Overkills

But you're in Denmark and I break down, cause it's not fair if you're not around.

Varför bloggar jag alltid när jag egentligen borde sova? Det är alltid då det börjar krypa i fingrarna på mig efter att ta alla fina känslor och göra dem till något fint. Som rubriken och citatet jag började med antyder så saknar jag honom. Givetvis gör jag det. Det gör jag alltid. Fast inte så här mycket. Bara lite för ofta. Fast vet inte om jag tycker att det är för ofta heller. Det är fint. Väldigt fint. Tänk att du befinner dig i ett helt annat land just nu. Tanken stör mig. Det var likadant när jag var i Norge. Det är konstigt. Varför spelar avståndet roll när avståndet ändå är för stort? Det spelar väl ingen roll om antalet mil mellan oss är 3-siffrigt eller 4-siffrigt? Det är ändå alldeles för många mil. Inte länge till dock. Om 6 dagar. Om 6 dagar ska jag spendera 8 dagar med dig. 8 dagar i sträck. Det har aldrig hänt förut. Det är lite smått överfint faktiskt.

För att blogga om en annan person för omväxlings skull - Har jag någonsin nämnt hur jävla mycket jag tycker om D-Moll? Vet ni vad... Jag har en stark känsla av att jag nog kan ha nämnt det nån gång. Några gånger. Många gånger. Alldeles för många gånger. Men jag har nog inte nämnt hur tacksam jag är. I alla fall inte sen the breakup. Att förlora D-Moll var fel för mig. Väldigt fel. Det var värre än känslan av svek och förlust. Hur fel det kändes. Just då var vi i en tidpunkt av våra liv där vi faktiskt inte fungerade ihop alls. Jag älskade fortfarande henne och hon behövde stabilitet i sitt liv för att bygga upp sig själv igen. Stabilitet som jag inte kunde ge överhuvudtaget. Ändå kom vi alltid tillbaka till varandra med jämna intervaller. Nu menar jag inte att vi blev tillsammans igen utan att vi pratade. Jag ställde mig frågan varför. Helatiden typ. Det var först för några månader sedan som jag blev redo att funktionera som hennes vän. Jag vet inte hur jag visste det, men det gjorde jag. Tack InterCity för det. Den starkaste känslan som slog mig (om nu känslor slåss) när vi började prata "permanent" igen var lättnad. För vet ni? Vissa människor ska man bara ha i sitt liv. De ska bara vara där. Slutdiskuterat. Jag hoppas att ingen av oss kommer försöka säga upp kontakten igen. Vi vet båda två vid det här laget att detä ndå inte kommer lyckas. Inte i längden. Om vår relation återigen skulle bli ohållbar skulle vi kunna låta bli att prata ett tag. But just like the changing seasons, I know you'll be back again. Ibland dampar jag på dig. Ibland stör jag mig på allt du gör. Ibland är du typ jobbigast i världen. Men du är också bäst. Och jag gick till du-form där någonstans. Fint. Skitsamma. Vad jag försöker säga här är att jag är så fucking tacksam för att jag har åtminstone en person i mitt liv som bara ska vara där. För att det är så det är. Saker och ting kanske inte blev som jag tänkte för att par år sen, men vet du vad? Du ska bli gudmor till min förstfödda. Punkt slut.

She asked me a question tonight, kinda caught me off guard. "Why?" she asked curiously. "Why do you stick around? What keeps you going?" I knew what she meant. Instantly. I knew she was talking about him. Wondering what makes it all worthwhile. But how do I answer those questions? How do I tell her what it's all about. How do I tell her that it's the small things? It's staying up late, playing iPhone-games with him. It's listening to his lectures that everyone else hates. It's getting way too drunk with him and getting annoyed when he's over-protective. It's kissing in the middle of the street in the middle of the night. It's talking to him on the phone til' 6 a.m when none of us can sleep. It's watching him shine when he's talking about trains and cats. It's our english conversations. It's him asking me of all people if I wanna go to London with him. It's the way I get annoyed with him for apologizing for things he has no control over. It's the way he just chose the "Jorden Runt"-category on Quizkampen because he knows I suck at geography. It's how I always say I hate him, and how we both know it's a lie. It's me relating to stupid Taylor Swift-songs and singing my heart out. It's all the tee we're always drinking. It's spending hours talking about how much we hate everyone. It's the way he's always overthinking things, and the way I'm always overkilling things. It's the way he doesn't know What any of these things Meehan too me. 

"Why?" She asked curiously. "Why do you stick around? What keeps you going?" All these thoughts were running through my head in a split second. "Everything", I replied softly. Everything. Yeah. That'll do.

Hellu!

Egentligen är klockan lite för mycket för att jag ska blogga, men eftersom jag blivit så hysteriskt förtjust i att göra det på sistone gör jag detä ndå. Och jag som skulle vända tillbaka mitt dygn. Det tänkte jag göra redan i söndags natt. Lite klyftigt tänkte jag att eftersom måndagen skulle bli rätt intensiv så skulle jag se till att vara utvilad när larmet ringde. Precis när jag tänkte lägga mig ringde dock InterCity. Jag hade haft en Twitter-konversation med honom tidigare och talat om för honom att jag skulle bli Sveriges diktator när jag blir stor, samt att jag skulle straffa honom för att han ifrågasatte min authority, varpå han ringde. Vi hade en väldigt trevlig konversation, förutom att han gnälldep å min engelska. Tydligen hade jag en väldigt skandinavisk accent istället för min vanliga amerikanska. Det kan nog stämma. Min engelska har lika mycket humör som jag och är ibland rent förfärlig. Men får väl ta det som en komplimang, och se det som att jag tydligen brukar ha rätt bra accent annars. Fast fick jag välja skulle jag hellre prata brittiska. Tyvärr kan man inte välja sin accent, och min brittiska låter rätt vedervärdig. Synd. Jag fick också reda på att jag tydligen sagt och trott fel helatiden när det gäller vår Londonresa. Vi flyger tydligen inte därifrån på fredagen, utan lördagen. Men det är inte som att det gör mig något precis. Jag har ändå inte bokat något tåg hem från Skara. Mest för att jag helst inte vill åka därifrån. ;) Telefonsamtalet pågick i alla fall till strax efter 6 på morgonen, så där rök min plan om god natts sömn.

Trött som få begav jag mig iväg till bussen för att åka till stan. Jag begav mig först till Häggvik för att hämta post. Någon post hade jag inte. Det gjorde dock inget, för jag fick ha deeptalk med Stenfan. Jag tycker om honom nu igen har jag bestämt. Det skiftar ganska friskt. Mest för att vår relation är så bipolär. Ibland beter han sig som om jag är världens drygaste teenager, och ibland beter han sig som att jag är någon slags liten ängel. Förvirring. Jaja, han är fin i alla fall. Efter samtalet med honom åkte jag iväg till Västra Skogen för att träffa min KP. Vi åkte i hennes bil till Solna för att hämta ut våra pass. Sedan åkte vi in till Centrum och tog en fika eftersom jag inte ätit på hela dagen. Räkmacka och apelsinjuice ftw! Vad är det här för någon konstig hiphop-låt? Skitsamma. Efter det hann vi ta en ytterst kort shoppingrunda innan Miss Wiplash ringde och tjatade på mig om att jag skulle komma till Hökis så vi kunde bege oss hem till Skyways och busa. KP skjutsade mig till Fridhemsplan där jag fick ta tunnelbanan. På perrongen träffade jag min morbror. Förvåningen var stor eftersom han inte ens bor nära Stockholm. Men det var fint.

Skyways bor i Huddinge. Vi fick alltså ta buss 172 mot Norsborg, samma buss som går förbi Högdalen. Detk ändes lite nostalgiskt på ett väldigt icke-positivt sätt. Usch. Tråkigt att jag inte ens fick ha några fina minnen kvar. Allt skulle han förstöra, lilla Obvious. Fast det är väl egentligen ingen annan än han som förlorar på det. Om man nu bryr sig om att folk ogillar en. Jaja, försätter. I Huddinge blev vi uppmötta av Skyways som visade oss till sin lägenhet. Han bor mycket mysigt måste jag säga. Kvällen och natten där blev busig som fan!

På tisdag morgon var det upp med tuppen och jag och Wiplash var helt döda. Vi skulle nämligen representera USS på VIP-invigningen av Grönan för i år. Ett repotage kommer dyka upp i På Tal Om Stockholm inom kort. Detta var en upplevelse. Jag fick sköta inspelningen ca 90 meter upp i luften från den nya attraktionen Eclipse. Det gick bra. Vinden gjorde så att det distade och mina frågor till Wiplash var något flummiga, men jag tappade inte inspelningsutrustningen i havet i alla fall. Vi hann även åka lite annat, bland annat Fritt Fall. Wiplash tyckte att den var läskig och åkte bara en gång. Jag åkte två.

I dag åkte jag hem, vilket var ganska skönt efter de senaste dagarnas äventyr. Har spenderat denna tid med att se Snabba Cash samt pratat med D-Moll i telefon. Lång och fin sammanfattning avklarad. Fast ni ska få ett citat också.

Jag pratar i telefon med InterCity.

InterCity: "Min pappa är lite som jag. Om han inte gjort något han borde göra, och om ursäkter är som rövar och alla har en, är min pappa mer som Ali Baba och de 40 rövarna."

Kära bloggfan!

Ska börja med att berätta att jag nu har börjat inventera riktiga smeknamn på folk. så ni slipper mina fruktansvärt trista bokstavskombinationer. Visst är det förvirrande, men det är ju ändå inte meningen att man ska ha koll på vem som är vem. Fast det har nog de flestaä ndå. Men jaja, sämre koll i alla fall. Dessutom kan jag ha ett gott samvete som en sån där bloggare som värnar om folks integritet. Åtminstone de som förtjänar det. Jag är ju trots allt människa. Lite dryg måste jag ju få vara. Är inte typen som "står över" folk som beter sig illa. Vad jag försöker säga här att Obvious kommer fortsätta heta Tommy. För att inte förvirra folk kommer därför namnet Obvious kasseras. Synd på bra nickname egentligen.

I torsdags var jag hos Miss Wiplash, och hon hade hittat en ny grabb. Hon htitar många grabbar. Den här är dock hysteriskt awesome. Jag väljer att kalla honom för Skyways här, av skäl jag inte tänker rerdogöra för. Han stannade hos oss till sent in på natten och vi bestämde att vi ska åka till honom på måndag kväll. Måndag kommer bli rätt fullpackad för mig. Ska bland annat hämta pass i Solna och post i Häggvik. Har jag tur har mina klänningar för studentskiva respektive studentavslutning kommit. Det blir mycket klänningar att bära på i så fall. För att återgå till ämnet sov jag över hos Miss Wiplash torsdag-lördag. På fredagen kom Moderaten på besök och han lagade mat till oss. Vi gjorde även chokladpudding. Chokladpudding är gott och allmänt underskattat.

I dag har varit en rätt dålig dag. Deprimerad har jag varit. Nej, inte deprimerad. Deppig. Depression är ett medicinskt tillstånd, och hör sen. Har pratat en del med D-moll (såklart du ska heta det) i telefon. Det var ganska intressant så här i efterhand. Mycket att analysera. Allt som kräver analys är trevligt, tycker jag. Annars har jag mest saknat InterCity. Typ mer än någonsin. Och ja, kära läsare. Min stora kärlek (dramatic) heter numera InterCity, vilket nog är det nickname jag blev mestn öjd med. Det passar så bra av så många anledningar. Bland annat för att han är mitt tåg, men det där är det nog bara Wiplash och D-moll som förstår. Och X-Friend möjligen, om hon fortfarande följer min blogg. Jag har ont i min nacke. Kan bero på att jag ligger lite konstigt för närvarande. Jag vill ringa InterCity. Problemet är att klockan är 5 på morgonen, samt att jag inte ringer InterCity när jag inte har något att säga. Jag ringer ingen när jag inte har något att säga. Nästan. Synd att Snusk-Jonnie sover, annars hade jag SMS:at honom och beklagat mig. Han är det nya offret för mitt tjatande, och han hari nte hunnit tröttna än. Nej, vet niv ad. Nu ska jag avsluta detta blogginlägg som inte sa någonting egentligen. Tjao!

Sitter här och lyssnar på Säkert's engelska platta. Fast jag sitter inte, rent tekniskt ligger jag. Men det är väl sekundärviktigt antar jag. Sekundärviktigt? Det ordet uppfann jag nog just själv.

Har hänt en del sen sist. Åkte till stan för att träffa S på måndag förmiddag. Läste bland annat True Blood med henne och R innan det var dags att rulla iväg för att köpa fika till Styrelsemötet. Nämnda möte var mycket trevligt. Många jobbiga punkter att jobba sig igenom, men eftersom styrelsen är så awesome gör det inte så mycket. Tycker inte att det känns som ideellt engagemang när man får god mat, fika, cola och trevligt umgänge tillbaka. Dessutom får vi faktiskt ett visst arvode. Efter mötet åkte jag hem till S och R igen där jag sov över. S kom dock inte med oss hem, så jag fick private time och deeptalk med R. Alltid lika trevligt när vi väl får till det. När S kom hem runt 1 sov R, och eftersom S var lite depp begav vi oss ut på vandring i Hökarängen. Detta var hysteriskt trevligt och inte ens kallt, så vi var ute i 2 timmar. Vid halv 4 kom vi in igen och la oss. Vid 8 kördes vi dock upp igen av R då hon skulle ha besök i lägenheten, så vi fick åka iväg till kansliet där jag gick och la mig igen. Jag drömde om handdukar. Intressant.

En sak till. F ringde mig i måndags och var i upplösningstillstånd. Oroad lämnade jag R och S för att i lugn och ro kunna prata med honom i trapphuset. Hans tåg hade tydligen kört på någon. Denna någon hade naturligtvis avlidit. Tänk er den känslan. Tänk er att vara närvarande när någon väljer att avsluta sitt liv. Jag kan bara föreställa mig det. Föreställa mig hur verkligt fenomenet självmord skulle bli just då. Tanken är nog för att tynga vem som helst som har någon slags sympati i kroppen. Det jag reagerade på mest var att passagerarna tydligen inte erbjöds något psykiskt stöd från kompetent personal. SJ hänvisade tydligen till personalen ombord. Jag behöver nog inte säga hur sjukt det är, men gör det ändå. Hur mår dessa människor tror ni? Tror ni att de har tid eller ork att ta det? Det tror inte jag. SJ's egen personal blir ju genast erbjudna psykisk hjälp, och jag förstår att det måste vara värre för t.ex lokföraren. Men jag kan tänka mig att många av passagerarna också mådde skit. Jag skulle själv ha brytit ihop. Bara att höra om det från någon man känner gav mig rysningar.

Från allvaret till några citat, för att man inte ska sluta deppigt.

Jag: "M, vad gör du?"

M: "Jag lägger passians." (stavning?)

Jag: "Bögigt."

M: "Jaså, är det DET bögarna gör? De går hem till varandra, lägger passians och får AIDS. Det är skamligt! Sånt snuskigt beteende borde förbjudas.

Jag går in på Styrelsemötet sjungades: "The Party don't start til I walk in!"

J: "Vad är det för tråkiga fester du går på?"

Någon håller föredrag på mötet då jag nyser högt. Ni som känner mig vet hur högt...

P: "Ordförande prosit."

Sitter här på en flygplats i Oslo och bloggar. Den här gången inte så mycket för att jag kan som för att jag är uttråkad som få. Har redan väntat i ett par timmar och har ca 40 minuter kvar. Att titta på norrmän som går förbi är inte så roligt i längden. Speciellt som de ser rätt mycket ut som svenskar enligt min mening. Efter att ha lystret till Norsk hiela veckoslutet er det inte kempegöj längre. Ok, Hannah. Din norska är briliant. Eller inte. Faktum är att min gramatik där var rätt improvicerad. Men några ord har jag i alla fall lärt mig under helgen, och en hel massa språkstrategi.

Hur var mötet då? Eller mötena. Ja, man kan nog sammanfatta helgen som rätt awesome. Mötet var intressant. I alla fall ibland. Ibland var det tråkigt, och jag somnade nästan. Vid ett tillfälle la jag mig ner på bordet och gjorde just detta. Men jag satt långt bak så det gjorde inget. De hade kollosala konferenssalar. Så stora att vi behövde ljudsystem med mikrofoner för att höras.  Mötena hölls under fredag kväll, 9 timmar på lördag och 3 timmar på söndagen, alltså i dag. Förutom att ha möte har vi ätit hysteriskt god och lyxig mat. Varje lucnh var en bufé med en massa olika maträtter följt av desert, och middagen var trerätters. Vi hade också tillgång till simbasäng och gym, men jag som inte vetat detta i förväg hade varken badkläder eller träningskläder med mig. Istället har jag socialicerat hela helgen med E och alla norrmän. På fredagkvällen körde vi en quiz, och på lördagen hade vi hyrt in en komiker som kom till oss och var allmänt awesome. Jag var orolig att jag inte skulle förstå honom eftersom jag har svårt att hänga med när norrmän pratar väldigt fort, men jag förstod faktiskt allt och var en av de som skrattade mest. Och ja hörni, myten stämmer. Norrmän skämtar precis lika mycket om oss svenskar som vi skämtar om dem.

Jag vill inte sitta här längre. Kan inte planet avgå tidigare bara för min skull. Pretty please? Jag vill hem. Eller inte hem egentligen, men till Stockholm vill jag iallafall. Jagm åste bestämma mig för om jag ska särskriva "i alla fall" eller inte. Det ska vara särskrivet tror jag, men det är så hysteriskt fult. Jaja nu ska jag avsluta här. See you in Sweden!

Sitter här på ett plan och bloggar från himlen. Mest för att jag kan. Kan dock inte publicera, men det är mindre viktigt. Det är trevligt här i himlen. Solen skiner på mig, och jag hittade just ett par solglasögon vid mina fötter. Sweet. Snygga var de också. Tror dock att märket är fake, men är inte säkert. Får fråga S2 vid något tillfälleParamore sjunger i mina hörlurar. En av de nya låtarna. Jag känner mig cool som sitter här med min dator och skriver på ett flygplan. Det ser nog ut som att jag jobbar mycket hårt med något skrivarbete. De skulle bara veta. Nu var låten slut, och den ersattes av Say When med The Fray. Min iPhone står på Airplane-mode. Vilken tur. Jag trodde nästan att jag hade glömt det.

Dagen shoutout (is that a thing or what?) tänker jag ge till ledsagarpersonalen på Arlanda Airport. Eller, jag vet inte så mycket om den i sin helhet. Men bruden som ledsagade mig var helt underbar. Vi diskuterade bland annat hennes kollegor. En av dem har en grej ihop med henne där de SMS:ar om Dagens kändis. Ja, så ofta får de se kändisar. Avundsjuk är jag. Jag blev nästan ledsen när jag var tvungen att gå på mitt flyg och säga hejdå till henne. Har inte planerat att ha någon ledsagning på tillbakavägen, annars hade jag hoppats på att få henne igen. Brukar bara ta ledsagning när jag är under tidspress på en väldigt okänd plats. Då jag har mer än en timme på mig i Oslo har jag alltså inte beställt någon där. Jag ska hitta till någon Pepps Pizzeria och möte upp någon Jörgen. Jörgen, fast med norskt Ö som jag inte kan skriva. Jag ska alltså åka till ett land jag (i princip) aldrig har varit i, på en flygplats jag aldrig varit på, till en pizzeria jag aldrig hört talas om för att möta en människa jag aldrig träffat. Spänningen stiger! Jag hoppas fortfarande att A kommer vara där. Då finns det någon mer än E jag fatiskt känner. Vänta nu. E är E va? Eller är hon E2? Nej, E2 är E2. Förvirringen stiger. Skitsamma.

Moln glider långsamt förbi under mig som sockervadd. Varför äter folk sockervadd? Det är liksom..socker. Bara socker. Also; varför ska alla flygvärdinnor se mer eller mindre likadana ut? Jag vill ha en överviktig kvinna i 55-årsåldern utan smink och utan ansträngt leende. Gärna ska hon ha en Göteborgsk accent också. Eller varför inte en skäggig karl? Konstiga analyser. Det är borgarnas fel, säger jag. Jag avslutar där.

Svar till Tommy Lundkvist (Alias: Obvious): Kära ex. Har nu fått bevisat att det är du, så du behöver inte leka anonym längre, även om jag inte tvivlar på att du kommer försöka förneka det. Du är liksom lite avslöjad. Anyway... Din omtanke om min hund är mycket rörande. Men oroa dig inte, jag har hundvakt ordnad för min Londonresa med "min F." Beträffande det du säger om min mamma; oj, du kan tänka själv och allt möjligt. Jag har berättat för dig i förtroende att det är det taskigaste du skulle kunna säga, och du använder dig av det. Bra tänkt där! Tyvärr (för din del) säger det mer om dig än om mig. Så..Sorry. ^^

Sitter här och fryser i kollektivets kök, och klockan är mycket. Men efter långt samtal med Emma och sedan läsande av Harry Potter (läser om..igen) så sprang tiden liksom iväg något. Imorgon tänkte jag dra mig in mot staden. Får hoppas att jag orkar upp till lämplig buss. Vad jag ska göra där har jag dock inte beslutat än. Antingen träna eller träffa S förmodligen. Vi får väl se. Jag saknar F. Det har jag gjort hela kvällen. Ville ringa Finaste eller I och beklaga mig, men fick inte för Emma. Men det gör inget för hon är bäst.<3 Dessutom får jag faktiskt träffa honom snart igen. Typ..2 veckor. OK, det var inte så snart. Men skitsamma. Positiv energi! Jag har åtminstone någon att längta efter.