Overkills

Jag bloggade senast kl halv 2 på morgonen den 14/12. När jag var klar med det tog jag en dusch precis som jag skrev att jag skulle, och sedan la jag mig. Klockan 4 ungefär började värkarna göra lite ont. Jag hann ha ungefär två stycken såna innan vattnet gick. Eller det trodde åtminstone jag. Det skulle visa sig att det var den såkallade slemmproppen. Jag ringde in till förlossningen och de bad mig komma in kl 11 om det inte blev för outhärdigt med värkarna tills dess. Jag låg i sängen en stund och det blev bara värre och värre. Inte lång tid senare var jag tvungen att andas mig igenom smärtan. Värkar under latensfas (öppningsfas) är en fruktansvärd företeelse. En kan inte göra något åt eller med smärtan, bara ligga där och lida. Efter en stund förflyttade jag och InterCity oss till vardagsrummet för att se film. Vi hade planerat för latensfasen med massor av godis och barnfilmer. Vi såg dock bara en barnfilm och jag åt inte alls särskilt mycket godis. Hade väl inte riktigt ätnkt på att det inte skulle vara någon mysfas direkt. Vid halv 8-tiden började jag känna att värkarna började bli outhärdliga. Jag bestämde mig för att ringa tillbaka till förlossningen vid 8 och se om jag kunde komma in tidigare. Men när jag la mig med en varm vetekudde i sängen kändes det lite bättre, och jag lyckades uthärda till 10 då vår taxi kom. Under taxiresan och första undersökningen på förlossningen hade värkarna avtagit lite, och jag var orolig för att behöva åka hem igen. De tilltog dock igen medan vi väntade på besked och jag fick veta att jag var öppen 5 cm och definitivt inte skulle behöva åka hem. Jag var väldigt stolt över mig själv som hade lyckats klara så mycket hemma på egen hand. Vi fick ett rum på förlossningen och jag fick lustgas. Lustgas, för er som undrar, är en mycket trevlig uppfinning. Jag hade lite svårt med tidsuppfattningen under förlossningen, men jag tror att den höll mig fullt nöjd och glad i ett par timmar i alla fall. Jag sa glatt mellan värkarna att det här med att föda barn var ju riktigt roligt. Efter ett tag blev dock värkarna så starka att lustgasen inte räckte för att jag inte skulle kasta mig från sida till sida av smärta. Nu bad jag om Epirudral (ryggmärgsbedövning.) Det dröjde dock ett bra tag innan de kom in och satte den, eftersom läkaren var upptagen på annat håll. När han väl kom mådde jag så dåligt av smärtan att jag mest låg och bankade på InterCity av maktlöshet. När Epiduralen började värka bara försvann smärtan. Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det var. Det enda jag kände nu var ett tryck nedåt som var fullt hanterbart. Jag bara låg där, oklart hur länge, och njöt. Frånvaron av smärta var så befriande att jag blev alldeles lycklig. Sakta men säkert blev trycket nedåt starkare med varje värk och efter ett tag föreslog barnmorskan att jag skulle prova att krysta. Det var startskottet till 50 minuters intensivt arbete. Att krysta ut en bebis var givetvis oerhört smärtsamt, det är inget som Epiduralen skyddar mot. Men jag tyckte ändå att den här delen var mycket bättre än öppningsfasen. Jag kunde nämligen göra något produktivt med smärtan, och det hjälpte något oerhört. Det gjorde ont, var oerhört ansträngande och jag blev väldigt frustrerad över att detk ändes som att det tog så lång tid och inte hände något, men det var framförallt jättehäftigt. Känslan när hon gled ut var kanske 40% outhärdlig smärta och 60% coolt som fan. Dessutom föddes hon med segerhuva, vilket barnmorskorna ojade sig något extremt över. Ska vara väldigt ovanligt tydligen. InterCity fick klippa navelsträngen och sedan fick jag upp henne på bröstet. I det här skedet var jag mest förundrad över att det var en riktig bebis och att hon var min. Hon föddes med oerhört mycket mörkt hår, hela 55cm lång och 4205g. Nu var det dags att krysta ut moderkakan, vilket i sig inte var så farligt. Det jobbiga var efter när de tryckte en massa på magen för att få ut eventuella rester. Det gjorde ont. Vid det här laget var jag ganska trött. Jag hade ju inte hunnit sova något under natten och hade inte heller ätit ordentligt kvällen innan. De sista dagarna innan förlossningen innebar en extrem avsaknad av aptit från min sida. Jag fick ta en dusch, och när jag skulle gå ur den kände jag att jag höll på att svimma. Jag placerades på en sjukhussäng och blev ivägskjutsad till BB på den. InterCity kom efter med bebis i en liten bebissäng på hjul. Sedan vfick jag äntligen sova. Personalen var snälla och tog bebis under den natten så vi fick vila ut ordentligt.

 

Tiden på BB var överlag väldigt mysig. Det var skönt att ha en knapp bredvid sängen som en barak unde trycka på om en behövde hjälp med något. Personalen var väldigt trevliga också. Jag hade dock en mental breakdown under den legendariska dag 3. Varför alla bryter ihop under just denna dag et jag inte. Men jag trodde faktiskt jag skulle bryta ihop oftare än så så här i början. Det finns tunder då jag blir brutalstressad och bebis bara skriker, men jag har ändå lyckats hålla ihop. InterCity har varit helt fantastisk och avlastat mig när jagi nte har orkat. Hans tålamod är mycket bättre än mitt.

 

Nu har vi i alla fall fått komma hem sen ett par dagar tillbaka och allt här hemma går jättebra. Bebis (hon ska förresten heta Lee) är av någon anledning mycket lugnare här hemma än på BB. Inte alls lika mycket skrik och de två senaste nätterna har hon bara sovit med undantag för mat var 3-4 timme. Amningen går riktigt bra. Hon suger jättefint och vi har inte behöt komplettera med någon ersättning sen vi kom hem från BB.

 

Stundtals är det oerhört jobbigt att vara förälder till en nyfödd, men överlag känns det faktiskt bra. Jag kan inte säga att jag slogs av någon brutal kärleksvåg när hon kom upp på bröstet, men jag har å andra sidan alltid känt att det där verkar överdrivet. Jagh ar mer byggt upp ett band lite succesivt under den senaste veckan. Jag har nojat lite överh ur det ska gå med anknytning och så innan men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Trots att hon inte gör mycket annat än att äta, skrika, bajsa och sova så älskar jag min lilla Lee. Dessutom älskar jag InterCity om möjligt ännu mer än jag någonsin gjort tidigare. Vet inte om det ärh ormonerna eller vad det beror på, men han är helt enkelt fantastisk. Jag har världens finaste familj. <3

De gör ingenting åt lättare revbensfrakturer så jag kommer få vänta ut skiten. Men det brukar kännas lite bättre efter Någon vecka säger dem, även om det kan ta månader att läka. Och InterCity passade just helt oombedd upp på mig med både Cola och Ohboy. Så jag klarar mig.