Overkills

Det är både obehagligt och fascinerande att tänka på hur snabbt tiden egentligen går. Speciellt när man är kär. När man är kär känns det lite som att man träffade dem igår men har känt dem för alltid. Du är en så stor del av mitt liv att det är svårt att tänka sig att det bara var ett år sen allt började. 1 år sen den där oktobernatten då jag var på Kelly's med Wiplash. 1 år sen vi gick för att möta Denneth och de andra för att jag behövde nycklar till lägenheten. 1 år sen jag träffade dig. Det intressanta är att jag inte fattade då. 10 minuter med dig och de andra försvann fullkomligt. Jag såg dem inte. När vi skulle skiljas åt var jag närmast desperat.Frågade om du hade msn. Skype. Vad som helst som kunde få dig att stanna i mitt liv. Ändå förstod jag inte. Det tog nästan två veckor innan jag insåg varför jag tänkte på dig helatiden. Jag var i ett förhållande då. Det enda av mina förhållanden som jag ångrar att jag ens påbörjade. Allt det här känns som om det hände i går. Jag minns allt från den där kvällen. Samtidigt vet jag att jag i dag aldrig skulle vara med någon som min dåvarande pojkvän. Det finns en hel del jag skulle gjort annorlunda om 1 år sen var i går. Men det känns nära. Så sjukt nära. Jag minns hur insikten tillslut kom till mig. Att jag hade känslor för någon som inte var min pojkvän. Först blev jag frustrerad. Varför hände det här nu? Varför kunde det inte ha hänt när jag var krossad och ensam? Nu höll jag ju faktiskt på att bygga ett liv. Jag hade ett fullt fungerande liv med en fullt fungerande pojkvän. Men kärlek är väl inte fullt fungerande antar jag. Det är inte så det går till. Kärleken är dysfunktionell, krävande, intensiv och alldeles för vacker för det liv jag då levde. För visst, allt fungerade. Det tog väl inte emot någonstans egentligen. Ändå satt jag flera kväller i veckan på hans balkong och förträngde min sibiriska vinter, fast på insidan. Men mitt liv var stabilt. Jag tänkte inte låta något förstöra det. Falska känslor är bättre än smärtsamma känslor. Jag beslutade mig alltså för att glömma dig. Du som helt olovligen vänt min värld. Det gick ganska bra. Faktiskt. Så här 1 år efteråt är jag fortfarande fullt övertygad om att jag hade klarat det. Jag hade inte blivit lyckligare än jag var innan, men jag hade kunnat släppa honom. Några veckor senare skrev han dock på Facebook att han skulle befinna sig i stan under helgen och frågade om någon ville ses. Det var alldeles för lockande för att ignorera. Jag hade ju inte haft äkta känslor på så länge. Jag hade dessutom aldrig någonsin fått känslor för någon över en kväll. Jag var hysteriskt nyfiken. Undrade om det skulle sitta kvar om jag träffade dig igen. Jag hade inga avsikter att följa känslan, jag ville bara veta mer om den. Jag drog ihop ett gäng och bestämde träff med dig på Café Vasa i City. Sunkigt men billigt som du beskrev det i ett av de där sms:en som gjorde mig okontaktbar och min blick glasartad när jag läste dem. Jag tog också med mig min pojkvän. Vet inte riktigt varför. Jag tror att jag gjorde det som någon form av beskydd. Jag trodde väl att han skulle kunna balansera upp mig. Påminna mig om vad jag har och vem jag är. Givetvis utan att veta om det. Jag hade inte berättat om mina känslor för honom. Kvällen var förvirrad men trevlig. Jag pratade bara med dig, såg bara dig. Jag vet inte om min pojkvän märkte det eller om han faktiskt mådde dåligt, men han gick hem ganska snart, skyllde på hjärtklappning eller något. Du bjöd mig med till ditt hotell på efterfest medan vi delade på din sista öl. Jag undrar om du visste vad du ställde på spel. Hela min trygga, nogsamt uppbyggda tillvaro. Jag följde med, men tog med mig Wiplash. Bäst så.  Vi åkte tunnbelana till ditt hotell i Farsta Strand. Delade på en halv flaska gin, lyssnade på musik. Känslorna fanns där som elektricitet. Men jag vägrade känna dem.

 

Jag träffade dig ytterligare några gånger, även om inget någonsin hände. När jag kom hem till min pojkvän betedde jag mig förmodligen ganska konstigt. Skulle tro att jag omväxlande var frånvarande och tankspridd, och omväxlande ovanligt klängig. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag tänkte över min situation. Tänkte att det inte var värt att offra allt jag hade bara för att jag fått känslor för någon annan. Men sen tänkte jag igen. Varför tvekade jag? Om jag inte var säker på att allt det här var värt det var det nog trots allt inte det. Jag fattade beslutet. Jag har inte ångrat mig ett ögonblick sedan dess.

 

Jag tror att det var den 13:e november. Om exakt 2 veckor var det ett år sedan. Jag hade hållit mig borta från min pokjvän någon vecka och tänkt. Känt efter. Jag ringde honom och sa att jag ville prata, att vi skulle ses hemma hos honom. Han frågade om jag först ville följa med hem till hans väninna på middag. Det var jobbigt. Det var ovanligt att han tog sådanna initiativ, och jag hade länge velat träffa nämnda vän. Men nu var det försent. Han var tyst medan jag berättade. Om allt utom dig. Om hur det inte fanns några känslor. Hur det inte fungerade. Att berätta om dig såg jag som onödigt. Det spelade ingen roll. Inte egentligen. Jag hade aldrig fallit för dig om jag varit lycklig i det förhållande jag hade. Dessutom ville jag inte såra honom. Jag kunde inte veta att det skulle komma fram ändå. Det spelar ingen roll nu.

 

Allt det här hände för ett år sen. Sedan dess har jag aldrig ens sett åt någon annan än dig. Trots att vi aldrig haft ett förhållande. Jag beundrar mig själv för det. Jag kastade bort allt jag hade trots att jag visste att jag förmodligen inte skulle få dig. Jag hade ingen aning om att vi skulle bli så tighta. För exakt ett år sen fyllde du 27 och jag skrev grattis på din Facebook-timeline. I dag fyller du 28 och jag bor hos dig. Vi planerar att skaffa större lägenhet ihop. En 2:a, kanske till och med 3:a. Vi har framtida planer på att kanske flytta till London. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hänt om jag fullföljt mitt beslut att släppa dig. Hade jag varit lycklig? Kanske, men jag tvivlar.

Jag sitter ute på altanen och skriver igen. Det är kallt. Riktigt kallt. Känner inte bara höst i vintern i natt, utan även vinter. Det känns som att den kommer närmare för varje natt jag sitter här ute. Inte ens extra tjocka leggings och hans tjocka luvtröja kan hålla kylan borta. Det är egentligen alldeles för kallt för att sitta här ute. Ingen med vettet i behåll skulle göra det. Men jag behöver skriva. Igen.

 

Jag är ensam. IC är i sin lägenhet i stan och hans mamma sover. Ensam. Borde inte vara något problem. Skulle kunnat gå bra. Men jag är rädd. Jag blir det ibland. Oftast är jag stark och håller ihop. Oftast låtsas jag att jag verkligen inte vet vad jag ska göra. Var jag ska ta vägen. Men ibland kommer det ifatt. Ibland som stress, ibland som stillsam, storögd rädsla. Jag känner mig liten. Väldigt, väldigt liten. Jag har gått igenom så mycket i det här livet. En jobbig uppväxt, ett dramatiskt uppbrott från båda föräldrarna, många ensamma nätter, osäkerhet. Flera gånger har jag varit nära att hamna på gatan i situationer där andra helt enkelt skulle ge upp och flytta hem till mamma. De skulle kanske se det som ett skamfullt nederlag. Jag önskar att jag hade den möjligheten. Jag har lämnat en pojkvän som i alla fall till åren ska föreställa äldre än jag. Jag har utstått alla hans trakasserier i ett års tid nu. Jag har gjort och varit med om saker jag aldrig kommer skriva om här men som skulle kunna krossa vem som helst. Allt det här får det att låta som om jag är stark. Eller åtminstone som om det är synd om mig. Det är det inte. För jag har fantastiska människor omkring mig. Jag vet inte varför, men det verkar vara något med mig som får folk att vilja skydda mig. Svaghet? Att jag ger mycket tillbaka? Jag har ingen aning. Men jag behöver inte nämna några namn. Ni vet nog vilka ni är. Åtminstone tre personer har genom allt det här burit så mycket mer av min tyngd än vad de borde fått göra. Mer än vad som är rättvist mot dem. Jag skulle så gärna avlasta dem från det. De förtjänar så mycket bättre. Men det enda jag skulle kunna göra är att backa undan från dem. Jag har sagt det till dem alla tre. Att det vore det bästa. Alla tre har hållit fast mig, nästan panikartat. Varför? Vad ger jag dem? Jag är bara rädd. Jag är 19 år. Fyller 20 om ett halvår lite knappt. Jag vet inte vad det egentligen säger om en människa. Många säger att jag är mogen för min ålder. Andra säger att jag inte ska behöva utstå så här mycket vid så unga år. Andra säger att 19 år innebär att man är vuxen och ska ta hand om sig själv. Jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. Allt jag vet är att jag, ibland under vissa ensamma nätter, inte klarar det. Nätter som i natt. Nätter då jag bara vill krypa ner intill en förälder i en onödigt stor dubbelsäng och bara viska att jag vill att denna förälder ska ta hand om mig. Skydda mig från världen. Dessa nätter har de funnits där. Någon av dessa tre. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Sanningen är att jag alltid behöver det. Jag behöver någon som säger åt mig när jag gör saker jag verkligen inte borde göra. När jag får för mig att simma i sjön fast jag har druckit alldeles för mycket. Någon som hålller i mig när jag inte kan hålla i mig själv. Just på grund av det här är det inte synd om mig. För jag är lyckligt lottad. För av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår så finns de där. De orkar inte alltid. De får ta skift. Men de finns kvar. Jag behöver inte ens be om det. De bara finns. Jag fattar verkligen inte varför, men de bryr sig om mig. Men jag kan inte under några som helst omständigheter ta dem för givna. Vad gör jag om jag en vacker dag står där utan någon? Om jag en vacker dag bara har mig själv att lita på. För alla säger ju det. Den enda du har i slutendan är dig själv. Vad gör jag när den dagen kommer? För jag är så liten. Så rädd. Men kanske är det lugnt. Kanske är jag stark nog. Oftast går det ju så bra. Oftast klarar jag av att bära mig själv. Är jag onormal? Kanske behöver alla någon att luta sig mot emellanåt. Eller kanske är det bara jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är destruktiv mot de jag älskar. Att det inte är för mycket. Det hade varit så mycket lättare om jag bara kunde förstå varför de älskar mig. Varför de gör allt det här. Jag är knappast värd allt besvär. Han säger att allt det här har fått honom att tycka mer om mig. Jag förstår inte. Inte alls. Jag är ju bara jobbig. Visst, dessa nätter är inte så vanliga. Det är långt ifrånhur det var med henne. Stackars henne. Men jag är ändå jobbig. Även när jag mår bra. Jag är enerverande. Kräver ständigt uppmärksamhet. Jag är all over the Place. Helatiden. Jag är rastlös, sjunger för mycket, pratar för mycket. Skämtar lite för ofta på andras bekostnad. Vill alltid umgås. Jag kan inte förstå hur någon skulle orka. Än mindre att han säger sig sakna allt det där de dagar då jag bara ligger i sängen och inte säger något alls. Att han säger att han tycker onormalt mycket om mig. Varför? Varför vill han skydda mig? Varför vill någon göra det? Jag förstår inte. Jag kan bara ta emot det. Och älska lite för mycket tillbaka.

Ännu en natt ute på skrivaraltanen. Jag sitter här ute med min laptop i IC's tröja för att värja mig mot höstkylan. Har dock inte mycket av baklongkänslan i dag. Mest för att den inte kommer på begäran. Det här är en alldeles för lugn natt. Känner just nu ingenting tror jag. Synd.

 

Den senaste tiden har varit kaosartad. Ja, också efter mitt lilla inlägg om myndigheter. Lita har drabbats av livmoderinflammation. Detta till allas (utom möjligen Obvious...) förtvivlan. Hon las in på operation i torsdags och fick komma hem i lördags. Sedan dess har det varit en hel del fixande med mediciner. Smärtstillande, Antibiotika och lugnande pasta för magen. En hel del kokande av ris för nämnda organ. Är magen ett organ? Magsäcken är det då i alla fall. Nu mår hon bättre men såret är lite infekterat. Nån bakteriasmitta som går på veterinärkliniken tydligen. Vi bor för närvarande hemma hos InterCity's mamma där hon kan ha uppsikt 24/7. Det är faktiskt ganska mysigt. Jag gillar hans mamma och att vara med honom.

 

Innan Lita blev sjuk hann jag också vara i Stockholm några dagar. Uppdrag från US och passa på att träffa Wiplash med flera. Stockholm kallar återigen nu på måndag för styrelsemöte. Ska bli trevligt. Skulle nästan kunna tänka mig att leva så här om inte allt var så kaos. Mår ofta bra. Ofta har jag panik. Men det är inget som vi inte klarar av tror jag. Intercity hjälper mig. Helatiden. Och snart blir det bra. Förhoppningsvis. Polisutredningen verkar gå frammåt också. Min utredare ringer upp mig lite då och då för frågor och han har även pratat med ett par av mina vänner. Verkar som att det kommer bli skadestånd. Dels för kränkande behandling men också som ersättning för mina ägodelar som Obvious har gjort sig av med. Hoppas att detta kommer få honom att inse hur man beter sig och inte. Han verkar ju inte vara så införstådd med det. Kanske har det med autismen att göra? Att han verkar ha svårt att förstå alltså. Det är ju uppenbart att något inte stämmer. Som till exempel när han kommenterar på IC's Youtube-klipp att han skrattar åt personer som har funktionsnedsättningar. Undrar om han inser att han har en själv.

 

Nu ska jag avsluta detta inlägg och göra något annat. Vet inte vad. Love you guys!

 

 

Ibland känns det nästan som att jag försummar mig själv. Ibland när jag får den där inspirationen undrar jag varför jag inte skriver oftare. Det är ju så lätt. Så frigörande. Det enda skälet till att jag gör det nu är att jag har det perfekta ögonblicket, den perfekta känslan. Jag har ju förutsättningarna med mig. Jag är balkongmänniska. En sån som gör höstnätter, rött vin, cigaretter och vemod till något vackert. Jag har allt här. Tänder en Marlboro medan jag skriver. Röken blir vacker när den svävar framför mig och gör bokstäverna framför mig på skärmen svåra att läsa. Jag fortsätter skriva i mörkret. Det är bara vinet som saknas. Blue Notes spelas i mina headphones. Mitt livs soundtrack. Han sitter där inne i ljuset och värmen. Jobbar på kodningen till sin hemsida. Han undrade varför jag tog med mig datorn ut. Jag svarade att jag måste skriva. Att jag har känslan. Nu, inte senare. Han förstod. Jag är så glad att han förstår. Att han vet vilken känsla jag pratar om. Vi är på landet. I hans mammas lägenhet. Ett område som inte finns med på kartorna. Ingenstans. Det är där vi är. Det känns okej. Han uttryckte sin rastlöshet tidigare i dag. Att vi inte kan ta oss härifrån. Jag tycker mest att det är skönt att andas. Andas medan jag kan. Jag ser stjärnorna. Först när jag tittar upp mot himlen är det helt svart. Men när mina ögon har vant sig vid mörkret ser jag dem. Det känns ovant. I Stockholm ser man aldrig stjärnorna. För mycket ljus. För mycket liv. Här ute finns det inget liv. Bara vi. Han och jag. Hans mamma sover. Det känns som att hela världen gör det. Ingenting händer här, men orden flödar när mina fingrar så vant dansar över lysande tangenter. För jag är en sån som behöver lysande tangenter. En sån som skriver på natten. Ett kallt blått ljus som skyms av mina fingrar när de rör sig. Så vackert ändå. Ljuset alltså. Så skönt att det fortfarande finns ljus. Att allt inte är mörkt. Ibland känns det som att jag ska gå vilse i det svarta. Men mina lysande tangenter visar mig vägen ut. Terapi. Borde göra det här oftare. Borde omfamna mina känslor oftare. Jag känner så mycket. För mycket. Någon frågade mig hur det får plats i mig. Alla känslor. Förklaringen är att jag har hittat mina sätt att få utlopp för det. Att skriva. Att åka tunnelbana. Att älska lite för mycket. Kasta bort tankar och ord jag inte vågar säga men tänker ändå. Så många gånger jag sagt att jag älskar dig med tanken, utan att låta dig märka något. Ibland är det jobbigt. Ibland är det okej. För jag behöver säga det. Men inte högt. Jag behöver bara säga det till mig själv. Jag älskar dig. Jag älskar det här. Jag rycker till när han öppnar altandörren och kommer ut till mig. Nästan ertappad. Garanterat ertappad. Jag är i min skrivarbubbla nu. Något som är alldeles för intimt för att jag ska våga dela det med honom. Jag knuffar undan honom när han försöker läsa på skärmen. Vet inte varför egentligen. Jag vet ju att han har läst allt det andra. Att han kanske kommer att läsa det här. Han får göra det. Ibland vill jag att han ska göra det. Läsa alla ord jag är för rädd för att säga. Han börjar prata om grannarna, om internetanslutningen här ute. Saker som inte alls passar in i balkongkänslan. Sen börjar han prata om kodningen. Shining. Jag svarar frånvarande, vill mest fortsätta skriva. Till slut får jag nästan skicka om honom med en uppmaning att stänga altandörren efter sig. Han ler och säger att han ska sätta på te. Sen är jag ensam igen. Tillbaka i känslan. Tillbaka i en kärlek jag bara vågar visa för tangenterna på min dator. Bara vågar formulera och känna till fullo i det milda ljudet av när tangenterna trycks ned. Blått ljus. Mina fingrar. Mina handleder i det kalla ljuset. Ärren på dem. De blir nästan vackra i det blå ljuset. Nästan som virtuell poesi. För de säger mer än mina ord någonsin kommer göra. Så mycket mer än konst. Jag älskar dem för det. Ärren alltså. Samtidigt hatar jag dem för vad de säger om mig. De säger mer än jag gör. Berättar om det kaos mitt liv har varit. Det kaos mitt liv fortfarande är. En stillsam påminnelse om hur svag jag har varit. Om alla rakblad och hur mina tårar blandades med blod en gång för längesen. Men vilken färg har själen älskling? Jag hoppas att min är röd. Röd så att inte ärren på insidan syns. För de är så mycket värre än de på mina armar. Jag vill att min själ ska vara något vackert. Kanske skulle du älska mig då. Gitarrerna är ledsna. Jag hör nästan hur de gråter medan Melissa Horn sjunger om att inte trivas i staden som man bor i men aldrig ta sig därifrån. Hon sjunger om att säga allt det där man inte borde säga. Jag önskar att jag gjorde det. Att jag vågade. Fast varför? Vad skulle han svara egentligen? Det är inte det att jag undrar. Jag bara vet att det inte finns något man kan säga. Om du skulle bli kär i någon annan så skulle jag låta dig gå. För på nåt sätt som jag inte kan förklara så skulle jag förstå. Jag tänder ännu en cigarett. Glöd i mörkret. En liten del av allt jag är. Jag börjar bli tom. Inser att jag fått ut det jag ville. Avslutar ett blogginlägg som hjälper mig mer än ni anar och går in till honom för att få känna lite till. I morgon fortsätter kaoset. Min osäkra tillvaro. Men nu ska vi dricka te.

Du anar inte hur många gånger jag velat säga att jag älskar dig men inte gjort det. För vad skulle du svara? Vad skulle det finnas att säga? Men det gör Jag. Älskar dig alltså. Så mycket. Jag älskar dig. Jag hatar dig.