I am not a kitten stuck up a tree somewhere
Vet ni? Nu ska jag skriva ett sånt där kryptiskt inlägg som jag skrev förr. Ni vet ett sånt där med för mycket känslor och en massa tankar jag tror att ingen fattar men vilka de flesta som läser den här bloggen (om någon fortfarande gör det) ändå förstår pga jag är genomskinlig as fuck. Jag vet inte varför jag inte skrivit ett sånt inlägg på så länge. Fast vem lurar jag? Jo, det vet jag. Jag är trött på att vara hon den intensiva. Jag vill inte vara med mer. Jag vill vara normal, samlad och saklig. Jag vill inte blogga på ett sätt som får folk att tänka att jag är fucked up. Men fuck that shit jag ska göra det ändå och inte bry mig.
Jag bara älskar att inse saker om mig själv. Ni vet när en bara förstår, helt plötsligt. Eller ja, så plötsligt är det nog inte. Jag har nog haft en process going in the back of my head ett tag. Eller en massa. Jag analyserar mig själv väldigt mycket nuförtiden och jag tror att det är jättebra. Men ja, insikter ja. Jag har insett att folk har fått mig att känna mig dålig. I flera år nu har jag känt mig dålig. I flera år har jag skämts och tänkt att jag är en sån där människa. En sån där människa som förtjänar att leva ensam och helst inte interagera med andra människor överhuvudtaget. Att ta åt sig av sina misstag i all ära men jag har tagit det till överdrift, som jag gör med allt. Jag tror inte det märks. Jag är så självsäker på ytan. Jag beter mig som att jag förtjänar att finnas och vara överallt alltid. Det är inte sant. Jag har gått runt i kronisk skam. Jag har låtsats att allt är okej och att jag tycker om mig själv så mycket att jag inte har märkt att jag hatat mig själv som jag hatar såna där människor som gillar att skada andra människor. För övrigt är jag så van vid självförakt att jag knappt märker det. Hela min uppväxt färgades av självförakt. Jag känner igen känslan nu. Jag kommer ihåg att jag bloggade när jag var yngre och hela tiden, för varje ord, kände att jag hade offerkoftan upp över öronen. Som att jag anklagade omgivningen för mina egna tillkortakommanden. Men det gjorde jag inte. Och det gör jag inte. Det här är ingens fel. Utom möjligen mitt som inte satte stopp tidigare. Jag har hållit fast vid saker jag skulle släppt taget om för längesen. Jag har varit så rädd att glömma mina misstag och därmed göra om dem att jag levt i dem. Jag har accepterat att aldrig bli släppt fri och ändå aldrig släppas in. Jag har låtit andra definiera mig. Jag har varit så rädd att andra ska definiera mig att jag definierat mig själv åt dem. Min rädsla för att andra ska tycka att jag är dålig har spårat ur fullkomligt. Men vet ni? Ingen har rätt att tycka att jag är dålig och ändå finnas kvar i mitt liv. Jag kan inte göra mina misstag ogjorda. Jag kan inte förvänta mig att de som drabbats av dem ska kunna släppa dem Men jag behöver inte heller finnas kvar och nicka förstående när mina misstag ältas. Jag behöver inte känna att jag måste leva med det i resten av mitt liv. Jag måste komma ihåg, jag måste se till att bättra mig, men jag måste inte plåga mig själv.
Så ja. Nu när jag insett att jag inte är kass (rent intellektuellt i alla fall) så kommer den svåra biten. Vad gör jag med denna vetskap? Jag har ingen aning. Jag skulle vilja skriva att jag inte ska ta någon skit. Men det har jag skrivit så många gånger och aldrig lyckats med. Det låter bra och som jag tror på mig själv men fan det funkar ju aldrig i praktiken. Jag tror att jag måste jobba på att bygga symbiotiska relationer och inte parasitistiska. Åt båda hållen såklart. Jag har väl aldrig varit bra på det där med hälsosamma relationer. Det finns mycket kvar att göra. Än behöver min livssituation genomgå drastiska förändringar. Jag går och hoppas på att det ska bli bättre. Det blir det nog inte va? Fan. Jag behöver fler komplimanger tror jag. Jag behöver höra att jag är snäll och fin och omtänksam. Jag blir förvånad varje gång någon säger det. På riktigt. Jag behöver min bästa vän. Fan vad jag älskar henne och fan vad jag har försummat henne de senaste åren. Men jag flyttar till Stockholm om en vecka och hon flyttade till Stockholm i dag så jag ska vara den vän hon förtjänar. Då och då slår det mig hur fantastisk hon är. Hon har sett mig at my worst och hon är okej med det. Jag tror att hon är det på riktigt. Hon har alltid enkla svar när jag ältar. Fan vad jag älskar den människan. Men jag ska spendera mycket tid hemma också. Jag behöver inte ha folk runtomkring mig helatiden för att finnas. Jag ska spendera tid med min underbara dotter. Jag ska slappna av som jag aldrig slappnade av förut. Jag ska prommenera mycket, själv eller med sällskap. Jag ska skriva, sjunga och lyssna på musik mer. Jag ska knulla en massa. Jag ska träffa nya människor, jag lovar. Jag ska veta att allt inte förändras för att jag flyttar till en annan stad. Jag ska få förändringen att hända. Jag ska inte vara rädd. Jag lovar. Jag ska lära mig att inte frukta ensamhet. Det kommer ta tid, men jag ska" En sak till. Jag ska känna saker. Det är okej. Det behöver inte vara destruktivt att känna. Och jag ska äntligen släppa taget. På riktigt den här gången. Jag ville fråga dig hur du kan göra så här mot mig. Bara försvinna utan ett ord. Efter de senaste åren av förstående nickningar. Sen insåg jag att det inte är ditt ansvar. Och jag behöver dig inte längre. Du behöver inte mig.Det finns ingen enskild person jag behöver ha i mitt liv, förutom min dotter. Vill ha, ja. Behöver, nej.
Kommentarer
Trackback
