You're never gonna know if you never even try
The Script på maxvolym i mitt högtalarsystem. Jag är ensam på kollektivet nu över påsk, och detta får ju utnyttjas. Känslan av basgången som får hela mitt bord att vibrera är ganska oslagbar, och jag har det ganska bra härute. Tänkte åka in till stan, men hade ingen lust. Sov hela dagen istället. Vi får väl se om det blir stan imorgon istället. Anledningen till att jag inte bloggat på hela helgen var att jag befann mig i stan hos S, och jag hade inte med mig datorn dit. Sen har jag inte haft mycket att säga heller, vilket jag inte har nu heller. Överanvändning av ordet heller där. Fint Blue.
Igår läste jag lite gamla inlägg från Mental Revenge. Alltså blogginlägg jag skrev år 2009. Emma arkiverade detta när jag tog ner bloggen, vilket jag är tacksam för. Det är ganska intressant att läsa, trots att det ändå inte var så hysteriskt längesen. Det enda jag skrev om var typ hyr mycket jag hatade mitt liv och min familjesituation, samt allt pluggande jag gjorde. Ja, detta var på tiden då jag faktiskt gjorde vad jag skulle i skolan. Sedan gick jag in i väggen ganska brutalt, och återhämtade mig aldrig sen dess. Jag fick ingen hjälp med problemet, så det makar väl sense. Jagi nser när jag läser det i efterhand hur sorgligt mitt liv faktiskt var, samt hur influerad jag var av mina föräldrars sätt att se på det. Jag bad i princip om ursäkt för att jag mådde dåligt i var och varannat inlägg. Bad nästan om ursäkt för min existens. Vill mest gå tillbaka till mitt 15-åriga jag och ge mig en kram. Inser också vilket bra liv jag faktiskt har nu. Jag behöver inte längre leva i en tillvaro där allt går ut på att längta till nästa gång jag ska få träffa någon av mina få vänner. Nu är det bara att åka och träffa dem. Dessutom, när jag tänker på hur mycket makt jag numera har över mitt eget liv blir jag ganska förundrad. Jag kan göra vad jag vill. Bara 19 år och jag har redan byggt mitt eget liv med människor jag valt att ha omkring mig och inte tvingas ihop med. Jag har mitt eget boende, min egen hund, mina egna drömmar och min egen familj (mina vänner.) Jag kan dra till London med bara ett par månaders framförhållning - enbart för att jag känner för det. Jag behöver inte be någon om lov. Behöver inte ens berätta det för någon om jag inte vill. Visst utgör min ekonomiska situation ett hinder, liksom bostadsfrågan. Men jag är ändå min egen människa, i mycket större utsträckning än alla 19-åringar jag känner. Jag inser hur mycket mitt 15-åriga jag skulle se upp till mig som jag är nu. Mitt 15-åriga jag som, enligt mina föräldrar, inte kunde ta hand om sig själv. Vem är jag nu? Jo, jag är en självständig ung kvinna som inte tar skit från någon. Jag ber inte om ursäkt för den plats jag tar i världen, hur jag ser ut eller vem jag är. Jag ber inte om ursäkt när jag gråter. Visst har jag mina svaga stunder. Visst får jag återfall. Jag ser och accepterar dem. Det är också starkt. Finns det människor i mitt liv som behandlar mig illa åker de ut med huvudet före. För jag respekterar mig själv. Min ex-väninna brukar alltid säga att jag tycker att jag är störst, bäst och vackrast på jorden. Det är jag inte. Men vet ni vad? Jag är Stor, jag är bra och jag är vacker. Har du åsikter om det Obvious? Varsågod! - Du kommer inte åt mig.
Tickets booked!!!
Idag måste vara den internationella prata i telefon-dagen. Det började med att E ringde runt 4, något det vanligtvis brukar vara jag som tar initiativet till. Awesome surprise indeed. Efter att ha pratat med henne i några timmar får jag SMS om att C har försökt nå mig. Jag skriver SMS till honom och säger att jag är i ett annat samtal och att jag ringer upp när jag är klar med det. Efter en stund ringer även S, och jag får skriva något liknande till henne. När F ringer strax därefter ger jag upp och lägger på med E med ett löfte att ringa upp när jag är klar med min telefonkö. Jag ringer upp F och detta resulterade i bokade Londonbiljetter! Glädjen är stor. Vi har även bokat vandrarhem.
Resan kommer gå till såhär: Avresan kommer ske från Göteborg den 7:e maj med Ryan Air. Anledningen till att vi åker från Göteborg och inte Stockholm är att både jag och F kommer att befinna oss i Skara helgen innan för Organisationsträff med alla US Styrelser. Detta är från fredag till söndag, och sedan sover jag hos F och M söndag-tidig tisdag morgon. När jag säger tidig menar jag tidig. Vi måste åka typ halv 5 för att hinna till vårat plan från Göteborg som går samma förmiddag. Flighten tar 2 timmar, och sedan blir det buss ut till vandrarhemmet som heter Astor Viktoria. Gångavstånd till Big Ben, det var ungefär det jag fick ut av F's långa utläggning om läget. Incheckning där sker vid 2 på eftermiddagen, och sedan vet jag inte vad som händer. Det blir nog en hel del krogbesök, shopping samt besök på Kings Cross Station (ofc) och andra tågstationer (obviously, it's F) för vår del. Fligthen hem går på fredagen, och det blir sådär hysteriskt tidigt igen. Här har vi planerat att inte boka något vandrarhem utan befinna oss på en krog hela natten för att sedan dra till flyget. Givetvis, det är ju sista kvällen. Sedan åker vi till Skara från Göteborg igen, och jag skulle tro att jag åker därifrån på lördagen. Eventuellt följer F med till Stockholm för något han skulle göra.
När vi väl beslutat allt detta började vi prata om andra saker, och samtalet tog 1 timme och 40 min. När jag lagt på där ringde jag upp S som under samtalets gång tjatat på mig ett antal gånger att lägga på och ringa henne. Det hon i princip ville säga var att det är den internationella Emo-dagen på torsdag och att man ska skära sig. Efter en stunds flummande la jag på även det samtalet, och nu väntar jag på att antingen C eller E ska ringa upp mig. C hade något att berätta. Jag är mycket exalterad över detta faktum. Spännande!
Liten analys av vår lilla Obvious samt Londonplaner
Människor och deras konstiga psykologi intresserar mig. Inser ni hur konstiga vi människor är egentligen? Just nu syftar jag på fenomenet jag funderat på en stund nu - att aktivt följa och läsa bloggar som skrivs av människor man hatar.
Ingen har väl missat att min ex-väninna tycker rätt redigt illa om mig. Samma gäller Obvious. som förvisso kan vara hon, men jag tvivlar på det. Dock har jag mina aningar om vem det är och det får polisen ta reda på. Så ja Obvious, fortsätt skriv du. Det ger bara mer att utgå från. Hur som helst. Det var inte det jag skulle prata om, utan det faktum att dessa människor båda läser min blogg. Varför? Det gör mig inget. Faktiskt. Visst, jag skriver rätt personligt här. Men jag står för det. För både mina vänner och mina ovänner. Obvious försöker använda det emot mig, och ni ser ju i kommentarerna hur bra det går. Jag blir ju så hysteriskt ledsen som ni kan förstå. Sarkastiskt tonfall där. Men nu kom jag från saken igen. Min stilla undran är: Varför i hela fanskapet lägger de ner energin? Speciellt Obvious. Jag hade ingen aning om att det ens existerade människor som har ett så hejdlöst tråkigt liv att de finner något nöje överhuvudtaget i att gå in på någons blogg och med jämna mellanrum skriva hysteriskt IQ-befriade och allmänt failade kommentarer och på allvar tro att någon ska ta illa upp. Jag tror jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen. Jag blir inte ledsen. Däremot blir jag irriterad för att människan seriöst tror att hen är bra på det där med nätmobbing. Det kanske finns kurser någonstans. Vad vet jag. Men varför lägga sin energi på det? Har ni inte roligare saker för er än att läsa min blogg och tänka på hur mycket ni hatar mig? Seriöst? Typ..Ett liv eller så?
Det var nog det jag hade att säga i saken tror jag. Och förresten, tack Emma.<3 Du har väl rätt som vanligt antar jag. Men jag vill göra något goddamnit! Jag undrar var min iPhone tog vägen? Där. Jag låg visst på den. Smidigt Hannah. Jag ligger här i min Twin-size med min laptop och knarkar Du Måste Finnas. Jag vet inte vad det är med den, men jag älskar den big time. Har haft en kort och trevlig dag i skolan i dag med mina flickor. Jag älskar mina flickor.<3 Har även spekulerat i huruvida jag kommer kunna gå på L's studentskiva eller inte. Han är verkligen awesome och jag vill göra det, men jag tror att jag är i London med F just då. Gråt i ögat. Men det löser sig nog på något sätt. Antingen får jag fråga F om vi kan flytta fram resan något, eller så får jag helt enkelt se det positivt och tänka på att jag kommer vara i fucking London!! Med F!! Orimligt glad är jag. Detta påminner mig om att jag måste till polisen och fixa pass. 400kr ska det kosta, och jag har levt lite snålt den är månaden och borde därför ha råd. Ska lägga undan pengar för F så han kan boka biljetterna också. Sen ska jag börja spara pengar för mat och boende. Detta samband med mina nödvändiga besparingar inför studenten gör att det kan bli lite svårt att få ihop allt, men det är fan fucking värt det! Gud vad jag svär här i min blogg. Inte okej. Men jag är exalterad as fuck. Men..igen. Det kommer att bli awesomarare än awesomeast. Jag undrar om jag ska passa på att köpa min studentklänning när jag väl är i London. De har ju så att säga något större utbud än vi har här. Men jag måste tänka på min packning. F har sagt att vi ska undvika att checka in något bagage och försöka ta det vi har som handbagage. Jag vet inte varför men han har flugit med Ryan Air förr så han borde veta. Kanske blir man av med bagaget väldigt lätt. Eller så blir det mycket dyrare då. Vi kommer hysteriskt billigt undan med flygbiljetterna i alla fall. På de pengarna kommer man bara halvvägs mellan Visby och Ängelholm för de pengarna. Jämför med det eftersom det i princip är den enda erfarenheten av flygbiljettsbokning jag har. Nu kom min migrän tillbaka. Hoppas den får mig att falla död till denna mark, som Obvious skulle uttrycka det. Och hahaha! I can't Believe I just did that. Jaja, ska man ha en (något failad) hatare på halsen ska man väl få ha lite roligt samtidigt. Jag är trött och vill sova. Har redan gjort det typ 1,5 timme denna eftermiddag, och det är inte bra. Kommer förmodligen innebära att jag inte kan sova i natt. Screw it. Men skitsamma! Veeeet niii? Jag ska till London!
Y'all want a single, say 'FUCK THAT!'
Låten nämnd i rubriken är hysteriskt dålig, och den får enbart vara där för att jag har haft den på hjärnan konstant den senaste veckan. Emmas fel alltihop är det.
Gårdagen har mest ägnats åt att samla ihop mig själv. Det var längesen jag behövde tid till det. Men också längesen jag sattes i situationen, så det är väl förståeligt. Mest av allt är jag frustrerad. Frustrerad och besviken. Det kändes ju okej, gick riktigt bra. Sedan blir allting lite för nostalgiskt och plötsligt är jag tillbaka där jag var för 1,5 år sen. På några ögonblick är jag lika känslig och sårbar som då. Maktlöshet, rädsla och mer maktlöshet. Jag ville hjälpa dig. Det var det värsta. Jag ville men visste inte hur. Hur ska jag kunna hjälpa dig när bara det faktum att jag är jag ger dig ångest. Det enda jag kan göra är att hålla mig undan. Men inte ens det kan jag göra, för då tror du att jag är motagerande. Så oavsett vad jag gör är det fel. Jag är fel. Om det här är permanent kommer det inte att fungera. Det är uppenbart. Inte heller kommer vi någonsin kunna vara isär. Det är uteslutet. Jag sitter i ett dödläge på så många sätt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det kommer inte räcka med att jag har förändrats. Men vad krävs då? Vad kommer jag behöva göra?
En nästan lycklig dag
(Detta är en liten text jag skrev i Svenska B. Enjoy!)
Jag ska börja med att nämna en så värdslig faktor som vädret. Delvis för att det är det ultimata (och mest uttråkningsframkallande) sättet att påbörja en text på, och delvis för att det faktiskt påverkar mitt humör. Vädret just den här dagen är vackert. För att vara en dag mitt i Mars som tidigare visat prov på osedvanligt dåliga väderförhållanden är vädret idag över förväntan. Det faktum att jag slipper förfrysa på vägen till bussen gör sin del till ett bra morgonhumör. Det faktum att jag har råd med en burk cola från skolans caféteria gör det bara bättre. Jag har liksom förutsättningarna med mig.
Ändå är min dag långt ifrån perfekt. Oron, smärtan, osäkerheten och frustrationen är så välbekant vid det här laget att jag inte tänker på den. Ändå finns den där i mitt undermedvetna. Den drar ner mig, tar död på min motivation. Han finns i allt jag gör. Alltid. Jag tänker på det medan jag skriver en text i Svenska B om en nästan lycklig dag. Kent's låt "Vinter Noll2" spelas i mina hörlurar. Jag höjer volymen för att tränga undan ljudet av resten av klassens okoncentrerade småprat. Jag rullar den tomma Cola-burken mellan mina händer. Allt hade kunnat vara så bra nu. Om han bara hade älskat mig. På något sätt känns det som att jag skulle ha varit oslagbar då. Oövervinnerlig. Givetvis fungerar det inte så. Givetvis är det som i låten som spelas i mina hörlurar just nu. "Fast vi båda vill mer än någonting annat så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest om man släcker en annan." Kanske är det så. Kanske kommer livet bara bestå av nästan lyckliga dagar. Kanske är det så livet fungerar. Vi spenderar våra liv i jakt på perfektionen. Jag inbillar mig att om han älskade mig skulle jag nå den. Men perfektion existerar inte. Vi strävar efter något som inte finns. Men vad är då meningen? Att komma längre. Alla vill vi utveckla oss själva, vår karriär, vårt privatliv, vår vänskapskrets. Vi vill nå längre. Tänka större. Uppnå mer. Vi vill att den här nästan lyckliga dagen ska bli ännu lite mer nästan lycklig. Vi kommer inte vara nöjda förrän den är lycklig, vilket den aldrig kommer att bli. Vi går alltså runt i ett ständigt tillstånd av nästan tillfredställelse. Så det spelar kanske ingen roll om han älskar mig eller inte. Det bara känns som att min värld skulle kompletteras. Som att jag skulle bli den jag vill vara. Egentligen skulle jag bara ha kommit ett minimalt steg längre. "Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar", som Kent uttrycker det. Just nu känns det hela ganska grått. Eftersom jag varken tror på himlen eller någon slags välsignad vila har jag svårt att se syftet med vår eviga kamp. Varför fortsätter jag älska honom när jag vet att det är meningslöst? Varför fortsätter jag ens leva? Visst, vädret är vackert. Visst, jag fick avnjuta en burk cola till lektionen. Men vad har jag egentligen åstadkommit med min dag? Mitt liv?
Mina självdestruktiva tankar avbryts av att min mobil vibrerar när den tar emot ett SMS. Tyst tackar jag någon slags icke existerande övre makt för att jag kommit ihåg att stänga av ljudet och därmed slipper se halva klassen vända sig om och blänga på mig. Förstrött plockar jag upp telefonen. Genast fångas min uppmärksamhet av namnet på skärmen. Hans namn. Namnet som får mig att le varje gång jag hör eller ser det. Jag öppnar SMS:et. "London 6:e eller 7:e Maj. Är du på?" Jag ler. Hela mitt inre ler. Några få ord, men de har den här effekten på mig. Vi ska åka till London. Det här är som taget från dagdrömmarna jag brukar ägna mig åt under lektionerna i Naturkunskap. Han vill ha mig med. Bara mig. Till London. Vad gör det då att perfektion inte existerar? Jag har ju så många nästan lyckliga dagar att se fram emot.
Du sa du behövde tid. Du hade tid.
Nu bloggar jag igen. Vet inte varför. Har fortfarande inget att säga. Inga fina känslor att klä i ord och få allt att bli vackert. Just nu går allt på tomgång. Det är både bra och dåligt. Jag är rädd för det. För lugnet. Vill alltid ha något på gång, vara på väg. Nu låter det som att jag är ambitiös. Det är jag inte. Jag tycker bara om att leva. Samtidigt behöver jag nog ta det lite lugnt. Varva ner, bestämma mig för vad jag vill. Problemet med det är att jag hinner tänka. Jag vågar inte tänka. Att tänka är farligt. Att tänka kan skicka mig huvudstupa ner i obestämt mörker. Att tänka kan ta mig raka vägen in i rödglödgad smärta. Det kan göra mig medveten om det meningslösa grå. Ändå behöver jag det. Ändå vill jag tänka, reflektera. Det är sån jag är. Det är därför jag bloggar. När jag bloggar kan jag ta en tanke och styra den dit jag vill. Jag kan behandla de delar av mig jag klarar av att behandla. Låta bli att nämna och därmed inte tänka på de andra. Jag undviker att glida iväg i självdestruktiva tankegångar som bara leder till smärta, ångest eller depression. Jag behåller kontrollen.
Jag vet precis när det vände. Förut hade jag en period av perfektion. Fantastiskt men aldrig beständigt. Perfektion är inte en beständig faktor. Den jobbar inte så. Perfektion är något man får uppleva ibland. Det är det som gör den till perfektion. Den 3:e Februari tog perfektionen slut. Det var väl inget som hände egentligen. Fast jo, nu ska jag inte ljuga. Men min bubbla skulle behöva spräckas förr eller senare. Det behövdes. Och det var väl inte så dramatiskt. Visst, jag förlorade hoppet. Större delen av det i alla fall. Visst, jag blev tömd på motivation för allt, bokstav för bokstav. Men jag fällde inte en tår. Jag har aldrig gråtit över honom. Det förvånar mig faktiskt. Jag undrar om jag någonsin kommer låta mig göra det. Vändningen var alltså väldigt odramatisk och har varit det sen dess. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske är det ohälsosamt för en dramatisk person som jag. Kanske är det bra med kontrollen över mig själv det ger. Inga rakblad, inga för omgivningen och mig själv påfrestande ångestattacker. Jag vet inte om jag håller tillbaka. Kanske gör jag det. Kanske inte. Kanske är saker bara som de är. Kanske kommer det lösa sig av sig självt. Kanske blir jag helt enkelt så trött på att tänka på honom att jag lsutar med det och hittar på något roligare. Eller kanske händer det något nytt och revolutionärt. Något som ändrar på allt och ger ljus.Jag vet inte. Jag vet inte ens om det är han som gör mig ledsen. Mer ofta än ibland räcker det här för mig. Det är okomplicerat. Det är inte så jag vill leva, men just nu fungerar det väldigt bra. Det tar väl inte emot någonstans egentligen. Eller jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig något annat, det är problemet. Kan inte se några alternativa verkligheter. Vad skulle det vara? Hur skulle det vara? Skulle det ens fungera? Skulle det vara bättre än det här? För oftast är det ju bra. Oftast fungerar det. Oftast gör det inte ont. Oftast längtar jag inte efter mer. Jag vet inte vad jag skulle längta efter. Det är väl därför. Hur längtar man till något man inte vet hur det skulle vara? Jag kanske inte ens skulle tycka om det. Det kanske inte skulle funka rent praktiskt. Det kanske skulle sluta som senast jag älskade såhär. Jag kanske är tryggare såhär. Jag vet inte. Inte ens det vet jag. Jag har ingen aning om distansen skulle hjälpa mig från att inte dö om du bestämde dig för att försvinna eller älska någon annan. Eller om allt skulle kännas meningslöst. Om jag skulle känna mig utnyttjad. Använd och förbrukad. Men det är inte så. Jag vet ju att det inte är så. Det är uppenbart. Ändå. Jag är inte bra nog. Det kan jag ju inte heller förneka. Hade jag varit det hade jag vetat nu. Jag hade vetat om närmare är vackrare, helt enkelt därför att jag skulle vara närmare. Men jag duger inte. Tanken är tragisk men skriker sig själv i mitt huvud med god akustik och en efterföljande tystnad som ger eftertryck. Jag duger inte. Jag gör ju inte det. Hade jag gjort det hade jag inte haft det här problemet. Men det funkar inte så. Visst funkar det inte så? Han valde inte bort mig. Det är inget val. Det är inte så det fungerar. Och varför tänker jag ens på det? Som sagt, det skulle kanske inte ens fungera. Jag skulle kanske inte ens tycka om det. Det finns så många faktorer som talar emot oss. Jag skulle kunna skriva en lista. Listan som talar för oss skulle inte vara lika lång. Där skulle bara stå om hur du tar andan ur mig. Hur du är som marijuana för mig. Hur du inspirerar mig. Och hur mycket jag vill. Jag vet inte om jag skulle vilja, men fan jag vill. Jag vill vara "du" i Loke's Melankolia Stad. Snälla, låt mig vara det. Jag vill hjälpa dig fast jag vet att jag inte kan. Jag vill visa att jag skulle finnas kvar på andra sidan processen. Varje gång. Fan.
I dare you to challange me
Sitter här på en lektion i Hästkunskap. Jag ska egentligen inte varah är. Det är inte min klass och jag har redan läst kursen fast jag inte skulle ha gjort det. Man kan ju undra varför jag är här då. Det är inte så att jag är överdrivet intresserad av repidition, och det är den lärare jag avskyr mest av alla. Men jag har inget annat att göra. Om man slutar vid lunch och bussen går hem vid 4 får man helt enkelt sysselsätta sig själv. Jag sitter längst bak och lyssnar inte på vad läraren säger, så det känns ungefär som alla andra lektioner jag brukar gå på. Jaja, jag vet precis hur viktigt det är att fölet får i sig råmjölken inom ett par timmar. Blablabla.
Det häar inte hänt så mycket sen sist. Förutom attj ag varit på USS Styrelsemöte. Vi åt thai-mat, flummade och var seriösa litegrann. Är det såhär det kommer att vara så kommer jag gilla att sitta i styrelsen, Jag kom hem sent igår och fick inte så mycket sömn. Detta resulterade i en grinig Hannah i skolan idag. Stackars Sarah och Liz. Jag har absolut ingenting att säga här idag. Hejdå.
Livsrapport från "Använd idiot."
Obvious är igång igen. Härligt. Om möjligt ännu mer IQ-befriad än tidigare. Så IQ-befriad att jag inser att det inte är någon vits med att skriva något svar till människan. För att kunna svara upp måste jag sjunka till hens nivå, och jag har mer självrespekt än så. Jag har bara En sak att säga till dig.
Du känner dig trygg bakom din lilla dator/mobil-skärm va? Ingen kan spåra dig, right? Fortsätt tro det du. Trots att "ingen älskar mig" så har jag flertalet vänner som kan spåra din IP-adress. Plus polisen då. Så du... Jag vill inte höra ett ord till från dig. Se det som ett hot.
Livet härborta går bra. Jag har nämligen inte haft anledning att ångra beslutet jag fattade i torsdags. Människan har varit väldigt tydlig med sina true colours de denaste dagarna. Bättre att se dem nu än aldrig I guess. Stärker bara min övertygelse om att hen inte hör hemma i mitt liv. Tänker rumstera om lite i mitt liv i allmänhet. Slänga ut det ruttna och ta in sånt som ger energi. Mina underbara vänner, resor och annat fint. Det känns bra. Vad är meningen med att ha makten över sitt eget liv om man inte använder sig av den? Om man håller fast vid ohälsosamma personer och vanor. Så ja, livet går bra. Har en awesome helg att se fram emot. Innan det har jag en skolvecka med mina flickor. Perfektion.<3
Svar till Caroline
När ska blogg.se införa svara-knappar. Känns så dumt att besvarà kommentarer i inlägg.
jag ser din fråga som enkel att besvara. Jag nämner inga namn. Vet inte om det är utläggningen mot min ex-väninna du syftar till eller det om min klass? Om min ex-väninna sa jag ingenting förutom vad hon säger om mig. Hur detta blir uthängning är bortom mitt förstånd. Blir det också uthängning när Vjag t.ex berättar om sexismen jag blivit utsatt för på t-banan eller om personen som kritiserade mina kläder? Nej. Något måste man få skriva om.
Är det det jag sa om min klass du syftar till är jag ändå inte med. Hur kan jag kränka någons integritet om jag inte nämner namn eller ens nämner någon enskild individ. Anser du att jag hängt ut hela min klass genom att tala om att de kritiserat vår lärare? Det gör inte jag.
I mitt inre undrar jag var världen är Påväg när inte ens anonymitet är tillräckligt anonymt.
Jag ville mötas någonstans nere på djupet...
Sitter här i en tom lägenhet som jag ofta gör. Har tänkt. Gråtit lite, men inte så mycket. Haft ont. Varit förbannad. Nu är jag lugn. Jag blir alltid det när jag har fattat beslutet. Varje gång det blir för mycket exploderar det, och sedan vet jag vad jag måste göra. Det är nog inte ens tal om något beslut. Jag bara vet. Jag ger upp nu. Det finns tillfällen då man måste inse att det inte går längre. Att det inte kommer att ge mer, oavsett hur mycket man försöker. För försökt har jag gjort. Det kan ingen ifrågasätta. Men jag var också den enda som gjorde det. Efter att ännu lite mer skit uppdagats ställde jag mig för första gången frågan: "Vad får jag ut av det här?" "Vad får jag ut av det här?" Svaret är ingenting. Vi har inget mer att ge varandra. Det har vi inte haft sen i november. Vi har livnärt oss på vår ömsesidiga rädsla för att förlora de vi bryr oss om. Men sanningen är att vi inte har något gemensamt. Vi delar ingenting längre. Jag har försökt. Försökt nå dig. Vi pratade om det senast häromdagen. Jag kände helatiden att det var meningslöst. Jag nådde dig inte. Det gick rakt igenom. Jag ger upp.
Ibland måste man våga. Våga respektera sig själv tillräckligt mycket för att inse att man kan klara sig ändå. Att ohälsosamma relationer inte hör hemma i ens liv. Det här ser väldigt bra ut. Avsikten är god för oss båda. Ändå vet jag att du kommer bli arg. Du kommer bli arg precis som du blev senast. Du kommer att tala om för alla hur illa jag behandlat dig. Hur missförstådd du är. Kanske helt enkelt för att skiljas som vänner är för odramatiskt för dig. Jag vet inte. Jag vet bara att det är så det kommer bli. Du kommer att känna dig sviken av mig, och jag kommer känna mig tvungen att försvara mig. Detta kommer resultera i komflikter. Jag vill verkligen inte det. Jag orkar inte det. Därför tänker jag göra allt som står i min makt för att hålla mig borta från vad allt vad komflikter heter. Inte genom att kapitullera, utan genom att helt enkelt lägga min energi på saker som får mig att må bra. Saker som tillför energi. Jobbet med styrelsen, han, de vänner jag fortfarande har kvar, skidresan i slutet av mars, organisationsträffen längre fram, den planerade resa till London som kanske blir av i maj. Ja, ni läste rätt. Jag har blivit bönhörd och whatnot. You can run away with me anytime you want, and you will! Vi ska till London. Vi ska flyga sunk Ryan Air, bo på backpackers-ställe och ha det helt jävla fantastiskt bra. Se där Hannah. Det är inte bara svart. Det är fint också. Det här är inte the end of the world. Det kommer inte bli som det var innan. Det kommer att lösa sig. Jag vet det.
A minor major effort
Hej blogg!
Rubriken är ett internskämt som kom upp mellan mig och Crystal (nu nämner jag namn - fan! Men vafan ska man kalla folk då?) under årsmötet. Tänk så fint folk kan formulera sig ibland. Det var dock inte lika kul på svenska som våran översättning. Som väl egentligen inte heller är så kul. Men man får ha i åtanke att vi har suttit i möte i 8 timmar med endast kortare raster och 1,5 timmes lunch. Så det blir väl 6,5 timmars möte då. 6 om man reducerar bort rasterna. Men det är ändå mycket och jag fattari nte att jag inte somnade. Men det råkade vara väldigt intressant (jag är sjuk, jag vet) så jag höll mig vaken genom att faktiskt engagera mig i diskussionerna. Hannah får argumentera, tjoho! Jag kanske inte nämnde det, men det var iallafall US Stockholms årsmöte jag var på. Jag har hur som helst nämnt det minst två gånger i tidigare inlägg, så ni borde ha koll. Vad mer är... Jag blev vald till styrelsen! Yaaay! Jag hoppas verkligen att jag kan få posten som sekriterare. Stavas det så? Sekreterare? Men då låter det som att det har med sekret att göra, och sekret är ett äckligt ord. Vi blir nog ett bra gäng, för ambitionerna är på topp och vi är väldigt tighta. Ni skullei nte tro mig om jag sa hur tighta vi faktiskt är.
Resten av helgen då. Jag kom till Hornstull i fredags där jag mötte Linus, och senare även några till. Sedan vandrade vi iväg till hotellet där vi skulle bo. Detta var ute på Långholmen, och var förövrigt ett nedlagt fängelse. Detta hade vi mycket roligt åt hela helgen. Rummen vi sov i var verkligen fängelseceller, om än mysiga såna. På kvällen (efter god middag) hade vi introduktion på helgens tema - radioteater. Vi fick träffa Tåmas (han heter faktiskt så) som är en sjukt intressant människa som drar lite för många ordvitsar och som var grym på radioteater. Sedan delades vi in i två grupper och fick skriva manus. Vår teater blev grym och kommern og komma upp lite här och där i rätt sammanhang, så jag ska länka den här vid något tillfälle. När vi hade skrivit klart spelade hela gänget sanning eller konka. Min idé, självklart. Jag behövde som vanligt varken säga eller göra något som jag inte skulle kunnat säga eller göra annars. Tråkigt det där egentligen. Fast det skulle jag väl inte tycka om jag var tvungen att typ..berätta alla jag haft sex med. Jobbigt, hade det blivit.
På lördagen spelade vi in våra radioteatrar, och detta tog i princip hela dagen. På kvällen var det mello och vi bänkade oss i ett konferensrum för att se detta. Lagom seriöst. Seriösa var vi dock inte.
På kvällen när jag skulle sova somnade jag först förhållandevis fort (för att vara jag.) Men jag vaknade efter en stund med en dov ångest som fortfarande hänger sig kvar lite. Jag hade drömt att någon jag älskar väldigt mycket hade skrivit ett mail till mig och sagt något i stil med "Jag vill inte träffa dig mer." Löjlig dröm egentligen. Löjlig dröm som kan orsaka så mycket ångest. Så mycket ångest därför att jag är rädd för att just det ska hända. Helatiden. Jag är livrädd för att du ska komma på att hela ag är en enda stor dålig idé. Att allt ska ta slut här. Jag vill inte det. Verkligen inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Först försökte jag somna om. Lönlöst as fuck. Sen lyssnade jag på musik. Det hjälpte inte heller. Jag ville skriva. Saknade verkligen min blogg. Men jag hade ingen dator med mig och det är så jobbigt att skriva långa texter i iPhone. Jag funderade på att skriva en dikt, men hade inte inspirationen. Jag funderade på att skriva en Facebook-status, men kom fram till att ingen skulle vilja läsa. Ville skriva en Tweet, men det fanns inget jag knde säga under 140 tecken. Alltså låg jag bara där. Rastlös och rejält skräckslagen. Vet inte riktigt var jag ska göra av känslan. Vad man kan göra med den. Kan man ta den och skapa något fint tro? Jag vet inte. Får väl se om den får någon kreativ outlet någon gång. Eller så kommer den bara fortsätta finnas där tills du faktiskt försvinner. För det kommer du göra. Förr eller senare. Det vet jag.
Haters gonna hate aren't they?
Hej kära läsare!
I dag tänkte jag behandla fenomenet "För mycket fritid." På inlägget "Hannah är..." fick jag in en mycket charmig kommentar i namnet Obvious. Redan där blir jag ställd. Med tanke på kommentarens innehåll verkar detta vara en människa som inte tycker värst mycket om mig. Eller rent av ogillar mig väldigt mycket. Den enda som har anledning att göra det (eftersom vi bråkat ganska grovt) är min ex-väninna. Men jag kände att inte ens hon är så barnslig att hon skulle önska mig bröstcancer. Därför frågade jag henne, och fick ett nekande svar. Om man ska tro henne, vilket jag väljer att göra, är det alltså inte hon. Så nej..Obvious är det alltså inte. Inte på långa vägar. Faktum är att jag inte kan komma på någon annan som skulle ha anledning att ogilla mig så starkt. Det faktum att människan verkar tro att jag ska veta vem det är ser jag som väldigt intressant.
Sen för att prata lite om vad hen faktiskt sa... Vad fan var det där? :D För det första har du inte ens lyckats få den enkla meningen rätt, för det andra... Alltså, jag vet inte ens vad jag ska säga. Jag får flashbacks från 7-8:an när killarna i min klass gav sig på mig för att jag var annorlunda, något jag förövrigt älskar att vara. Standarden/kvalitén på den här förolämpningen är i ungefär den klassen. Hur gammal är du? Vill du att jag ska ta illa upop får du nog hitta på något lite mer classy. Det enda du faktiskt uppnår här är att få mig att tycka att du är patetisk, att du inte kan skriva samt att du ser cancer som något bra - något jag förövrigt har lust att halshugga dig för. Inte för det du sa till mig, utan för vad du genom det säger om cancern som fenomen. "Bröstcancer FTW!"? Well, vi får väl se vad du säger när det drabbar dig eller någon du bryr dig om.
Sådär ja. Nu när jag lagt betydligt mer energi på det där än det förtjänade så går jag vidare till lite mer vesentliga saker. I helgen blir det årsmöte med USS. Omval till styrelsen och bo på vandrarhem. Yaay! Jag har kandiderat, så det ska bli kul att se hur det går. Ska bli kul att se vilka som kommer också. Jag har bara koll på ett fåtal. Förhoppningsvis blir detm ånga awesome människor. Jag är hungrig! Jag måste hinna äta något innan jag drar. Jag får väl göra det på vägen kanske. Förutom det här är det inte så mycket nytt att nämna. Livet fortsätter som det gjort ett tag nu. Det är väl det livet är bäst på antar jag. Återkommer efter helgen med en skildring av hur det gick för mig. Älskar er.<3
Also...
Såg på min statistik att jag har ganska många läsare. Många fler än jag trodde. Det uppskattas! Tack ungdomar.
Hannah är...
När jag som bäst höll på att läsa en väns blogposts från 2005 (stalker much?) hittade jag en övning som jag tyckte var så hejdlöst underhållande att jag ville göra den själv. Eller övning och övning. Övningar är ju till för att man ska öva på något, och det här är ganska meningslöst. Skitsamma. Det hela går ut på att man ska ta sitt förnamn, googla det tillsammans med ordet "vill" och se vilka fina påståenden som kommer upp om en. Jag försökte googla "Hannah vill", men då mitt namn har en engelsk stavning fick jag bara upp engelska sidor. Försökte istället med att söka på "Hannah wants", men givetvis skulle någon konstig sångerska tvunget gå runt och heta så. Provar med "Hannah är", och här är mina resultat:
Hannah är hemma från sitt utbytesår i Shweiz!
- Är jag? Trevligt. Har aldrig ens varit där men jag kanske ska satsa på det?
Hannah är ett bra ställe i San Ignacio att äta.
- Oh really now? I'll..I'll just..bye...
Hannah är ute efter revansch.
- Totally! They wanted to eat me, goddamnit! Var förresten bra det här, nu vet jag hur revansch stavas. Jag stavade det alltid som på engelska: revenge.
En liten Hannah är född...
- ...No shit?
Hannah är ofta helt rabiat och blir helt galen när vi t.ex ska sätta på en videofilm.
- Jag bestämmer. JAG!
Hannah är Patrik Ekwalls nya kärlek!
- Borde jag veta vem människan är? Det låter bekant...
En full Hannah är rädd för spöken...
- Detta är då ögonblicket då jag måste erkänna att jag är ganska spirituellt lagd. Spiritistisk? Spirarir...skitsamma. Men när jag är full... Då brukar jag mest vara upptagen med att irritera folk och utsätta mig själv för risker.
Hannah är 10 år - och har bröstcancer.
- Varken eller hopefully.
Hannah är uppväxt med musik och med en fantastisk, unik röst...
- Continue... ;)
Hannah är en Border Collie!
- Nah, guys you got that wrong. Hannah HAR en Border Collie.
Hannah är en stabilt byggd säng som passar framförallt brukare med mycket oro och rastlöshet i kroppen.
- Okej Google. Nog för att jag låter folk ligga på mig då och då (dåligt sexskämt) men jag skulle inte definiera mig som säng. Och för folk med oro och rastlöshet? Vad är jag? En vandrande terapi?
Hannah träffar Jens, som låtsas vara lärare och säger att han gillar hennes dikter.
- Min lärare i Sällskapsdjur heter Jens... Är deth är illa? Han har dock aldrig varken läst mina dikter eller sagt något om dem.
Hannah är ute efter Viktor och vill hämnas.
- Okay...Ehm...Sorry Emma? Don't kill me?
Hannah är världens vackraste bulldogg.
- Jamen tack! Jag..wait, what? Tänk om folk ville sluta kalla mig för olika hundraser. Och någon bulldogg vill jag verkligen inte vara! Usch!
Hannah är världens sötaste giftorm.
- ...Jag tror jag sätter mig i ett hörn och surar någonstans.
Hannah är ny program-ledare i Big Brother.
- Åh! Äntligen något jag vill vara. Tänk vad kul att såga alla patetiska jävlar. Tjoho!
Sökes: Bilder på Hannah i Ensam mamma söker!
- Okej. Nog för att jag har tre ungar (tydligen) och är hysteriskt sexig, men det där är ju bara creepy!
Hannah är bland annat engagerad i att förändra attityd och påverka livssituationen.
- Tja.. Varför inte?
Måndagnatt i Bro (Låter som en av mina dikter)
Blogga igen! Tjoho. Har utvecklat ett beroende av detta igen. Väldigt trevligt. Enda nackdelen med det är väl att jag iofta inte har något att säga egentligen. Samt att jag måste tänka på att ha tillgång till min dator helatiden. Visst kan man blogga över iPhonen, men korta inlägg är inte min grej. Korta inlägg är för att kort sammanfatta vad man har sysslat med sen sist, och det är inte min grej. Jag är inte intresserad av att dela med mig av vad jag har gjort. Jag är intresserad av att dokumentera och dela med mig av mina känslor. Det är det som egentligen betyder något.
Jag har tänkt lite, och kommit fram till att jag förmodligen borde sluta skriva ut namn här. En av mina vänner har redan reagerat på detta och det blev en mycket större deal än vad det förtjänar, så det är nog bäst så. Då återstår bara att komma på nicknames till alla, för jag tänker inte skriva "åt middag med en kompis." Det ser så trist ut att jag nästan mår lite illa av det. Ni kan ju höra av er om det finns något speciellt ni vill bli kallade, annars får jag väl vara lite kreativ själv. Ska försöka komma på namn som inte är för lika era riktiga, och som inte går att relatera till er. Sen kan jag inte lova att det blir helt anonymt ändå. Ofta går det att gissa sig till vem man pratar om, oavsett hur försiktig man är. Ni får väl helt enkelt säga till om ni inte vill bli nämnda alls. Så, nu tycker jag att jag har varit en rättvis bloggerska och vän som visar respekt för mina medmänniskors integritet osv. Luftmedalj till mig tycker jag. Får väl ge det till mig själv med ingen annan around.
I helgen är det årsmöte med USS. Det hade jag fullkomligt förträngt. Jag har kandiderat till Styrelsen, så det ska bli intressant att se om jag kommer in. Detta plus mitt kommande arbete med SUN kommer nog göra det här året till ett ganska bra år för mitt CV och min erfarenhetskvot. Erfarenhetskvot? Vilket fint ord. Det kom jag på själv just now, och vad mycket svengelska det blev i det här inlägget. Jag försöker annars undvika det. Det ser inte fint ut. Men svenska är svårt och jag har problem med att bilda fina meningar. Bra där Blue. Hon som en gång sa att hon hade a way with words. Nu gjorde jag det igen. Helvete.
Jag har nu återigen lyckats felvända mitt dygn under gånget sommarlov höll jag på att säga. Jag menar sportlov. morse somnade jag vid ca halv 9 och vaknade vid 6 på kvällen. Smidigt där. Men i morgon är det skola så jag får väl kämpa mig upp (om jag ens har somnat vid det laget) och lägga mig i tid i morgon kväll helt enkelt. Jag som tänkte träna. Hur ska jag orka det? Usch. Jaja. Vi får väl se hur lite sömn jag faktiskt får och hur illa det är. Såg just att jag ska upp om 5 timmar redan. Hur fan blev klockan 2?
Jag sitter här i min twin-size och lyssnar på Taylor Swift's senaste platta. Jag älskar den, hur tragiskt det än är. Hon har hysteriskt relatable texter, och det kan ingen förneka. Fast nu varh on lite taskig. Sjöng hon vad jag tror att hon sjöng så sjöng hon "you're the kind of man that makes me sad." Vad svarar man på det liksom? Förlåt? Jag ska tänka på det i framtiden. Jag luktar piggelin igen (min bodysplash) och min fot har somnat. Det här är top news tycker jag. Nääe. Jag har bara tråkigt. Förlåt ungdomar. Vill ni veta så är det min högra fot som sover, och jag är nästan lite hungrig. Låten jag lyssnar på nu är tråkig. Jag fryser. Nej, vet ni vad. Nu skonar jag er.
Maybe we can make a deal, maybe together we can get somewhere
Har ni aldrig velat se världen? Har ni aldrig undrat vad som finns utanför det aquarium som är våran tillvaro, vårat liv. Jag tänkte på något helt annat, vet inte hur jag kom in på det. Men jag insåg just hur trött jag är på det här. Hur trött jag är på långa bostadsköer, platser med dåliga minnen, olycklig kärlek, förnedrande myndigheter, svensk fientlighet och ruttnande rutiner. Jag frågade mig själv, vad vill jag ha? Vad vill jag göra? Svaret är enkelt. Jag vill se saker. Jag vill härifrån. Helst nu. Jag vill åka iväg med någon eller några jag verkligen tycker om. Eller själv om jagm åste. Jag vill ge mig iväg. Tågluffa kanske. Helt mållöst. Eller kanske bara flytta utomlands. Föralltid eller för ett tag. Jag vet inte. Men jag vill bort. Vad som helst utom det här. London är en dröm. Grekland vore också fantastiskt. Men det är egentligen mindre viktigt. Jag vill bara bort. Och nej,att flytta någon annanstans i Sverige skulle förmodligen inte hjälpa. Jag vill bort från den Svenska gråskalan. Sverige är grått. Enbart för att folk varken förväntar sig eller strävar efter något annat. Jag vill ha liv. Jag vill ha tidiga morgnar på obekväma tåg med någon jag älskar. Jag vill ha sena sommarnätter på brittiska pubbar. Jag vill ha soliga dagar på tropiska stränder. Jag vill ha varma eftermiddagar i storstadspuls. Jag vill ha känslan av att vara påväg. Jag vill ha osäkerheten, spontaniteten. Vad gör det om man inte får någon fin svit på något hotell varje kväll? Vad gör det om man inte vet exakt vad som kommer hända imorgon? Sen när behövde vi rutiner. Sen när behövde vi garantier? Jag vill ha liv.
Så efter min dramatiska utsvävning där till praktiska faktorer. Jag vet faktiskt inte om jag ska dra mig ut på resa/flytta till sommaren. Jag tar studenten. I teorin kommer jag att vara fri. Jag har inga större besparingar. Hur som helst inte något som skulle kunna ta mig så långt som jag vill. Visst, jag skulle kunna chansa. Jag skulle bara kunna bege mig iväg och se vad som händer. Jag vill göra det. Fruktansvärt, fruktansvärt gärna. Om någon frågade mig skulle jag inte tveka. Men det är klart att jag är rädd. Rädd för osäkerheten det skulle ineebära. Jag som, trots något dåliga förhållanden, är van vid den svenska bekvämligheten. Kanske skulle jag inte klara det. Kanske skulle jag komma tillbaka, ännu fattigare och med känslan av att ha misslyckats. Men jag vill. Så hysteriskt mycket vill jag. Jag vill göra som Tracy Chapman i Fast Car eller Gyllene Tider i Billy. Jag vill ringa dig och säga det. Kom så drar vi. Kom så upptäcker vi världen. är jag naiv? Är jag så patetisk som det verkar? Jag vet inte. I mina ögon beter jag mig som ett ovetande barn. Det är väl vad jag är också antar jag. De där låtarna har något gemensamt. Det gick åt helvete. Billy blev körd på heroin, och killen Tracy drog med blev alkoholist och träffade sina vänner oftare än han träffade sina barn. Det blev inte den dröm de tänkt sig. Kanske blir det aldrig som man tänkt sig när det gäller drömmar. Kanske borde jag bara släppa det här, skriva in mig på arbetsförnedringen så fort jag tar studenten och leva livet á la Svensson. Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Det är inte jag. Snälla, säg att du vill följa med mig härifrån. Snälla låt mig visa dig och mig själv hur det kan vara. Låt oss uppleva något. Låt oss leva.
A drink or two got my started...
Jadu Sandi. Varför? Varför lägga så mycket energi på någon? Varför lägga så mycket energi, tankar och ännu mer energi på något som är dömt att misslyckas? Jävligt bra fråga. Problemet med mig är att jag inte kan välja vad som ska ta upp min uppmärksamhet. Jag kan välja vilka som ska finnas i mitt liv, men inte vilka som ska finnas i mina tankar. Jag vet att jag frustrerar er som är mig närmast. Jag vet att jag är svår att hantera nuförtiden. Jag vet att jag alltid är någon annanstans. Jag vet att jag ältar. Jag vet att jag är irriterande. Men jag försöker. Jag försöker hålla humör, försöker vara närvarande helatiden. Jag vet att ni inte förstår. Jag har bara en person i hela världen jag kan prata med om det här. Bara en person som vet. Jag kräver inte att ni andra ska förstå. Jag kräver bara att ni ska ha tålamod med mig. Jag försöker.
Ligger här och lyssnar på Fray's låt Why. Fantastiskt bra, är den. Jag insåg just att jag glömde bort att se mello. Ajajaj. Nu har jag missat det två veckor i rad och det är inte ok. Jedwards skulle ju vara med. Fan. Jaja, jag tittade på Friends With Benefits istället. Hysteriskt bra film. Hysteriskt är ett annat ord jag överanvänder, bredvid genuin. Men jag tror inte jag har använt ordet genuin i varesig det här inlägget eller föregående. Alltså..Tänk om mitt virusprogram kunde låta mig vara! Jag vet att jag har en alert på min dator men jag bloggar faktiskt här och har inte tid att starta om just nu. Fast jag kan inte ens se vad jag skriver med den där feta rutan ivägen, så jag antar att jag får avsluta här. Kan jag ens publicera? Detta kan bli ett projekt. Nej men se! Nu kan jag se vad jag skriver igen. Tjoho.
Vad vill jag mer prata om då? Imorgon ska jag åka in till TC för en fika, och sen ut hit igen. Har jag tur så hinner jag handla också. Det borde jag. Jag har två timmar i stan innan avtalad tid. Jag kan köpa rolig maaaat och stuff. Kan ju iallafall låtsas att jag är entusiastisk inför det. Jag måste lära mig att äta igen. Mest för att detta tar upp mycket av mina tankar, vilket innebär att det tar upp mycket av min blogg. Detta i sin tur gör min blogg till en väldigt tragisk plats. Ätstörningar är definitivt inget fint att skriva om enligt mig. Inte för att det är något fel på folk med ätstörningar, utan för att det ser så sorgligt och tragiskt ut. Inte för att jag ser mig själv som någon med ätstörningar. Det ska nog pågå ett tag till då isåfall. Dessutom..Jag låter bli att äta för att jag saknar hungerskänslor och motivation. Inte på grund av någon typ av ideal eller komplex. Fast det kanske inte har med saken att göra. Jag vet inte vad som definieras som ätstörningar. Någon av er som har koll på det? Är det helt enkelt så enkelt att en person med ätstörningar är någon som äter onormalt mycket/lite under en längre tid? Fast bulemi går ju inte in under den kategorin. Så det måste vara någon som har en konstig relation till mat då helt enkelt. Men var går gränsen för "konstig relation till mat"? Säg att jag skulle ha typ..världens fobi för just pizza eftersom jag tycker att pizza ser läskigt ut. Är det en ätstörning? Eller tänk om jag skulle ha väldigt onormala tankar kring mat av alla slag, men ändå äta normalt. Är det en ätstörning? Var går gränsen? Väldigt intressant. Allt det här är hur som helst ganska dramatiskt. Det är inte mina dåliga matvanor på sista tiden. Dåliga matvanor är allt det är. Jag har ätit dåligt, vant mig vid det och därmed tappat aptit. Men det stör mig. Därför obsessar jag.
Nu ska jag avsluta det här och försöka hjälpa min dator med sin lilla virus alert. Puss på er!
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls
Jag har defenitivt nått stadiet depression. Det syns nog på mig för vem som helst. Jag äter inte. Inte alls. Nästan då. Annars hade jag dött. Fast senast jag skrev det där läste Tommy och dampade på mig, så jag kanske inte ska säga det. Men nu har jag gjort det så skitsamma. Sen varierar jag kraftigt mellan att inte sova alls och att sova alldeles, alldeles för mycket. Är det på grund av allt det här mina vänner tar avstånd? De kanske inte orkar med en till livskris á la Hannah. Eller kanske är det bara i mitt huvud alltihop.
Ibland skulle jag kunna ge vad som helst för att vara inuti ditt huvud. Veta hur du tänker. Varför du gör som du gör. Varför du ger mig så mycket mixed signals att jag inte vet vad jag ska tänka. Ibland skulle jag bara vilja ta alla svar på mina frågor rakt ur ditt huvud. Frågor jag aldrig skulle ställa. Kanske borde jag det. Kanske borde jag pressa dig mer. Ifrågasätta mer. Jag vet inte. Jag är bara så rädd att förlora dig. Jag försöker låta bli att tolka allting. Se allting som att du tar avstånd från mig. Du har inga baktankar. Killar har sällan det. Fördomsfullt men sant i de flesta fall. Fast du är en kategori för sig. Det går inte att använda generella metoder för att förstå dig. Tro mig, jag har försökt. Varje gång jag tror att jagh ar dig figured out så förvånar du mig. Bryter mot dina egna principer. Förvirrar. Jag älskar det. Det är hysteriskt spännande. Förutsägbart är inte min grej. Förutsägbart är rutin. Det är struktur. Allt jag inte är. Nu tror du säkert att jag hoppas på något som inte ska bli av, för att citera Melissa. Det gör jag inte. Faktiskt. Jag vet att det ser ut så. Jag vet att det vore logiskt om jag gjorde det. Men det gör jag inte. Du har varit alldeles för ärlig för att det ska vara möjligt. Det är skönt. Det är det enda som gör att det fungerar. Hopp är farligt, och jag vet inte hur många gånger jag tänker sga det. Det är väldigt sant. Hopp kan rädda liv men det är också farligt. Hopp kan hålla någon fast och nere i flera år. Du kan inte gå vidare om du hoppas. Det kan jagi nte iallafall. Inte än. Men jag vet att det inte kommer bli mer än såhär. Det känns ganska okej. Oftast. Jag gillar det här. Jag gör faktiskt det.
