Overkills

Heej!

Vad gör jag, tänker ni. Klockan är ju fem, tänker ni. På fakkin natten. Nu är det så här att både jag och Lee somnade vid 16-tiden i eftermiddags och sov typ 4 timmar. Någon gång under dessa timmar kom InterCity hem och i stället för att väcka hos la han sig bredvid och sov han med. Mycket lyckat. Så jag lär somna ca 6. Sen får jag gå upp ca 10 because kom igen jag kan inte vända dygnet jag har ett barn att sköta. Men jag behöver inte gå upp vid 7-8 eftersom det är InterCity's morgon med Lee. Fast jag kom på att jag kommer behöva vakna 09:30 eftersom InterCity har ärenden till Farsta vid 10. Fan.

 

Anyways. I dag har jag..eh..insett att mina prioriteringar i livet är fucked up. Ok, ingen nyhet men ändå. Jag insåg att jag hellre dör än blir steril. I alla fall i teorin. I praktiken skulle jag nog inte känna likadant. Det låter lite dekadent i vilket fall. Kontext: Jag har haft ont i ena äggstocken i ett antal månader. Givetvis har jag inte kollat upp detta för sån är jag och dessutom om jag skulle kolla upp alla mina åkommor skulle jag springa hos läkaren jämt. Men på sistone har det blivit värre och då googlade jag, ni vet som en gör. Gissa vad resultaten blev? C-ordet, C-ordet överallt! Yay. Å andra sidan är C-ordet överallt alltid oavsett symptom. Men jag råkar ha väldigt mycket ökad risk för just mjukdelscancer så jag har anledning att noja. Till saken hör att jag inte kunde hitta nåt annat som ger dessa symptom. Eller ja, det finns ju godartade tumörer/systor på äggstockarna också, och det kan det ju absolut vara. Det är klart jag inte har cancer. Om allt jag fått panik av varit cancer hade jag varit död nu. Givetvis ska jag kolla upp det men det är förmodligen ingen som helst fara. Det hela fick mig dock att tänka, och det slutade med att jag vrålade åt InterCity att "Varför just äggstockarna? Var som helst men INTE där! Snälla!" Och det känns verkligen så. Jag är absolut räddast för att få cancer i äggstockar, äggledare, livmoder etc. För jag vill inte ta bort dem. Jag vill ha ett till barn. Det är så viktigt för mig. Jag borde ju rimligen fundera mer på vilka cancerformer som är svårast att behandla och frukta dem i stället. Å andra sidan är äggstockscancer en sådan, så jag får väl skylla på det. Men det är rätt sjukt egentligen. Fast förmodligen inte ändå. Att inte kunna få fler barn känns så mycket merk onkret än döden. Och som jag sa till InterCity, hur hemskt är det att dö egentligen? Det är ju alla andra det är synd om. Fast det är ju just det som är hemskt med döden. Jag skulle ha panik över Lee och att jag inte skulle kunna vara där och älska, trösta och vägleda henne. Men beskedet att jag skulle behöva sterilisera mig skulle nog ändå vara jobbigare i stunden. För det skulle gå att ta på. Det går att förstå. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på min talang för överanalys. Jag har ont i en äggstock. Det kan säkert vara lite vad som helst. Men ändå. Intressant tanke.

 

Ah well. Vad har jag gjort på sistone då? Det mest intressanta jag kommer på just nu är att jag hade en utekväll i lördags. Jag gick ut och dansade med Sarah på Ace. Hörni, jag har inte varit ute och dansat på år. Typ 2. Eller 3. Eller nåt. Det är sjukt. Kul var det i alla fall. Vi var packade redan innan vi kom dit och jag har visserligen inga minnesluckor men allt är fragment. Jag hånglade med folk och jag minns knappt vilka ens. Och dansade med fler. Och avvisade Sarahs ragg åt henne. Och hånglade med Sarah. Och dansade och sjöng till Håkan Hellström. Och vinglade hem lyssnandes på mer Håkan Hellström. Och körde Sarah i en kundvagn. Jag behöver fler såna kvällar. Jag må vara mamma men jag är ung också. Jag behöver paus ibland. Stop talking in coooodes! Förlåt, Ellie Goulding flyttade in i mitt öra. Just det, en sak till har hänt. En tragedi. Kent! Ja, ni vet vad jag menar. Det jobbiga var att jag råkade hoppa ur kön till biljetter för spelningen i Stockholm eftersom jag råkade googla på "Katter." Så kan det gå.

 

Just det, innan jag går ska jag återge mina och Sarahs försök till shotramsor. Vi kunde typ inga så vi körde på den med Vasa. Men den kunde vi inte heller. Resultat:

-Vad hette skeppet?!

-Titanic?

-Nej Sarah, Vasa!

-Vasa!!

-Hur sjönk det?!

-Ehh...gick det av, kanske?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-När sjönk det?

-Ehhh...Jag vet inte?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-Varför sjönk det?

-Dålig pilot...eller vad det heter!

 

-Vad hette Vasa?!

 

Detta var alltså helt unintentional och berodde på att vi inte kunde ramsan. Hur svårt kan det vara liksom? Men vi har båda ganska mycket otur med tankeverksamheten så vi får ursäktas. Nu ska jag ut och bättra på cancerrisken och sen ska jag sova. Nej skoja jag ska läsa Lots. God natt!