14 dagars skrivutmaning #2 - Frimärket
Utmaning: Någon slickar på ett frimärke som smakar konstigt. Vad händer?
Jag sitter vid skrivbordet och försöker samla ihop mig själv. Försöker andas. Handen skakade när jag skrev adressen och det syns på de skeva bokstäverna. Det ser nästan ut som ett barns osäkra handstil. Dröjande tar jag fram frimärket från byrålådan. En fjäril, föreställer det. Frånvarande slickar jag på baksidan. Det smakar konstigt. Den där konstiga, artifisiella smaken av citrion som frimärken alltid har men som jag aldrig är beredd på. Citron. Smaken väcker ett minne till liv hos mig.
Snabbt låter jag tungan glida över handryggen. Slickar i mig saltet. Jag tar ett djupt andetag och sväljer sedan tequilan. Jag får genast kväljningar. Varför gör jag det här? Jag hatar tequila. Snabbt tar jag en klyfta citron från fatet intill och äter upp hela. Kväljningarna upphör. Jag andas ut och ser på dig. Du verkar inte ha märkt mina kval utan sitter med din telefon och kollar killar på Tinder medan du suger långsamt på en citronskiva.
- Ful, ful, ful, muttrar du för dig själv.
Sedan vänder du dig till mig.
- Han då? Är han fin?
Jag kastar en blick på killen i fråga. Han har jättestora. blå ögon. Fjant-ögon. Riktiga fjoll-ögon.
- Nä, jag vet inte, säger jag och stirrar ner i mitt tomma glas.
- En till?
Du lyfter frågande på teqila-flaskan och ditt ena ögonbryn. Jag nickar. Du häller upp till oss båda. Sen sväljer du saltet, tequilan och fortsätter suga på din citronklyfta. Jag följer ditt exempel. Den här gången får jag inga kvälningar. Men det snurrar lite i huvudet nu.
- Men du gillar ju inga killar, säger du och tar upp tråden igen.
- Jag tror inte jag gillar killar.
- Jaha, så du gillar tjejer? Varför har du inte sagt det?
- Jag gillar dig.
Jag stänger munnen så snabbt att tänderna slår ihop med en smäll som lämnar efter sig en lätt huvudvärk. Du släpper din citornklyfta på fatet framför dig och stirrar på mig. Plötsligt känner jag hur magen vänder sig. Jag reser mig snabbt och havt springer, halvt ramlar in i ditt lilla badrum. Jag lutar mig över toan och försöker andas. Jag mår så illa. Du har en sån där doftgrej i toaletten. Den luktar citron. Den får mig att må lite bättre. Jag stannar kvar där inne med huvudet över toaletten alldeles för länge. Till slut hör jag hur du knackar försiktigt på dörren.
- Får jag komma in?
- Ful, ful, ful, muttrar du för dig själv.
Sedan vänder du dig till mig.
- Han då? Är han fin?
Jag kastar en blick på killen i fråga. Han har jättestora. blå ögon. Fjant-ögon. Riktiga fjoll-ögon.
- Nä, jag vet inte, säger jag och stirrar ner i mitt tomma glas.
- En till?
Du lyfter frågande på teqila-flaskan och ditt ena ögonbryn. Jag nickar. Du häller upp till oss båda. Sen sväljer du saltet, tequilan och fortsätter suga på din citronklyfta. Jag följer ditt exempel. Den här gången får jag inga kvälningar. Men det snurrar lite i huvudet nu.
- Men du gillar ju inga killar, säger du och tar upp tråden igen.
- Jag tror inte jag gillar killar.
- Jaha, så du gillar tjejer? Varför har du inte sagt det?
- Jag gillar dig.
Jag stänger munnen så snabbt att tänderna slår ihop med en smäll som lämnar efter sig en lätt huvudvärk. Du släpper din citornklyfta på fatet framför dig och stirrar på mig. Plötsligt känner jag hur magen vänder sig. Jag reser mig snabbt och havt springer, halvt ramlar in i ditt lilla badrum. Jag lutar mig över toan och försöker andas. Jag mår så illa. Du har en sån där doftgrej i toaletten. Den luktar citron. Den får mig att må lite bättre. Jag stannar kvar där inne med huvudet över toaletten alldeles för länge. Till slut hör jag hur du knackar försiktigt på dörren.
- Får jag komma in?
Plötsligt är jag tillbaka i nuet. Jag sitter där med brevet i handen. Frimärket är på plats. Din adress är i alla fall läslig. Nu är det dags.
14 dagars skrivarutmaning #1 - Längtan
Jag vill komma igång och skriva igen. I någon form. Antingen i den här bloggen eller på något annat vis. Därför har jag bestämt mig för att köra en skrivutmaning. Jag hittade en på nätet som går ut på att jag under 14 dagar ska skriva utifrån givna ämnen. So, here we go!
Utmaning: Längtan. Skriv om något du längtar efter. Lev dig in med alla sinnen.
Jag är ledsen. Varför är jag ledsen? Det är inte relevant, för det här är en hypotetisk situation. Kanske är jag bara trött på skiten i allmänhet, som jag blir ibland. Trött på att bära allt själv. Jag åker hem till dig. Jag vet exakt hur dörren kommer att låta när jag trycker ner handtaget och öppnar den utan att ringa på. Sista biten gnisslar alltid lite. Har alltid gjort det. Jag vet, för det finns ingen dörr som jag öppnat lika många gånger som den här. Inte ens min egen. Jag går in i köket, öppnar kylskåpet. Misslyckas med att hitta cola, så klart. Suckar djupt och går in till dig i vardagsrummet. Du rycker till när du ser mig.
- Jag hörde inte att du kom!
Jag kastar mig ner i soffan bredvid dig med ännu en suck. Du tittar uppmärksamt på mig.
- Hur mår du?
Fan också. Fast jag inte tänkt gråta svämmar ögonen över. Den tjocka känslan i halsen när jag försöker hålla tillbaka. Dina ögon vidgas lite och du sträcker dig efter mig.
- Kom.
Jag faller mot dig och nu är det kört. Jag fulgråter och tårarna blandas med snor som lämnar våta spår på din stickade tröja och i ditt hår. Jag ger upp alla försök att kontrollera mig och släpper ut allt. Hela skiten. Jag gråter så mycket att jag inte kan få fram ett ord till förklaring och du frågar inte mer. Du bara håller mig, stryker mitt hår, torkar tårarna. Jag känner mig som ett mycket litet barn i din famn. Jag tar omedvetet tag om ditt ringfinger och håller det så hårt jag kan. Du ler, fast jag inte ser det genom tårarna.
- Du gjorde alltid så där när du var liten och jag ammade dig, säger du.
Jag ler lite och tittar upp på dig.
- Tack mamma. Tack för att jag får vara liten även nu när jag är stor.
- Jag hörde inte att du kom!
Jag kastar mig ner i soffan bredvid dig med ännu en suck. Du tittar uppmärksamt på mig.
- Hur mår du?
Fan också. Fast jag inte tänkt gråta svämmar ögonen över. Den tjocka känslan i halsen när jag försöker hålla tillbaka. Dina ögon vidgas lite och du sträcker dig efter mig.
- Kom.
Jag faller mot dig och nu är det kört. Jag fulgråter och tårarna blandas med snor som lämnar våta spår på din stickade tröja och i ditt hår. Jag ger upp alla försök att kontrollera mig och släpper ut allt. Hela skiten. Jag gråter så mycket att jag inte kan få fram ett ord till förklaring och du frågar inte mer. Du bara håller mig, stryker mitt hår, torkar tårarna. Jag känner mig som ett mycket litet barn i din famn. Jag tar omedvetet tag om ditt ringfinger och håller det så hårt jag kan. Du ler, fast jag inte ser det genom tårarna.
- Du gjorde alltid så där när du var liten och jag ammade dig, säger du.
Jag ler lite och tittar upp på dig.
- Tack mamma. Tack för att jag får vara liten även nu när jag är stor.
