Overkills

Jag saknar dig. Så. Nu var det sagt. Eller skrivet, snarare. Det känns nästan som att jag inte får känna så. Det är inte konstruktivt för någon av oss. Men jag kommer inte sms:a. Inte den här gången. Inte i kväll. Inte i morgon. Inte alls. Du vill inte. Jag vill inte. Vill inte. Men jag saknar när vi sjöng ihop. Jag saknar det faktum att du alltid förstod vad jag menade när ingen annan gjorde det. Egentligen känner jag mig bara ensam. Jag är inte ensam. Inte längre. Jag har så många människor. Men ingen som förstår. Jag har inte givit dem chansen. När vi pratade som bara vi pratade, jag har aldrig ens försökt det med någon annan. Det finns så många saker som jag inte säger till nån nu när du inte finns. Undrar om det är tänkt att jag ska lära mig leva med det. Egentligen är det ju ett lyxproblem. Förut behövde jag dig. Nu saknar jag bara vår komunikation. Din förmåga att ta upp min tankekraft. Som att prata med sig själv, fast inte. För du förstod bättre än jag någonsin kommer att göra. Jag vill så gärna att du ska vara lycklig. Jag tror inte att du förstår det. Jag hoppas att du är det nu. Om det här gör dig lycklig har jag ju trots allt lyckats till slut. Lyckats med det jag försökt med i flera år nu. Insåg inte att det inte handlade om att jag skulle vara bra för dig, utan att jag inte skulle vara inblandad. Jag ska inte vara inblandad. Det är okej. Det är bra. För oss båda. Men jag saknar dig ändå ibland. När jag inte är arg. Känns det inte lite välbekant? Och jag skäms fortfarande. För hur jag betedde mig för 5 år sen. Och för att jag saknar dig. Jag borde inte göra det va? Jag mår också bättre nu. Vår relation var inte hälsosam. Inte när du inte kunde gå vidare och jag ständigt försökte kompensera för det. Undermedvetet tänkte jag knappt på något annat när vi umgicks. Måsste. Kompensera. Måste. Laga. Måste. Vara. Bra. För. Dig. När det inte gick kände jag mig värdelös. Som om jag dömts till livstid. Och så skämdes jag för den känslan. Ta konsekvenserna av sitt handlande, skulle jag göra. Så länge det krävdes. Förmodligen för alltid. Det är så sjukt ironiskt. Jag visste inte vad kärlek var. Jag visste inte hur en skulle göra för att inte förlora någon. Jag hade aldrig upplevt det där. Jag var rädd. Hela tiden. Och då var det du som kompenserade. Du försökte skydda mig från det där. Hela tiden. Fan. Alla gånger jag försökte avbryta men inte kunde. Jag ska aldrig mer inleda något jag inte kan avbryta. Fast det kanske jag redan har gjort? Fan. Jag ska isolera mig i en iglo på Arktis eller något. Där kan jag ha en Husky eller sju. Det skulle passa mig. Oroa er inte. Jag är okej.