Overkills

Mitt inre är en töntig imitation av lugn. Som om någon fått praktikplats i himlen och gjort ett klumpigt försök att skapa ett medvetande med sinnesfrid. Det är konstigt att tomhet kan vara så påtaglig. Som motsatsen till ljus och mörker. Men inget av det här är värt att tänka på. Ingenting alls är värt att tänka på. Jag är ett tomrum på en buss. Ett tomrum fyllt av ett ännu större tomrum. Ingenting bekommer mig. Ingenting når fram till mig. Jag längtar härifrån. Bort till gula solar och endorfiner. Till den där vilda glädjen som alltid tar slut för fort. Som att ligga nära och bara vara. Som att ta en hand bland alla andra händer. Att välja rätt. Att väljas rätt. Jag längtar till den vilda glädjen. Känslan av lycka som kolsyra i halsen. Den letar sig upp och ut i världen och får dig att prata forserat. Vill vara så glad att jag inte bara ler med munnen utan också ögonen och hjärtat och lungorna och njurarna och levern. Kolsyran i halsen ler också. Allt ler. Det kan vara stillsamt eller intensivt gult som solarna. Solarna som värmer och skiner och får mig att andas. Lyckan kommer som små vågor av ohanterbar njutning. Som orgasmer av glädje. Jag längtar. Längtar dit. Längtar till solarna.

Bussen har blivit till en korridor och vita väggar. Klackarna smattrar mot de blanka golven. Känslan kryper sig på mig. Inleder strid med likgiltigheten. Vinner. Nu är det elektrisk styrka. Tankarna blir till en tsunami. Slingrar sig om och runt varandra. Trasas sönder till fragment. Fragmenten kastas framåt med vågens kraft. Tankarna klibbar sig fast i varandra. Ett desperat försök att behålla ett sammanhang. Jag sveper fram genom korridoren. Är något. Är någon. Blickar vänds åt mitt håll. Jag tänker att det yr glitter om mig när jag går förbi. Att det är det de tittar på. Tankarna rasar. En mental naturkatastrof. Jag dansar nästan fram. Tar stora kliv över drivorna av tankar som samlas på golvet. Jag skulle kanske kunna må bra. Förutsättningarna finns där. Men jag har inte tid. Rastlösheten är allt jag hinner med. Jag längtar bort. Bort till färg och kaskader av ljus. Jag vill ha stormar och regn och snö oh hårda vindar. Jag vill ha alkohol och nikotin och cannabis och jag vill ha det nu. Jag vill ha Exstasy. Vill ha extas. Jag vill dansa till alla världens låtar. Vill sjunga högt och falskt. Vill dunka mitt huvud i de där väggarna i korridoren. Vill springa tills jag spyr. Simma tills jag drunknar. Klättra tills jag faller. Gräva tills jag når Kina. Skratta tills jag krävs och gråta tills jag svimmar. Jag vill kyssas passionerat. Jag vill älska, leva, dö, dansa. Jag är kompassnålen som pendlar mellan död och dans. Finner ingen ro. Stannar inte.

Korridoren blir till grå gator. Plötsligt sugs jag ner i mörkret igen. Mörkret som varit min vän de senaste veckorna. Min största fiende. Det suger upp mig som en dammsugare. In genom munstycket, upp genom den långa slangen och ner i påsen. Där blir jag kvar. Kvar bland damm och papper efter Dumle-kolor. Människor går. Var är de på väg? Varför bryr de sig om att gå dit överhuvudtaget? Jag sjunker ihop på en bänk. Undrar varför inte resten av världen gör detsamma. När de kommit fram till dit de ska måste de ju ändå bara gå någon annanstans. Varför sjunker de inte bara ihop mot köpcentrets golv och ger upp? Kanske är det bara jag som ser meningslösheten. Bara jag som förstår. Jag längtar bort. Längtar hem. Hem till mitt rum och nedfällda persienner. Till kompakt mörker. Men jag vill inte sitta eller ligga eller stå. Vill inte röra vid någon av väggarna eller möblerna. Tanken på att röra vid någonting i den här världen får mig att må lite illa. I stället vill jag sväva i tomrummet mellan taket och golvet. Driva runt planlöst med armarna hårt virade om mig själv. Som om jag vore omgiven av vatten. Över och under och runt mig. Fast utan behovet att andas. Alldeles stilla vill jag vara. Skulle jag röra på armarna skulle jag driva iväg åt fel håll. Jag vill driva med vågorna i mörkret i mitt rum.

De grå gatorna och köpcentret ersätts av en sliten soffa på McDonald’s. Flottiga pommes och bortkastade pengar. Nu är det inte mörkt längre. I stället är hela jag ett enda moln av blixtrande irritation. Som vita strömmar av ljus bakom ögonlocken. Inte den typ av ljus en blir glad av. Den typen av ljus som bländar och skaver och som en bara önskar åt helvete. Jag vill slå sönder allt som låter. Allt som syns. Allt som kräver minsta lilla gensvar från mig. Allt som inte godkänts av mig men som finns där ändå. Hela världen är oförskämd. Alla är i vägen. Luften är i vägen för mig. Jag längtar bort. Bort och tillbaka till likgiltigheten. Den kunde jag hantera. Den var tom och tyst och störde mig ingenting. Ingenting störde mig. Ingenting kändes. Ingenting skrek i mitt huvud och ingenting fick mig att vilja sparka sönder och slita i bitar. Ingen fick mig att vilja slå alla som andas. Allt var kanske inte okej men ingenting framkallade protest hos mig.

McDonald’s ersätts av ett stökigt kök i Skara. Jag är så trött att jag blir stående i köket alldeles för länge. Turbulensen har tagit hårt på mig. Jag har gått igenom hela mitt känslospektra under loppet av 8 timmar. Nu vill jag bara sjunka ihop på golvet och inte känna något alls. Men känslan av övermäktighet är också en känsla. Också känslan av övermäktighet känns övermäktig. Tröttheten är så intensiv att jag inte vet om jag skulle sjunka genom marken eller flyga iväg om jag släppte taget och bara följde med. Jag längtar bort. Jag längtar ut. Ut till tomma gator, blå toner och lugn. Jag längtar till gatlyktor och trottoarer. Långsamma steg över asfalten. Känslan av batterier som laddas. Jag ler lite. Förlamningen släpper och jag går ut i hallen och hämtar läderkopplet. Jag kopplar hunden och flyter ner för trapporna, ut i natten. För första gången på hela dagen känner jag mig lugn.