Blogga, vad är det?
Hur gör en? Varför gör en det? En kan väl säga att jag har slutat för det var 5 månader sen sist. Det faller sig inte alls naturligt längre känner jag. Om det någonsin gjorde det. Känns som jag mest använt bloggande åt att spy ut känslor á la dagbok fast online. Mest för att det känns så meningslöst att skriva när ingen läser. Och läsare har jag i alla fall alltid haft. Om så bara två ex som är helt oförmögna att släppa taget, fast på vitt skilda sätt.
Tiden som gått sen sist har varit till största del rätt fantastisk, vilket är rätt förvånande ändå. Jag kommer till det. Jag och Luna har presterat en utmärkt amning och det i kombination med en nästan fullkomlig barnvagnsvägran från hennes sida som resulterat i massvis av bärande i bärsele och sjal har lett till att vi blivit helt fantastiskt synkade. Jag har varit och är fortfarande så oerhört "förälskad" i min lilla bebis. Jag saknar henne rent fysiskt när vi är ifrån varandra. Det här låter förskönat och överdrivet men är helt sant. Vår start har helt enkelt varit underbar och det är jag tacksam för. Lee hade kolik och amningen sket sig och även om hon är mitt allt så var det en tuff första tid. Jag är också så oerhört glad att jag äntligen fattat det praktiska och mysiga med att bära i bärdon i stället för vagn. Vi har en Syskonvagn som jag använder när jag är ute med båda men fast Luna numera accepterar vagnen (oftast) så väljer jag alltid att bära när vi är själva. Fuck hissar och skit liksom.
Allt har dock inte varit bra, så klart. Tvåbarnschocken och stressen den innebär har tagit hårt på mig och InterCity. Vi bråkade mycket vilket ledde till att InterCity ville avsluta vårt förhållande. Vi bodde isär en månad men han ångrade sig och kom tillbaka. Det hela var väldigt tufft och jag känner fortfarande att jag inte har hämtat mig ordentligt fast det var typ 3 månader sen. Men han har varit väldigt fin och sagt saker som att han kom tillbaka av en anledning och att han inte avser att försvinna igen. Det har varit så extremt skönt att höra honom säga så, att han inte tänker gå någonstans. Det är ju det jag är räddade för. Att bli övergiven. Jag tror jag behöver tryggheten.
Annars rullar livet på. Lee mår bra också. Hennes språk utvecklas i en rasande takt. Det är nästan läskigt ibland. Hon är dessutom väldigt duktig med siffror och kan räkna till 100 under sina bästa dagar. Det är så häftigt att försöka hinna med.
Just nu laddar vi mest inför två kommande resor. På onsdag kommer vi ta Lee till Gotland där hon ska vara hos "momma och moffa" till söndagen. Vi andra ska nämligen till London och jag kom fram till att Lee inte skulle ha så roligt under en långhelg i storstan. Luna är nöjd nara hon får vara hos mig i sele/sjal och helammas dessutom fortfarande så hon får hänga med. Sedan kommer familjen bara hinna landa hemma innan vi drar till Malta med YS på solsemester. Då ska jag och Lee bada järnet. Hon älskar att bada, precis som jag gjorde när jag var liten och fortfarande gör.
Nu måste jag faktiskt gå och lägga mig. Ursäkta detta tråkiga, strikt informativa och dessutom väldigt clyschiga inlägg. Det ser verkligen ut som att jag försöker framställa allt som nån slags utopi. Jag avskyr det. Det är långt ifrån som det är och jag vill inte låtsas. Men trots extrem stress och vardagsbekymmer mår jag väldigt bra. Så det får vara så.
