Overkills

Det är något med dig som provocerar mig, nästan oavsett vad du gör. Vet inte vad det beror på. Kanske att jag fortfarande inte har förlåtit dg för vad du gjorde mot mig. Kanske för att jag bara varit värdefull för dig när du varit ensam. Du har kommit till mig och kvidit att ingen förstår dig utom jag. Sedan har du försvunnit iväg igen som du alltid gör. Tvivlar inte på att du har ersatt mig vid det här laget. Tänkte just skriva att jag inte bryr mig heller, men det hade varit en lögn. Men kanske beror det varken på att jag inte har förlåtit dig eller att jag bara behövs när du är ensam. Kanske beror det bara på att du fortfarande är så jävla vacker. Det är inte det att jag har känslor för dig, för det har jag inte. Men du är vacker. Och det stör mig. Massor. Men förmodligen är det en kombination av dessa tre. Plus det faktum att du inte vet vem jag är och inte bryr dig om att ta reda på det heller. Att du inte orkar ta del av mitt liv och den jag har blivit. Det är kanske förståeligt. Du har lagt en mängd energi på mig som borde ha räckt en livstid. Du är inte skyldig mig något. Jag önskar bara att du visste vad du missar. Du kunde aldrig ge mig vad jag ville ha. Det blev ett problem. Jag vill inte ha det längre. Problem löst. Fast inte. Tydligen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är hel nu. Att jag inte längre är självdestruktiv, sårbar och rädd. Men det är jag. Jag är jävligt rädd. Men jag är annorlunda. Inte lika svår att leva med. Fast det är något med dig som fortfarande får mig att må illa, vilja gråta och gömma mig. Kommer nog aldrig förstå vad det är riktigt. Och fast vi inte delar någonting längre kommer jag nog aldrig sluta tycka om dig.

Förutom du finns det mycket annat i mitt liv som oroar mig just nu. Hela min livssituation orar mig. Det är väl kanske logiskt. Jag har varit bostadslös sedan i augusti, har ytterst osäker ekonomi. Men det är inte det som oroar mig. Han sa en gång att jag måste undvika att bygga mitt universum runt honom. Jag lovade en annan gång mig själv att aldrig göra så igen. Men hur kan jag låta bli att bygga mitt universum runt honom när han är den enda jag har i den här staden? Visst, jag kan umgås med hans syskon. Hans syskons kompisar till viss del. Men jag har ingen egen umgängeskrets här. Vi spenderar nästan all vår tid tillsammans. Bygger ihop våra trasiga liv tillsammans. Hur undviker jag att bygga mitt universum runt honom? För det är ohälsosamt. Jag vet det. Det fungerar nu, men vad gör jag när allt rasar? När han tröttnar på mig eller vi bråkar. Var tar jag vägen då? Sanningen är att det inte får hända. Det skulle inte fungera rent praktiskt. Det skulle inte fungera mentalt för mig. Jag orkar inte med en sån förlust till. Men han är för mycket. För stor del av mitt liv. Jag vet det. Det är som byggt för kollaps. Jag har, med viss panik, insett att jag har glidit ifrån alla andra. Jag måste behålla mina vänner. Det är så sjukt viktigt när…om allt skulle rasa igen. Jag får inte bli lika utlämnad som förra gången. Jag kommer inte klara en till existensiell kris av det slaget. Jag måste veta vem jag är när jag är ensam. Det får bli nästa löfte till nästa år. Att ta reda på vem jag är när jag  är ensam.

Förlåt för messy monolog om ingenting alls egentligen. Vet bara inte var jag ska ta vägen med mig själv och mina tankar. Annars går väl allt bra. Från och till mår jag bra. I morgon kommer jag få veta om jag har fått en lägenhet eller ej. Borde ha fått den. Hon skulle hålla den till mig. Det är en 3:a med inglasad balkong. Som gjord för mitt skrivande. Det kan bli så bra. Jag hoppas verkligen att det blir det. Det återstår att se i morgon.