Overkills

Detta blir det sista inlägg du får. Jag vill inte gå i cirklar. Har läst en massa blogginlägg från 2012 för att försäkra mig om att jag inte går i cirklar. Slås mest av hur besatt en kan bli av en helt normal människa. Helt normal. Precis. Du är folk. Varken mer eller mindre. Jag har undrat om det är det som sticker i ögonen på dig. Om det är därför du kände att du behövde kontakta mig för att försvara dig fast det inte finns något att reda ut. Du borde rimligen faktiskt inte bry dig om vad jag tycker. Genuint. Jag har slutat bry mig om vad du tycker. Jag kanske är härdad. Eller så lever jag i förnekelse. Alltså jag vet inte, jag kanske ljuger nu. Mina sanningar har alltid skiftat med mina känslor. Men ändå. Någonstans trodde jag att du stod över. Men du kanske inte vill att jag ska tro att du är folk. Att du kan bete dig som folk gör. Jag har beundrat dig något sjukt i typ 10 år, vet du. Ja, det vet du. Kanske är det just det du saknar. Du vill att vi ska gå vidare med våra liv och att jag ska behålla dig på pidestalen någonstans därinne. Men du, jag vill inte. Du har behandlat mig som skit och jag vill inte. Du skriver att du inte är arg på mig men jag är arg på dig. Och mig. Kan jag inte få vara det? Kan det inte få vara okej? Det behöver liksom inte innebära något drama i någons av våra liv. Det är inte den typen av arg. Det är menhursvårtskadetvaraattlämnamigifreddintönt-arg. Bästa typen av arg. Det är inget du behöver bry dig om. Jag har liksom bara fattat att du har lika många flaws som alla andra och att du har tryckt ner mig de senaste åren. Att du har struntat i din guddotter. Låt mig sura. Strunta i det. Och låt mig ha åsikter om saker jag får höra att du gör liksom alla har åsikter om allt alla gör alltid.

 

Så... Vad nu då? Det är väl bara att fortsätta finnas. Trots att jag fortfarande känner det som att vi kommer ta upp kontakten igen. För att vi måste. Inte för att vi inte klarar av att vara isär egentligen utan för att det känns som en av naturlagarna. Men det är det inte. Det blir inte så. Jag kommer fortsätta gruvas lite då och då över att jag har så mycket att berätta och inte kan. Trots att du för längesedan slutade vara den jag ringer. Jag kommer fortsätta fråga gemensamma vänner hur du mår och hur det går för dig. Förmodligen kommer min röst fortsätta röja ett spår av ömhet när jag säger ditt namn. Jag kommer fortsätta hoppas att du får grepp om ditt liv och inte blir som jag. Jag kommer tänka på dig då och då men inte ohälsosamt ofta. Jag kommer kanske titta in på din blogg ibland och läsa lite för att se vad som händer. Jag kommer fortsätta le när jag tänker på din potential och allt du kommer kunna åstadkomma. Men jag kommer aldrig mer inte ge dig ett till blogginlägg. Fingers crossed.

13 timmar sen han åkte. Det är nu det börjar kännas, hur mycket jag hatar att vara ensam. Det är som att kroppen/hjärnan/vad som nu är problemet insett någonstans undermedvetet först nu att det inte är en vanlig dag när vi ses hemma på kvällen och äter middag ihop, myser framför TV:n och går och lägger oss tillsammans. Först då kommer den lätta otrygghetskänslan. Det är då jag börjar prata med mig själv. Inte på det där halvmysiga sättet en kan göra för att det är allmänt trevligt att prata med sig själv. Utan på det där detärsåmycketlättareattprataänatttänka.sättet. Krampaktigt. Lite psyksjukt. Jag hatar det där. Bristen på självständighet. På många sätt ser jag mig som självständig. Faktiskt. Men ensamhet klarar jag inte av. Som tur är behöver jag inte ha just en man eller kärlekspartner för att känna mig trygg egentligen. Så länge jag har någon. Jag och Felicia har sagt halvt på skoj att om det tar slut med InterCity ska hon bli min inneboende. Jag vet inte om hon menade det men bara den tanken tröstar mig nåt kopiöst när jag är rädd för att dö ensam, som jag är rätt ofta pga osjälvständig. Det skulle verkligen hjälpa mig. I alla fall för en period. Men jag har inte för avsikt att bli ensamstående. Men ändå. 

 

Livet då. Det är mest fint. Mycket fint som händer. Och lite hemskt. Pga hemska saker händer. InterCity har (hade, RIP) akut sjukdom i familjen och det var därför han fick åka iväg ytterst oplanerat i morse. Jag är ledsnare än jag känner att jag har rätt att vara och känner dessutom att jag vill vara där och stötta fast jag vet att jag dels inte kan göra något och dels skulle inkräkta på en annan familj och deras sorg. Maktlöshet. Sämsta känslan. Och det är ju inte som att jag förstår vad de går igenom. Jag har aldrig förlorat någon. men släkt är väldigt levande hela bunten. Nu kom det en liten Lee som vill upp i mitt knä. Det får hon inte för då kommer hon att skriva en massa på mitt tangentbord. 

 

Vad har mer hänt? Jag har varit på kickoff med Riksstyrelsen vilken var fin (förutom att jag hade kopiös otur hela helgen) och jag har varit och badat i Alvik med Sarah och Felicia. Sarah har för övrigt blivit granne med mig nu. Hon bor 2 trappor ner. Hur som helst var badandet mycket trevligt. Vi åkte till Alvik eftersom Sarah inte orkade gå till Hökarängsbadet (så hon åker hellre tunnelbana i 100 år) men fick ändå prommenera minst lika långt runt stranden för att hitta någonstans där det skulle gå att bada. Det var brant och klippigt och mitt i en farled. Men till slut hittade vi ett ställe. Vi fick dock akta oss för båtar hela tiden. Sedan prommenerade vi tillbaka och köpte mat på McDonald's fast vi redan ätit en gång. Kvällen avslutades med att titta på Antz i min soffa. Jag har alltid älskat den filmen men nu älskar jag den ännu mer eftersom jag i vuxen ålderi nser hur underbart politisk den är. 

 

Nu ska jag hämta hem lite Bitten (som jag inte sett på åratal) och lägga en liten 1,5-åring. Sedan blir det en ensam kväll och natt. Yaay. Neeey.