hitta tillbaka den här gången, eller hur? Det slog mig först igårkväll. Jag tänkte att det kommer ta tid. Nåt år, kanske till och med ett par. Vi har gjort det förut. Vi sa alltid att vi alltid kommer göra det, komma tillbaka. Men det blir inte så den här gången, eller hur? För första gången sen vi blev tighta känner jag att det är slutgiltigt, på riktigt. Men det är lugnt. Det är faktiskt det. Jag tror inte någon av oss skulle vilja ha det annorlunda. Jag har ingen anledning att gå och vänta den här gången, för jag vill inte. Jag måste ta ner dig från pidestalen. Jag måste acceptera att jag inte förtjänar ett liv av ständig ånger. Jag måste acceptera och kännas vid att du skadade mig också. De senaste åren har det varit så. Det är jag som har försökt att vara bra nog för dig och du som har skadat mig. Avsiktligt eller ej har du tryckt ner mig så till den milda grad att jag nästan är tillbaka där jag började när vi träffades. Jag vill be om ursäkt för att jag finns alls. Jag förtjänar inte att finnas, lika lite som sadistiska psykopater. Det är när jag tänker så som jag blir som räddast. Det vore så lätt att hamna i en ond cirkel. Jag hatade mig själv när vi träffades och det gick ut över dig. Nu hatar jag mig själv igen, på grund av dig. Vem ska jag skada härnäst? Det är därför jag måste släppa de här tankarna, släppa dig, släppa människor som jag är rädd ska döma mig genom dig. Jag. Måste. Tycka. Om. Mig. Själv. Det är så sjukt viktigt, inte bara för min egen skull. Jag har aldrig velat skada någon. Aldrig. Eller jo, men ingen som inte förtjänar det. Det är väl å andra sidan vad de tror, eller kanske tror. Att jag maniopulerade. Tryckte ner. Ville skada. Ville ha kontrollen. Det var inte så. När jag bröt ihop över ingenting var det för att min värld rasade när du tittade åt andra hållet- När jag gång på gång hotade med att lämna dig var det för att jag visste att jag borde, inte för att kontrollera dig. Det kanske låter som ursäkter men det är det inte. Jag har redan ransakat mig själv. Och det är inga ursäkter. Det finns inget jag kan säga som skulle ursäkta vad jag gjort och hur jag varit. Men jag behöver inte hata mig själv. Jag behöver bara lära mig. Hur många gånger har jag inte sagt det också? Men jag borde verkligen kanalisera min ilska åt ett annat håll. Jag skulle vilja rikta den mot henne. Min mamma. Hon som gjorde mig sån här. Det vore kanske inte helt rättvist eftersom jag ansvarar för mina egna handlingar men det vore fan så mycket mer konstruktivt. Men jag bränner broar hela tiden. Jag andas, och det går bra. Jag börjar acceptera att det här är sista gången. Första gången borde varit sista gången. Ibland kan jag nästan bli arg på dig för att du inte lät det vara det. Men jag var väl den drivande parten, så klart. Men jag måste få vara arg på dig också. Det är också ok. Du har plågat mig med. Fast det inte var med flit? Eller var det det? Jag måste sluta tänka att du är ofelbar. Kanske gjorde du det för att skada mig som jag skadade dig. Kanske var du så frustrerad på mig att du ville ha dit mig igen, till självföraktet. Jag vet inte. Jag brukade alltid säga att jag kände dig så väl men det gjorde jag inte. Min bild av dig var inte realistisk. Ingen människa är så ofelbar. Så kanske skulle du göra så. Jag som sagt inte längre. Men det spelar verkligen ingen roll. För den här gången är det på riktigt. Och jag är ingen dålig människa.

Hallå!

Usch, vad hurtigt det blev. Låt mig aldrig bli hurtig. Snälla. Vet ni? Nu har vi flyttat! Det är awesome. Alltså på riktigt. Inget Paris-syndrom här inte. Det är, som jag uttryckte det för InterCity, skönt att inte vara den konstigaste grannen längre. Och det är skönt att träffa mina vänner. Min älskade Felicia, och Sarah. Och alla grannar i huset.

 

Så vad har vi gjort då? Planerna med flytten gick mer eller mindre i lås. En sak jag inte räknat med dock är hur tidskrävande det är att packa ner ett helt liv i flyttkartonger. Eller ja, 2 år i alla fall. Det är 2 år va? Eller är det 3? Alltså jag hatar att ara så här sinnesförvirrad. 2,5 säger vi nu. Vi packade på riktigt typ 14 timmar i strräck, och då hade vi ändå kört ett par timmar dagen innan och ett par timmar på tisdagen. På måndagen packade vi inte för då hade vi hem städfirman. Aldrig mer. Jag dricksade dem jättemycket (i förväg eftersom vi inte var där) och de slarvade ändå. På tisdagen gick i alla fall flyttlasset. Jag, InterCity och Lee åkte i förväg dock, som planerat. Vi tog en välbehövlig hotellnatt och sen var det uppackning och IKEAnde. Att kunna springa runt på IKEA och faktiskt kunna handla en massa var fantastiskt. Så fantastiskt in fact att mina föräldrar inte hann montera möblerna ens. Ganska ödesdigert med tanke på att jag och InterCity knappt vet rätt sida på en hammare eller vad det heter. Därför kom 2 händiga snubbar hem till oss på torsdagen och fixade det hela. De var duktiga och snabba men den ena raggade på mig så jag gick och gömde mig hos Denneth tillika granne en trappa ner. Min förevändning att dunsta var att jag behövde ladda min telefon och inte hade packat upp laddaren. Tyvärr rotade snubben fram en laddare åt mig så det hela blev väldigt awkward när jag insisterade på att gå till grannen och ladda telefonen. Men hos Denneth hade jag trevligt, drack te och pratade om djupa saker som vad som hänt i våra liv och hur vi ser på varandra nu, feminism med mera. Han har skaffat sig en feminist till festmö så han har blivit sjukt insatt. Jag har verkligen verkligen saknat honom. När snubbarna var klara gick jag upp igen och alltså ni anar inte hur mysigt vi har det. Just nu saknas bara gardiner och mattor. Men jag har aldrig bott så här mysigt. Äntligen vågar jag känna att hemma är där jag bor. Det är bara fantastiskt.

 

På fredagen packade vi mest upp samt fick besök av Linus. På kvällen åt vi tacos som brukligt på fredagar. Sen kom Denneth upp eftersom snubbarna inte hunnit skruva ihop vår kontorsstol. Denneth lyckades skruva ihop det hela helt utan bruksanvisning och det tog visserligen en stund men jag var imponerad. Det gav oss dessutom att prata om fler djupa saker samt lyssna på vår Spotify-lista från back in the days. Sedan sov vi. Jag och InterCity alltså. Vad Denneth gjorde vet jag inte.

 

På söndagen var jag på Söder för att delta i en intervju med random tjej som skulle skriva sin C-uppsats. Hon var väldigt trevlig. Anledningen till att jag gjorde det var dels för att jag brinner för sakfrågan och dels för att utmana min sociala fobi. Det är helt sjukt hur mycket mindre påtaglig den är i den här stan. Alltså det var inte ens jobbigt att åka och träffa denna människa jag inte känner alls.

 

Förra veckan tog jag det mest lugnt. Var hemma med min familj, fixade grejer till lägenheten i Farsta, hängde lite med Sandra och andra grannar etc. I måndags var jag och Lee på playdate hos Jakob, Victoria och Edith. Sandra var också med. Det blev oväntat trevligt och jag som hade tänkt att vi skulle vara hemma till Lee's läggning var hemma vid 1. I går träffade jag Felicia och Sarah. Detta var typ höjdpunkten sen vi flyttade hit. Som jag saknat dem. Det är helt sjukt. Vi åt semlor på perrongen i Skanstull (vilket var intressant) och fönstershoppade. Jag och Sarah roade oss med att välja ut kläder som Felicia aldrig skulle kunna ta på sig och få henne att prova dem. Felicia har en väldigt alternativ och icke-feminin stil, så vi valde ut den mest feminina långklänning vi kunde hitta. Hon fick också prova en tröja med bland annat pizzor på. Otippat nog passade hon väldigt bra i sistnämnda. Hon var fin i klänningen också (eftersom min Felicia alltid är sjukt fin) men...nej. Det var så inte henne att det blev roligt. På kvällen hängde jag uppe hos Sandra med hennes syster, systers kompis samt classmates. Sandras classmates alltså. Ursäkta otydligheten. I dag har jag, efter en natt av intensivt drömmande om ett av mina ex, konstigt nog, varit hemma med Lee medan InterCity var iväg och sökte jobb bland annat. Han har redan varit på en intervju och är i process med flera andra företag. Jag är orimligt stolt. Han tycker att jag är löjlig, tror jag. Förresten, har jag nämnt att Felicia har flyttat in hos min nätkompis? Det är bara för konstigt. Jag har aldrig ens träffat henne, men det har då alltså Felicia. Hmm.

 

Nu ska jag sluta eftersom jag ska ut och röka med Sandra och sen äta InterCity's korvstroganoff. Det var inte tänkt att skriva ett sånt där dagboksinlägg, jag hade tänkt berätta mycket mer i korthet. Men så blev det icke. Håll tillgodo.

 

PS. Rubriken är från the theme song of the awesome film Paper Towns som är en filmatisering av the awesome book med samma namn av the awesome författare John Green. Boken i fråga har för övrigt givit namn till min katt. En av huvudkarraktärerna heter nämligen Margo. DS.

 

Nu är jag här igen. Skumt va? Och min dator pratar. Jag vet inte hur det gick till och jag kan inte få bort det för min datanörd tillika sambo har gått och lagt sig. Hur som helst, anledningen till att jag bloggar igen är att senaste bloggandet gjorde mig sjukt nostalgisk. Inte själva inlägget eftersom det var väldigt framåtsträvande och sånt, utan snarare själva bloggandet. Jag vill tro att jag ska gå tillbaka till att blogga en massa because seriöst det är terapi. Men det kommer nog inte hända. Men jag får väl ta vara på det nära andan faller på och köra hårt fast jag egentligen har ca noll saker att säga.

 

I dag  har...varit...en dag. Jag har mest chillat och stressat inför flytten om 6 dagar (omg) och sånt. Ni anar inte hur oerhört mycket en kan överanalysera en flytt. Helt sjukt mycket kan jag säga. Och den här låten kunde jag spela på piano en gång i tiden. Ok nu blir det verkligen nostalgiskt här borta. Så där gjorde jag jämt. Skrev om låten jag lyssnar på mitt i allting. Men jag hade faktiskt glömt det. Som jag glömmer det mesta. På tal om glömma, var var jag? Just det, överanalys. Vår plan är i alla fall att i morgon köpa flyttkartonger, sopsäckar och sånt som en ska ha liksom. Samt madrasser. Vi ska nämligen kassera vår 1 år gamla säng pga den är sämst (de påstår att vi har knullat sönder den) och pga den kommer knappt få plats i vårt nya sovrum. Så nu har vi beställt en något smalare men ack så lyxig kontinentalsäng. Varför heter det så? Kontinentalsäng alltså. Det låter som att de ska vara jättestora. Som en kontinent, typ. Jag blev nu hysteriskt törstig. Brb. Så. Nu har jag både gjort saft (Fun Light med smak av fläder. Fantastiskt god. Fast jag borde nog inte dricka den eftersom den eventuellt ger mig fruktansvärd migrän) samt kört upp min stackars sambo för att ta litium som jag kom på att han glömt. Mig är det ordning på. Mitt minne är som en...vänta nu, vilket djur är det som har bra minne nu igen? Guldfisken har ju kortast minne men vilket säger de har långt minne? Ugglan= Skitsamma. Jag har bra minne i alla fall. Alltså jag måste vara redigt trött för jag bloggar inte sammanhängde någonstans. Vad pratade jag ens om från början? Jo, flytt var det va? Jag tror det. Visst ja! I morgon ska vi köpa kartonger, sopsäckar, madrasser och såna där grejer en ska ha när en flyttar. Vad nu det kan vara. På fredag fyller jag 22 (I don't know about you, but I'm feeling 22) och då hade jag tänkt slappa och inte stressa över flytten. Jag kommer inte slappa och kommer garranterat stressa över flytten. På lördag ska InterCity's familj komma hit och köra bort alla våra förbannade möbler som jag hatar, och så ska vi packa gärnet. Sen fortsätter vi packa gärnet hela söndagen och på måndag morgon åker vi till InterCity's familj eftersom vi ska vara ur vägen för städarna. För ja, vi har hyrt in flyttstädning. Innan ni dödar mig (jag tror förvisso inte att massa vänstermänniskor läser den här bloggen. Bara hemska moderater och sånt, hu!) så har de bra villkor och är till och med delägare i företaget. Jag har frågat! Städningen lär ta ca 10 timmar sa dem, beroende på. Så antingen tar vi en sen buss hem eller så sover vi kvar hos InterCity's familj. I vilket fall kommer det bli krångligt med trött dotter som ska sova på nytt ställe, men det får väl gå. Antingen på måndag kväll eller tidigt tisdag morgon åker vi tillbaka för hyresvärdens slutbesiktning, Sedan kommer mina föräldrar (pappa och hans fru - ej min mor av logiska anledningar) och packar in allt i sin feta flyttbil som de har hyrt. Medan de gör det åker vi upp mot Stockholm (Jag, dottern och InterCity) eftersom vi inte får plats i flyttbilen. Vi kommer att hämta nycklarna till nya lägenheten, handla det nödvändigaste (som typ toapapper) och lämna i lägenheten. Sedan spenderar vi natten på vandrarhem (förhoppningsvis STF Fridhemsplan, oh those happy days) eftersom vi fortfarande kommer vara sänglösa. På onsdag vid lunchtid kommer mina föräldrar upp med alla grejer och vi lämnar av dem i lägenheten. Sedan åker vi alla till IKEA och köper fuckloads of möbler. Det kommer bli fantastiskt. Jag älskar att gå på IKEA och drömma om de möbler jag vill ha och nu ska jag äntligen få köpa! När vi är klara blir det tillbaka till lägenheten och skruva möbler tills fingrarna blöder. Detta kommer ta ett obestämt (stort) antal timmar. Någon gång mellan 18-21 kommer dessutom vår icke kontinentstora kontinentalsäng. Lagom till läggdags med andra ord. Sedan åker mina föräldrar och sen, äntligen kommer vi att vara klara och inflyttande. Dagarna därpå ska jag försöka hålla hyfsat fria från annat så vi kan komma i ordning med allt, men helgen efter har jag redan planerat in grejer med folk. Hej hå ingen vila åt folket. Men fan vad skönt det ska bli att komma hem.

 

Nej vet ni. Nu ska jag förpästa mina lungor lite på balkongen och sedan ska jag lägga mig hos min kära InterCity. Som ni kanske har räknat ut så mår jag något bättre än jag gjorde när jag bloggade senast. Var det igår= Jag minns inte. Jag har redan börjat jobba med mig själv. Som med bloggar. Bloggar är överskattade. Utom min egen då, om jag ska vara sån. Jag ska sluta läsa folks bloggar. Jag följer inte särskilt många, men de jag följer klickar jag in på av ren reflex typ 5 gånger per dag. Det är ett sjukligt beteende och jag ska nu sluta läsa bloggar helt. Jag ska också äta nyttigare (var riktigt duktig för att vara jag ett tag men det har nu gått åt helvete pga en viss InterCity) och en massa annat som jag inte kommer på nu. Jag är en framåtsvävande människa. Heter det så? Alltså jag är så sjuukt trött. God natt önskar jag er och avslutar härmed historiens mest parantesfyllda blogginlägg. Oh well. Det förra var i fetstil. Keeping it special.

 

 

Hej?

Vem jag är?

Jag brukade hänga här jämt.

Har ni redan glömt mig?

Vadå svikit er?

Jag har bara..eh..haft ett för odramatiskt liv för att hitta inspiration till bloggande. Dessutom är det den där jäkla onda circekln. Det räcker med att en inte har bloggat på någon månad, och sen har det hänt så mycket att det ändå inte går att skildra. Resultat: Ingen dramatik = inspo + omöjligt att skildra händelser så ja då är det kört. Fattar ni? Bra.

 

Mitt liv är bra och grejer. För det mesta i alla fall. Jag är, som ni vet, trots allt jag. Men min tillvaro har varit deprimerande stabil det senaste året eller så. Lee har blivit stor och firar sin 1-årsdag. Vi hade inte tänkt göra något stort av det. Det blir bara familjen och så ska hon få tårta bara för att. Plus pressenter så klart. Presenter? Hur fan stqavas det? Jag känner mig inte hel utan Autocorrect och därför är datorer läskiga. Sedan är det jul som vi ska fira på Gotland (om pappa tar tag i att kolla flygbiljetter någon gång för annars kommer de vara slut alternativt kosta tre kungariken och en tia) och sen fyller jag 22 i februari omg. Nu blir jag gammal snart. Nedräkningen har börjat. Nooo! Men vet ni? Vet ni vad som händer den 16 februari? Va? Vaaaa? Ja det vet ni förmodligen för det är ju inte som att jag inte skrikit ut det till exakt alla jag känner. Och om ni inte vet... Vem är ni ens? sluta stalka mig! Anyways, jag ska... flytta heeeem! Jag och InterCity (och Lee då såklart, hon har dessvärre ingen talan) har fått en 2:a i Stockholm. Nyrenoverad. 67 kvm. Förstahandskontrakt. Och vi ska köpa nya, fina möbler. Jag kan knappt förstå det själv. Längtar som fan!

 

Vad har hänt mer? Säkert en massa men jag kommer förstås inte ihåg det. Det enda jag kan komma på är att jag och InterCity har varit på en till kryssning. Förmodligen för att det var typ 1,5 vecka sen bara. Den var minst lika bra som den förra. Så fantastiskt att vi fortfarande kan umgås så där och ha så sjukt kul fast vi är tillsammans nästan jämt. Jag börjar tro att jag aldrig blir av med den människan från mitt liv. Gillar tanken. Och givetvis väljer han just det ögonblicket för att komma in och krama mig bakifrån som den InterCity han är. Och alltså Håkan, ta min oskuld! Eh ja, för det första är han typ gammal nog att vara min pappa och för det andra är min oskuld tagen för längesen som den slampa jag är. Höhö. Men just det, det är ju en nyhet också! Vi har fått tag i biljetter till Håkans spelning i juni. Om jag är peppad? Jag är i extas. Tycker synd om InterCity som ska vara med mig på den spelningen alltså. Jag kommer förmodligen inte vara särskilt sammanhängande. Vet ni? Jag borde börja blogga oftare. Det är ganska relaxing. Det ska jag göra! Det kommer inte hända.

 

PS. Jag har skrivit detta på ett oerhört trögt tangentbord och jag orkar fan inte gå tillbaka och redigera så ni får leva med eventuella fuckups. Deal with it.

 

PPS. Jag glömde säga en sak. Att vara mamma är fan det coolaste jag någonsin varit. Sjukt klyschigt, jag vet. Men det är ju sant.