Vecka: 34
SF-mått: 33
Hjärtljud: 148.
Bebis ligger fortfarande i säte. Barnmorskan sa att jag inre ska oroa mig än. Det gör jag ändå. Så klart.
Ultraljudet såg mycket bra ut. Bebis låg på +7% från genomsnittskurvan i storlek. Har för mig hon sa att allt från -20% till +20 anses normalt. Så ja, väldigt bra. Dock har bebis nu vänt sig med huvudet uppåt och sitter med rumpan ner i mitt bäcken. Detta är ingenting de fäster nåt avseende vid förrän kring v 35, så hon har ett par veckor på sig att vända sig nedåt igen. Men om hon inte skulle göra det finns det tre alternativ, och inget av dem är jag särskilt sugen på.
Alternativ 1: Vändningsförsök. Detta är vad det låter som. En barnmorska (tror jag) försöker att få bebis att göra en kullerbytta utifrån genom att klämma på magen. Detta kan tydligen vara rätt obehagligt. Dessutom fungerar det bara ca hälften av gångerna, och medför vissa risker för barnet som kan innebära att det blir bråttom att få ut barnet med kejsarsnitt. Dessutom finns alltid risken att barnet vänder sig fel igen även efter ett lyckat vändningsförsök.
Alternativ 2: Planerat kejsarsnitt. Om mamman tackar nej till ett vändningsförsök, det inte fungerar eller det bedöms omöjligt/för riskabelt av olika skäl finns alternativet att barnet förlöses med kejsarsnitt i stället för vaginakt. Detta görs då vanligen ca nån vecka innan beräknat datum för att förhindra att förlossningen startar spontant. Om förlossningen skulle starta innan det planerade snittet åker en in direkt och snittet görs då i stället.
Alternativ 3: Föda barnet med rumpan först (s.k i säte.) Jag är handla dåligt insatt i sätesförlossningar men tydligen är det oftast völfyfr tufft och innebär en hej del risker. Barnet föds ju dubbelvikt och det är av logiska skäl svårare. Många sjukhus erbjuder inte ens den här möjligheten. Jag vet inte hur det är med det på SÖS här i Stockholm där jag ska föda.
Jag hoppas verkligen att bebis vänder sig rätt spontant, för jag är definitivt inte sugen på något av de andra alternativen. Att föda i säte gör jag hekt enkelt inte, så då återstår kejsarsnitt och vändningsförsök. Jag är lite rädd för att behöva göra kejsarsnitt så fast vändningsförsök verkar brutalt onice tror jag att jag skulle låta dem försöka, om det går. Men jaja. Det är ett tag kvar. Förhoppningsvis blir det inte aktuellt.
Vecka 32 och 58 dagar till beräknad nedkomst. Det är ingenting. Verkligen ingenting. Ändå känns det som ca 100 år. Detta trots att tiden går så fort numera. Konstigt, är det. Bebis börjar få det rejält trångt därinne. Sparkarna gör vid det här laget riktigt ont emellanåt, och det känns ofta som att jag råkar klämma henne när jag rör mig. Det är för övrigt väldigt svårt att försöka blogga när en vild 2-åring drar i ens ben och försöker bita en i foten. Hur som helst... känslan när det känns som att bebis blir klämd är rejält obehaglig men inte farlig. Det är nog värst för mig. Jag kan ofta känna någon kroppsdel när jag klämmer på magen. På torsdag blir det tillväxtultraljud. Då ska de kolla hur stor bebis är, hur hon ligger, hur mycket fostervatten där är och hur flödet i navelsträngen ser ut. Då återstår att se om hon fortfarande ligger med huvudet nedåt som hon gjorde när barnmorskan kände efter sist i slutet på vecka 29.
I dag är det onsdag, så InterCity är bortrest som vanligt. I går firade vi Linus 20-årsdag i efterskott hemma hos Rakel. Min helg har varit rätt hemsk, och detta trots att det var en Felicia-helg. Jag var nämligen tvungen att avliva Lita, min älskade hund, i fredags. Hon blev 12 år. 6 av dessa har hon varit min. Jag skaffade henne när jag gick på gymnasiet och hon har varit ovärderlig för mig sedan dess. Jag är så tacksam för att Felicia stöttade mig i mitt beslut, följde med på avlivningen och sedan stannade hos mig hela helgen. Det behövde jag. Fredagen spenderade vi med att gråta ikapp och tröstäta enorma mängder godis. På lördagen hjälpte hon mig (läs: förbarmade sig) med att bygga ihop spjälsängen till bebis. Det blir en liten säng som är lika hög som vår kontinental och med bara tre sidor så att bebis ligger precis intill mig trots egen säng. Det kommer bli bra. På söndagen gick vi på bio och såg Flykten till framtiden, vilket är en äckligt bra film. Nu vill tidigare nämnda 2-åring att jag ska ha en hårborste. Oklart varför. Hon tycker nog att jag ör tråkig. Efter filmen gick jag och Felicia i alla fall och åt på Donken och sen åkte vi hem för att hämta Felicias grejer och hon åkte hem till sig. Eftersom Felicia har hund och dessutom känner många andra som har det tog hon med sig alla Litas gamla grejer förutom hennes halsband som jag ville spara. Det kändes skönt i sorgen att få ut alla saker och att de kommer till användning och inte behöver slängas. Jag hoppas att det slutar göra så här ont snart. Jag sörjer verkligen. Men jag antar att en lär sig leva med det också.
