Overkills

Vecka 31 redan. Nu börjar det sätta fart här. Jag har gjort en av de sista beställningarna från nätet och sen är det nog bara smågrejer som behöver införskaffas. Typ blöjor och sånt. Jag vill vara klar i god tid eftersom början av November kommer vara ganska busy och eftersom allt borde vara klart i slutet av november. Jag är beräknad till den tredje december men barnet är redo att komma ut redan i v 38 och när som helst från 14 dagar innan beräknat datum till 14 dagar efter anses vara normalt. Så det är inte så mycket tid kvar egentligen. På tisdag är det InterCity's födelsedag och då ska hans bror komma hit och fira med oss. Vi tar tillfället i akt att låta honom sätta upp skötbord och spjälsäng. Barnvagnen ska pappa skicka från Gotland i dagarna så den kommer förhoppningsvis också snart.

 

Mitt sociala liv är fortfarande typ dött. Just nu har jag ett väldigt stort behov av att fokusera på min egen lilla familj som är under konstruktion, tror jag. Jag är följaktligen en ganska kass vän mot de få som fortfarande envisas med att ringa till mig hyfsat regelbundet. Jag svarar sällan och när jag gör det är jag nog disträ. Jag är så ledsen för det. Men jag lovar er, det är er jag kommer fokusera på när jag har energi till det sen. När allt blåst över lite. Jag har bestämt mig för att inte lägga så mycket energi på de människor som tror att de kan visa intresse för mig först när barnet kommer. Det finns vänskapsrelationer jag tidigare värdesatt men som runnit ut i sanden när jag slutat dra i dem. Dessa känns ganska ointressanta för mig just nu. Så ja, det lönar sig att höra av sig även när jag inte är på topp rent socialt. Jag värdesätter era samtal, även när ajg inte svarar. <3

Ligger alldeles själv i en för endamålet alldeles för stor säng. InterCity är i huvudstaden. Jag saknar honom. Jag vet att jag förmodligen är järtepatetisk men jag gör faktiskt det. Gillar inte alls att vara hemifrån eller när han är det just nu. Kan ju hoppas att det är någon typ av fas. För min självständighets skull liksom. Jag vet inte. Men fan vaD jag älskar honom. Han gör mig galen minst en gång om dagen men jag älskar honom så sjukt mycket. Efter all denna tid. 2 år faktiskt. Ganska exakt. kom just på att det är det enda jag har att säga i detta inlägg. Patetisk var det ja.

 

Vecka 29. Snart 30. Finns inget nytt att säga utom att jag växer som fan och faktiskt kan leva upp till min nya status som höggravid vaD storleken beträffar. I morgon ska jag till barnmorskan. Hoppas att allt är lika normalt som det känns och varit hittills. Var på valvaka i går. Med mig pratades det dock nästan mer bebis än politik. För att inte tala om allt klämmande på magen. Men ja. vi får oss ett regeringsskifte i alla fall. Fast jag är inte överdrivet glad. Det blir inget F! I riksdagen, ingen rödgrön majoritet och inget V i regeringen. Bah. Nu ska jag gå på toa eftersom lillan sparkar på min blåsa. Sen ska jag läsa lite och sen ska jag längta efter InterCity och sova. God natt. 

Hej folk!

Nu är jag hemma och tänker så förbi ett tag. Det har varit Gotland och Stockholm två gånger och nu senast Norge en hel helg. Jag som hade tänkt ta det lugnt. Önskar jag kunde säga att det är klart med resandet, men icke. Tanken är dock att Oktober ska vara ganska lugnt. Men det skulle inte förvåna mig om något kom upp ändå. Men den 2 November ska jag till Katrineholm (har jag för mig?) för ett extrainsatt årsmöte med US. Det får ju liksom inte missas trots att jag då bara har en månad och en dag till beräknas förlossning och resan förmodligen kommer bli jobbig. Dessutom blir det Norge igen den 7-9 November. En aslång resa och en hel helg i annat land alltså. Verkligen inte optimalt men det är verkligen inte heller något jag kan avstå ifrån. Sen tänker jag fan hålla mig hemma. Jag har faktiskt till och med avbokat ett jätteviktigt möte den 24 November. Nån måtta får det ju liksom vara.

 

Vecka 28 nu då. 27+5. Jag mår faktiskt riktigt bra. Nästan inget illamående och jag är inte alls lika trött som jag var för någon månad sen. Mina ligamentsmärtor som till och från är helt förjävliga är just nu nästan helt frånvarande. Det kan dock komma tillbaka när som helst, men jag får njuta medan det varar. Det enda jag har att gnälla över är träningsvärk i framsida och baksida av lår. Orsak: Jag gick ganska snabbt mellan Oslo (S) och en krog i söndags. Det krävs alltså inte mer än så. Men det börjar faktiskt bli riktigt tungt! På nämnda krog drack jag för övrigt bara isvatten. För att undanröja alla former av missförstånd liksom. Lillan är pigg och verkar må bra. Hon har de senaste dagarna gått över till ett helt nytt rörelsemönster. Jag vvet inte om det beror på att det börjar bli trångt eller att hon helt enkelt bara blivit starkare, men hon har, i stället för att sparka, börjat "trycka ut" magen. Som att hon försöker sträcka ut sig. Hela magen buktar ut i flera sekunder åt gången och det känns ganska obehagligt faktiskt. Men jag vänjer mig väl.

 

Med den psykiska hälsan har det faktiskt varit sådär de senaste 2-3 dagarna. Känner mig omotiverad till allt och vill knappt ens lämna sängen, men vill inte ligga kvar heller. Det är väl ganska väntat. Jag har mått alldeles för bra alldeles för länge. Men jag ska inte ta ut något i förväg. Det har ju bara pågått i några dagar och är faktiskt inte så överdrivet illa. I've had worse, liksom. Men min läkare varnade mig och sa att eftersom jag mådde väldigt dåligt under första tredjedelen och har mått väldigt bra under andra så kan det hända att tredje blir svår. Det brukar tydligen vara så för oss bipolära. Vi år väl se. Så länge jag slipper förlossningsdepression så är jag nöjd. Men jag känner i alla fall inte att jag ångrar barnet. Tvärtom är det ganska tröstande att känna henne sparka på därinne när jagl igger i sängen och allt känns meningslöst. Mitt lilla barn. <3

Dock finns det egenskaper hos mig som jag verkligen avskyr men inte har någon aning om vad jag ska göra med. Svartsjuka är en sån. Jag känner ofta irrationell svartsjuka. Det lämgsta jag har kommit med den är att inte låta den gå ut över någon annan (hoppas jag) vilket bara det är ett fantastiskt stort steg för mig. Ja, jag har varit en sån människa som ger utlopp för sin svartsjuka på andras bekostnad. Det gör jag alltså inte längre. Så vitt jag vet i alla fall. Men jag är inte nöjd med det. Jag vill komma längre. För jag känner fortfarande den där förbannade svartsjukan. Alldeles för ofta låter jag den leda mig in i destruktiva tankespiraler som helt förstör min dag, även om det kanske inte syns på mig. Jag vill verkligen inte känna allt det där. Jag vill inte ha så ont. Jag vill inte vara så egoistiskt missunsam, även om det bara är i mitt huvud. Jag vill vara en sån som unnar. Som är glad för någon annans skull. Jag vill inte se små indikationer som egentligen inte finns, bygga scenarion i mitt huvud som förmodligen aldrig kommer ske och känna den där rädslan. Rädslan för vad? Jag har ju för fan ingenting att vara rädd för. Det är ju ingen fara. Eller?

Jag har jobbat med oönskade känslor förut. Jag vet att de går att hantera, arbeta bort med sunt förnuft. Jag har gjort det förr. Men i det här faller vet jag inte hur jag ska göra. Var jag ska börja. Jag vill inte må dåligt. Vill inte tänka fula tankar. Hur gör jag för att slippa?

Men tänk bara. Det är redan 4 år sen jag träffade InterCity för flrsta gången, om den nu räknas. Det är ganska precis 2 år sen jag träffade honom för andra gången. Den natten när jag hade varit på Kelly's och träffade honom när vi skulle fyllekäka. Redan 2 år sen mitt liv bytte riktning helt. Det är lite mer än ett år sen vi flyttade ihop. Jäklar. Och vi har varit tillsammans i 8 månader och 2 dagar. Det är 1 år och 3 månader sen jag gick ut gymnasiet. 4 år sen jag började. 4 år sen jag flyttade från den där ön jag alltid hatade. Startade mitt eget liv. Det är 1 år och 10 månader sen jag lämnade Obvious. Har givetvis inte ångrat det en sekund sen dess. Det är mer än 2 år och 8 månader sen D-Moll lämnade mig. Jag har utvecklats och gått vidare med mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Och allt har gått så fort.

PS. Jag är värdelös på datum och ännu sämre på matte. Jag har säkert fått minst någon siffra fel. Ha överseende.