Overkills

Jag var ute igen i går. För jag är en sån där fruktansvärd mamma som litar på att pappan till mitt barn är fullt kapabel att ta hand om vårt barn medan jag tänker på mig själv i några timmar. Ve och fasa osv. Den här gången gick vi dock inte och dansade utan gick till krogen. Egentligen skulle Sarah bara komma hem till oss och äta påskmiddag eftersom hon bara sovit typ 3 timmar, men sen bestämde vi oss för att gå ut ändå. Det blev Lion's i Skärholmen. Först drack jag två Gin&tonic, men sen smakade jag på Sarahs öl och den var så god så jag beställde in en hel kanna. Senare beställde jag in ytterligare en, och avrundade med Irish Coffee. Kannorna delade jag dock med Sarah. Annars hade jag nog däckat på plats eller något. Jag roade mig hela kvällen med att fylla på Sarahs glas hela tiden tills hon blev full som bara den. Någonstans halvvägs genom första kannan, när vi försökte komma ihåg hur den där ramsan med Vasa gick nu igen, så kom några finnar och satte sig vid vårt bord. De blev kvar hela kvällen och det var jättetrevligt. De var jätteroliga. Det var dessutom först fram mot stängning som de kom med skamliga förslag. Jag blir dock alltid besviken när det händer. En träffar några snubbar, och så fort de inte försöker ragga det första de gör så tänker en att fan, de kanske bara vill umgås lite. Men så blir en alltid motbevisad. Jag är för naiv. När jag och ena finnen var ute och rökte och finnen rullade en cigg till mig kom en man vid namn Clas fram till oss. Jag mobbade honom för hans namn hela kvällen. Han frågade oss vad det var för något intressant vi rökte. Jag bedyrade att det bara var nikotin och gav honom min cigg för att bevisa det. När krogen stängde fick de mer eller mindre köra ut oss som var rätt fulla hela bunten vid detta lag. Finnarna gick hem och jag, Sarah och Clas skulle dra vidare. Vi kom dock inte in någonstans för jag hade inte med mig något leg och var dessutom lite för full för att kunna köra på "Nää, vi har bara druckit EN öl!" så det blev åka hem i stället. Eller ja, vi skulle hem, men jag kom på att mina cigg försvunnit någonstans på vägen. Så vi hoppade av i Gullmarsplan eftersom de har ett 7Eleven som har öppet 24/7. Dit har jag åkt många gånger i mitt tidigare liv. Jag köpte cigg och Sarah köpte en korv och den var så god så vi bestämde oss för att fyllekäka på riktigt. Vi gick till grillen i tunnelbanan och åt hamburgare och en massa pommes. Sedan åkte vi hem. Halv 5, var vi hemma. 

 

I dag har jag hämtat mig från migrän och baksmälla, ätit påskmat från i går samt prommenerat 2,5 timmar med Lee, Lita och InterCity. Jag hade Lee i bärsele på ryggen och åååh vad jag älskar det. Det är inte ens tungt trots att hon väger 11 kg vid det här laget och hon var så sjukt nöjd hela vägen. När hon itne sov satt hon och kuttrade förnöjt, gosade in sig mot min rygg och tittade över min axel. Så mysigt att ha henne så nära. Det var min dag. Och gårdag.

 

Förresten, rubriken sa jag till Clas vid nåt tillfälle. Han var garranterat inte nykter, men jag tror inte han var smart heller. Jaag bara trodde det eftersom jag var full. Jag försökte övertala honom att bli feminist hela kvällen men det gick inte särskilt bra. Ah well. I tried. 

Hej och glad påsk osv! Alltså jag vet inte ens vilken dag en firar påsk. Är det i dag eller i morgon? I kväll ska vi i alla fall inte fira något för i dag är det tacosmys som på alla fredagar och tacosmyset är heligt och prioriteras öer alla sekundära högtider som påsk och skit. Dessutom är jag ledsen för min idiot till sambo har gått och blivit vegan och därmed bryter han vår högtid med att gömma brittiska chokladägg för varandra som vi ägnat oss åt i..2 år, men ändå. 

 

Jag sitter i detta nu i min onepiece och tittar på Jesus Christ Superstar. Detta är den första musikal jag någonsin sett. För jag räknar inte Glee och High School Musical och sånt. Jag kan inte säga att jag fattar grejen med detta. De säger ju för fan ingenting?! Musiken är lite catchy dock. Jag vet för övrigt inte hur jag lyckats undgå att se någon musikal. Jag har liksom inte ens sett Greace. Jag bara kan alla låtar, typ. Nu ska jag gå för jag har absolut inget att säga. Dessutom ska jag städa köket. Hej då! 

Heej!

Vad gör jag, tänker ni. Klockan är ju fem, tänker ni. På fakkin natten. Nu är det så här att både jag och Lee somnade vid 16-tiden i eftermiddags och sov typ 4 timmar. Någon gång under dessa timmar kom InterCity hem och i stället för att väcka hos la han sig bredvid och sov han med. Mycket lyckat. Så jag lär somna ca 6. Sen får jag gå upp ca 10 because kom igen jag kan inte vända dygnet jag har ett barn att sköta. Men jag behöver inte gå upp vid 7-8 eftersom det är InterCity's morgon med Lee. Fast jag kom på att jag kommer behöva vakna 09:30 eftersom InterCity har ärenden till Farsta vid 10. Fan.

 

Anyways. I dag har jag..eh..insett att mina prioriteringar i livet är fucked up. Ok, ingen nyhet men ändå. Jag insåg att jag hellre dör än blir steril. I alla fall i teorin. I praktiken skulle jag nog inte känna likadant. Det låter lite dekadent i vilket fall. Kontext: Jag har haft ont i ena äggstocken i ett antal månader. Givetvis har jag inte kollat upp detta för sån är jag och dessutom om jag skulle kolla upp alla mina åkommor skulle jag springa hos läkaren jämt. Men på sistone har det blivit värre och då googlade jag, ni vet som en gör. Gissa vad resultaten blev? C-ordet, C-ordet överallt! Yay. Å andra sidan är C-ordet överallt alltid oavsett symptom. Men jag råkar ha väldigt mycket ökad risk för just mjukdelscancer så jag har anledning att noja. Till saken hör att jag inte kunde hitta nåt annat som ger dessa symptom. Eller ja, det finns ju godartade tumörer/systor på äggstockarna också, och det kan det ju absolut vara. Det är klart jag inte har cancer. Om allt jag fått panik av varit cancer hade jag varit död nu. Givetvis ska jag kolla upp det men det är förmodligen ingen som helst fara. Det hela fick mig dock att tänka, och det slutade med att jag vrålade åt InterCity att "Varför just äggstockarna? Var som helst men INTE där! Snälla!" Och det känns verkligen så. Jag är absolut räddast för att få cancer i äggstockar, äggledare, livmoder etc. För jag vill inte ta bort dem. Jag vill ha ett till barn. Det är så viktigt för mig. Jag borde ju rimligen fundera mer på vilka cancerformer som är svårast att behandla och frukta dem i stället. Å andra sidan är äggstockscancer en sådan, så jag får väl skylla på det. Men det är rätt sjukt egentligen. Fast förmodligen inte ändå. Att inte kunna få fler barn känns så mycket merk onkret än döden. Och som jag sa till InterCity, hur hemskt är det att dö egentligen? Det är ju alla andra det är synd om. Fast det är ju just det som är hemskt med döden. Jag skulle ha panik över Lee och att jag inte skulle kunna vara där och älska, trösta och vägleda henne. Men beskedet att jag skulle behöva sterilisera mig skulle nog ändå vara jobbigare i stunden. För det skulle gå att ta på. Det går att förstå. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på min talang för överanalys. Jag har ont i en äggstock. Det kan säkert vara lite vad som helst. Men ändå. Intressant tanke.

 

Ah well. Vad har jag gjort på sistone då? Det mest intressanta jag kommer på just nu är att jag hade en utekväll i lördags. Jag gick ut och dansade med Sarah på Ace. Hörni, jag har inte varit ute och dansat på år. Typ 2. Eller 3. Eller nåt. Det är sjukt. Kul var det i alla fall. Vi var packade redan innan vi kom dit och jag har visserligen inga minnesluckor men allt är fragment. Jag hånglade med folk och jag minns knappt vilka ens. Och dansade med fler. Och avvisade Sarahs ragg åt henne. Och hånglade med Sarah. Och dansade och sjöng till Håkan Hellström. Och vinglade hem lyssnandes på mer Håkan Hellström. Och körde Sarah i en kundvagn. Jag behöver fler såna kvällar. Jag må vara mamma men jag är ung också. Jag behöver paus ibland. Stop talking in coooodes! Förlåt, Ellie Goulding flyttade in i mitt öra. Just det, en sak till har hänt. En tragedi. Kent! Ja, ni vet vad jag menar. Det jobbiga var att jag råkade hoppa ur kön till biljetter för spelningen i Stockholm eftersom jag råkade googla på "Katter." Så kan det gå.

 

Just det, innan jag går ska jag återge mina och Sarahs försök till shotramsor. Vi kunde typ inga så vi körde på den med Vasa. Men den kunde vi inte heller. Resultat:

-Vad hette skeppet?!

-Titanic?

-Nej Sarah, Vasa!

-Vasa!!

-Hur sjönk det?!

-Ehh...gick det av, kanske?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-När sjönk det?

-Ehhh...Jag vet inte?

 

-Vad hette skeppet?!

-Vasa!!

-Varför sjönk det?

-Dålig pilot...eller vad det heter!

 

-Vad hette Vasa?!

 

Detta var alltså helt unintentional och berodde på att vi inte kunde ramsan. Hur svårt kan det vara liksom? Men vi har båda ganska mycket otur med tankeverksamheten så vi får ursäktas. Nu ska jag ut och bättra på cancerrisken och sen ska jag sova. Nej skoja jag ska läsa Lots. God natt!

 

 

Sen när började jag blogga igen helt utan att ha nåt att säga utan bara för att jag typ känner för det? Tror att det är den här stan. Balkongkänslan är tillbaka. Faktiskt. Jag trodde inte att det gick. Trodde jag vuxit ur den. Och förnekat bort den pga herregud väx upp Blue. Men nä. Den är tillbaka och det är rätt trevligt.

 

Mitt liv är rätt bra. Förutom att jag varit tvungen att sluta med min medicin. I flyttkaoset glömde jag nämligen att ta den några dagar och när jag började igen fick jag otäcka utslag. Skiten behöver trappas upp i typ 6 veckor för att en inte ska riskera att få läskiga hudsjukdomar. Så jag fick lägga ner. Måste väl trappa upp igen. Men vem orkar trappa upp i 6 veckor? Inte jag. Fast jag märker av att den faktiskt hjälper mig. Inte så mycket när jag tar den men nu när jag inte gör det. Jag dippar ganska omgående. Så jag antar att det är positivt, att den hjälper. Jag blev så deppig för ett par månader sen eftersom det kändes som att den verkligen hjälpte när jag var uppe i måldos men efter ett par veckor mådde jag sämre igen. Läkaren sa dock att det är precis som det ska eftersom måldosen var väldigt låg och effekten ska avta när koncentrationen i blodet sänks i och med att kroppen vänjer sig. Så jag skulle precis trappa upp till en bättre dos när flytten kom i vägen och förstöööörde allt. Fan. Ah well. Trots orkeslöshet och hopplöshetskänslor har jag ändå vänt i alla fall den här dagen till nåt positivt. Jag har städat och tränat och sånt vilket ofta improvar mitt mående betydligt, klyschigt nog. Förmodligen för att typ 90% av mina ångesttankar handlar om att jag inte gör allt jag borde göra. Sen när jag gör de där grejerna blir jag typ orimligt stolt. Men hellre det. Och jag är faktiskt inte så kass som jag tror att jag är. Borde lugna mig lite tror jag.

 

På tal om städa, eller ja, typ... Har jag sagt att jag älskar vår lägenhet? Det har jag säkert. Men det är helt sjukt hur mysig den blev. Jag har aldrig haft ett hem dit jag kan ta hem folk och vara genuint stolt. Felicia verkar instämma i att vår lägenhet är bäst för hon har redan sovit över här 2 gånger sen vi flyttade in. Eller så är det mig hon tycker om. Jag tycker i vilket fall om henne. Jag älskar att ha henne här. Våra samtal och all ömhet och kramar är precis vad jag behöver just nu. Jag blir alldeles varm bara jag tänker på henne. Hon är verkligen världens bästa. Häromdagen var hon och Sarah här och vi färgade hår. Eller Felicia färgade hår på mig och Sarah, samt lite på sin egen sidecut av min överblivna färg. Jag är ginger igen. Väldigt ginger. Väldigt väldigt ginger. Alltså mitt hår har aldrig varit så här rött förut. Jag blev nästan lite avskräckt, och det vill inte säga lite. Men Felicia sa att mitt hår fick henne att tänka på Hayley Wiliams och då blev jag oresonligt glad så det gör inget. Sen åkte Sarah hem och jag och Felicia åt på min älskade grill i Farsta Strand samt pratade om en massa djupa saker som bara vi kan. På tal om hår så klippte jag och Lee våra förra veckan också. Hår alltså. Vi blev båda mycket fina.

 

Nu tror jag att jag ska sluta snart eftersom det låter som att InterCity är klar med disken i köket vilket innebär att vi kan gå och lägga oss. Jag gillar inte att gå och lägga mig själv. Så jag sitter här helt naken framför datorn som i värsta porrfilmen för datanördar. Var tog han vägen? Ah well. Jag kan blogga lite till. Livet är... Livet är bra, tror jag. Lee har fått plats på dagis. Detta är något mindblowing. Jag tycker att hon föddes precis. Jag kommer ihåg när hon kunde ligga på min mage med huvudet på mitt bröst och när benen bara nådde ner strax under naveln. Hjälp! Nu hostade InterCity precis bakom mig. Han hade tydligen gått och satt sig på soffan bakom mig utan att jag märkt nåt. Skyller på att jag har Paramore på högsta volym i hörlurarna. Nu ska jag fråga honom om vi ska gå och sova. I morgon ska vi tvätta och sen åka till Öognsjukhuset med Lee för att kolla tryck etc. Så skönt att inte åka till en helt annan stad utan bara åka en bit med tunnelbanan. God natt hörni! Och vet ni? Jag bränner broar fortfarande. Om så bara i mitt huvud.

• Att du inte sa tack. Eller hej då. Eller vad som helst. Jag försökte, men det var inget värt.
• Att jag inte kan prata med någon. Jag vet inte hur en gör. Och när jag försöker prata med honom håller han med mig. Så klart. För det är hans jobb. Jag vill ha bollplank. Det finns inga.
• Att ingenting någonsin flyter på i mitt liv. Att inte en endaste grej kan få vara lätt. Det finns saker som är bra, men inget som är lätt.
• Sjukvården. På alla nivåer. I alla instanser. Alltid.
• Att jag ska behöva bli förvånad när någon säger att jag är fin.
• Att det inte går att leva på Coca-Cola. Det är fan sämst.
• Att folk lägger sig i uppfostran av mitt barn. Att de tror att de vet bättre (oavsett om de har egna barn eller inte) och att ag faktiskt bryr mig.
• Att samhället får oss föräldrar i allmänhet och mammor i synnerhet att känna oss ständigt otillräckliga. (OBS: Denna var jag på väg att vända mot mig själv men kom på mig.)
• Att du satt mig i en position i vilken jag fortfarande inte kan acceptera att du behandlat mig illa.
• Att jag inte fick chansen till en okej uppväxt.
• Att jag ser dåligt. Fan vad jag hatar det ibland. Särskilt sen jag blev förälder. Saker som blir svåra och folks ständiga dömande. Men så får en ju inte säga i det här jävla blinning-samfundet.
• Att jag precis skrev en punkt riktad mot mig själv men tog bort den pga skulle ju inte. 
• Att harmoni inte existerar i mitt liv. Någonstans. Någonsin.

Jag är ingen dålig människa. Det har nästan blivit ett mantra för mig. Jag vet inte hur många gånger jag tänker det varje dag. Vill inte veta. Jag vet inte vem jag försöker övertyga, mig själv eller andra. Jag vill så gärna att alla ska tycka om mig. Tanken på att andra dömmer mig krossar mig lite innombords. Men det gör inget. Jag måste försöka intala mig att det inte gör något. Jag behöver inte allas gillande. Det är ok att folk dömer mig. Det måste det vara. Det måste de få göra. Jag behöver inte vara där och lyssna på det. Men det värsta är att risken är rätt stor att de inte dömer mig så mycket som jag tror att de gör. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig kunna sluta tänka så. Därför måste jag bränna broar. Liksom vi brände våra. Vi kommer inte att hitta tillbaka den här gången, eller hur? Det slog mig först igårkväll. Jag tänkte att det kommer ta tid. Nåt år, kanske till och med ett par. Vi har gjort det förut. Vi sa alltid att vi alltid kommer göra det, komma tillbaka. Men det blir inte så den här gången, eller hur? För första gången sen vi blev tighta känner jag att det är slutgiltigt, på riktigt. Men det är lugnt. Det är faktiskt det. Jag tror inte någon av oss skulle vilja ha det annorlunda. Jag har ingen anledning att gå och vänta den här gången, för jag vill inte. Jag måste ta ner dig från pidestalen. Jag måste acceptera att jag inte förtjänar ett liv av ständig ånger. Jag måste acceptera och kännas vid att du skadade mig också. De senaste åren har det varit så. Det är jag som har försökt att vara bra nog för dig och du som har skadat mig. Avsiktligt eller ej har du tryckt ner mig så till den milda grad att jag nästan är tillbaka där jag började när vi träffades. Jag vill be om ursäkt för att jag finns alls. Jag förtjänar inte att finnas, lika lite som sadistiska psykopater. Det är när jag tänker så som jag blir som räddast. Det vore så lätt att hamna i en ond cirkel. Jag hatade mig själv när vi träffades och det gick ut över dig. Nu hatar jag mig själv igen, på grund av dig. Vem ska jag skada härnäst? Det är därför jag måste släppa de här tankarna, släppa dig, släppa människor som jag är rädd ska döma mig genom dig. Jag. Måste. Tycka. Om. Mig. Själv. Det är så sjukt viktigt, inte bara för min egen skull. Jag har aldrig velat skada någon. Aldrig. Eller jo, men ingen som inte förtjänar det. Det är väl å andra sidan vad de tror, eller kanske tror. Att jag maniopulerade. Tryckte ner. Ville skada. Ville ha kontrollen. Det var inte så. När jag bröt ihop över ingenting var det för att min värld rasade när du tittade åt andra hållet- När jag gång på gång hotade med att lämna dig var det för att jag visste att jag borde, inte för att kontrollera dig. Det kanske låter som ursäkter men det är det inte. Jag har redan ransakat mig själv. Och det är inga ursäkter. Det finns inget jag kan säga som skulle ursäkta vad jag gjort och hur jag varit. Men jag behöver inte hata mig själv. Jag behöver bara lära mig. Hur många gånger har jag inte sagt det också? Men jag borde verkligen kanalisera min ilska åt ett annat håll. Jag skulle vilja rikta den mot henne. Min mamma. Hon som gjorde mig sån här. Det vore kanske inte helt rättvist eftersom jag ansvarar för mina egna handlingar men det vore fan så mycket mer konstruktivt. Men jag bränner broar hela tiden. Jag andas, och det går bra. Jag börjar acceptera att det här är sista gången. Första gången borde varit sista gången. Ibland kan jag nästan bli arg på dig för att du inte lät det vara det. Men jag var väl den drivande parten, så klart. Men jag måste få vara arg på dig också. Det är också ok. Du har plågat mig med. Fast det inte var med flit? Eller var det det? Jag måste sluta tänka att du är ofelbar. Kanske gjorde du det för att skada mig som jag skadade dig. Kanske var du så frustrerad på mig att du ville ha dit mig igen, till självföraktet. Jag vet inte. Jag brukade alltid säga att jag kände dig så väl men det gjorde jag inte. Min bild av dig var inte realistisk. Ingen människa är så ofelbar. Så kanske skulle du göra så. Jag som sagt inte längre. Men det spelar verkligen ingen roll. För den här gången är det på riktigt. Och jag är ingen dålig människa.

Hallå!

Usch, vad hurtigt det blev. Låt mig aldrig bli hurtig. Snälla. Vet ni? Nu har vi flyttat! Det är awesome. Alltså på riktigt. Inget Paris-syndrom här inte. Det är, som jag uttryckte det för InterCity, skönt att inte vara den konstigaste grannen längre. Och det är skönt att träffa mina vänner. Min älskade Felicia, och Sarah. Och alla grannar i huset.

 

Så vad har vi gjort då? Planerna med flytten gick mer eller mindre i lås. En sak jag inte räknat med dock är hur tidskrävande det är att packa ner ett helt liv i flyttkartonger. Eller ja, 2 år i alla fall. Det är 2 år va? Eller är det 3? Alltså jag hatar att ara så här sinnesförvirrad. 2,5 säger vi nu. Vi packade på riktigt typ 14 timmar i strräck, och då hade vi ändå kört ett par timmar dagen innan och ett par timmar på tisdagen. På måndagen packade vi inte för då hade vi hem städfirman. Aldrig mer. Jag dricksade dem jättemycket (i förväg eftersom vi inte var där) och de slarvade ändå. På tisdagen gick i alla fall flyttlasset. Jag, InterCity och Lee åkte i förväg dock, som planerat. Vi tog en välbehövlig hotellnatt och sen var det uppackning och IKEAnde. Att kunna springa runt på IKEA och faktiskt kunna handla en massa var fantastiskt. Så fantastiskt in fact att mina föräldrar inte hann montera möblerna ens. Ganska ödesdigert med tanke på att jag och InterCity knappt vet rätt sida på en hammare eller vad det heter. Därför kom 2 händiga snubbar hem till oss på torsdagen och fixade det hela. De var duktiga och snabba men den ena raggade på mig så jag gick och gömde mig hos Denneth tillika granne en trappa ner. Min förevändning att dunsta var att jag behövde ladda min telefon och inte hade packat upp laddaren. Tyvärr rotade snubben fram en laddare åt mig så det hela blev väldigt awkward när jag insisterade på att gå till grannen och ladda telefonen. Men hos Denneth hade jag trevligt, drack te och pratade om djupa saker som vad som hänt i våra liv och hur vi ser på varandra nu, feminism med mera. Han har skaffat sig en feminist till festmö så han har blivit sjukt insatt. Jag har verkligen verkligen saknat honom. När snubbarna var klara gick jag upp igen och alltså ni anar inte hur mysigt vi har det. Just nu saknas bara gardiner och mattor. Men jag har aldrig bott så här mysigt. Äntligen vågar jag känna att hemma är där jag bor. Det är bara fantastiskt.

 

På fredagen packade vi mest upp samt fick besök av Linus. På kvällen åt vi tacos som brukligt på fredagar. Sen kom Denneth upp eftersom snubbarna inte hunnit skruva ihop vår kontorsstol. Denneth lyckades skruva ihop det hela helt utan bruksanvisning och det tog visserligen en stund men jag var imponerad. Det gav oss dessutom att prata om fler djupa saker samt lyssna på vår Spotify-lista från back in the days. Sedan sov vi. Jag och InterCity alltså. Vad Denneth gjorde vet jag inte.

 

På söndagen var jag på Söder för att delta i en intervju med random tjej som skulle skriva sin C-uppsats. Hon var väldigt trevlig. Anledningen till att jag gjorde det var dels för att jag brinner för sakfrågan och dels för att utmana min sociala fobi. Det är helt sjukt hur mycket mindre påtaglig den är i den här stan. Alltså det var inte ens jobbigt att åka och träffa denna människa jag inte känner alls.

 

Förra veckan tog jag det mest lugnt. Var hemma med min familj, fixade grejer till lägenheten i Farsta, hängde lite med Sandra och andra grannar etc. I måndags var jag och Lee på playdate hos Jakob, Victoria och Edith. Sandra var också med. Det blev oväntat trevligt och jag som hade tänkt att vi skulle vara hemma till Lee's läggning var hemma vid 1. I går träffade jag Felicia och Sarah. Detta var typ höjdpunkten sen vi flyttade hit. Som jag saknat dem. Det är helt sjukt. Vi åt semlor på perrongen i Skanstull (vilket var intressant) och fönstershoppade. Jag och Sarah roade oss med att välja ut kläder som Felicia aldrig skulle kunna ta på sig och få henne att prova dem. Felicia har en väldigt alternativ och icke-feminin stil, så vi valde ut den mest feminina långklänning vi kunde hitta. Hon fick också prova en tröja med bland annat pizzor på. Otippat nog passade hon väldigt bra i sistnämnda. Hon var fin i klänningen också (eftersom min Felicia alltid är sjukt fin) men...nej. Det var så inte henne att det blev roligt. På kvällen hängde jag uppe hos Sandra med hennes syster, systers kompis samt classmates. Sandras classmates alltså. Ursäkta otydligheten. I dag har jag, efter en natt av intensivt drömmande om ett av mina ex, konstigt nog, varit hemma med Lee medan InterCity var iväg och sökte jobb bland annat. Han har redan varit på en intervju och är i process med flera andra företag. Jag är orimligt stolt. Han tycker att jag är löjlig, tror jag. Förresten, har jag nämnt att Felicia har flyttat in hos min nätkompis? Det är bara för konstigt. Jag har aldrig ens träffat henne, men det har då alltså Felicia. Hmm.

 

Nu ska jag sluta eftersom jag ska ut och röka med Sandra och sen äta InterCity's korvstroganoff. Det var inte tänkt att skriva ett sånt där dagboksinlägg, jag hade tänkt berätta mycket mer i korthet. Men så blev det icke. Håll tillgodo.

 

PS. Rubriken är från the theme song of the awesome film Paper Towns som är en filmatisering av the awesome book med samma namn av the awesome författare John Green. Boken i fråga har för övrigt givit namn till min katt. En av huvudkarraktärerna heter nämligen Margo. DS.