Overkills

Detta blir det sista inlägg du får. Jag vill inte gå i cirklar. Har läst en massa blogginlägg från 2012 för att försäkra mig om att jag inte går i cirklar. Slås mest av hur besatt en kan bli av en helt normal människa. Helt normal. Precis. Du är folk. Varken mer eller mindre. Jag har undrat om det är det som sticker i ögonen på dig. Om det är därför du kände att du behövde kontakta mig för att försvara dig fast det inte finns något att reda ut. Du borde rimligen faktiskt inte bry dig om vad jag tycker. Genuint. Jag har slutat bry mig om vad du tycker. Jag kanske är härdad. Eller så lever jag i förnekelse. Alltså jag vet inte, jag kanske ljuger nu. Mina sanningar har alltid skiftat med mina känslor. Men ändå. Någonstans trodde jag att du stod över. Men du kanske inte vill att jag ska tro att du är folk. Att du kan bete dig som folk gör. Jag har beundrat dig något sjukt i typ 10 år, vet du. Ja, det vet du. Kanske är det just det du saknar. Du vill att vi ska gå vidare med våra liv och att jag ska behålla dig på pidestalen någonstans därinne. Men du, jag vill inte. Du har behandlat mig som skit och jag vill inte. Du skriver att du inte är arg på mig men jag är arg på dig. Och mig. Kan jag inte få vara det? Kan det inte få vara okej? Det behöver liksom inte innebära något drama i någons av våra liv. Det är inte den typen av arg. Det är menhursvårtskadetvaraattlämnamigifreddintönt-arg. Bästa typen av arg. Det är inget du behöver bry dig om. Jag har liksom bara fattat att du har lika många flaws som alla andra och att du har tryckt ner mig de senaste åren. Att du har struntat i din guddotter. Låt mig sura. Strunta i det. Och låt mig ha åsikter om saker jag får höra att du gör liksom alla har åsikter om allt alla gör alltid.

 

Så... Vad nu då? Det är väl bara att fortsätta finnas. Trots att jag fortfarande känner det som att vi kommer ta upp kontakten igen. För att vi måste. Inte för att vi inte klarar av att vara isär egentligen utan för att det känns som en av naturlagarna. Men det är det inte. Det blir inte så. Jag kommer fortsätta gruvas lite då och då över att jag har så mycket att berätta och inte kan. Trots att du för längesedan slutade vara den jag ringer. Jag kommer fortsätta fråga gemensamma vänner hur du mår och hur det går för dig. Förmodligen kommer min röst fortsätta röja ett spår av ömhet när jag säger ditt namn. Jag kommer fortsätta hoppas att du får grepp om ditt liv och inte blir som jag. Jag kommer tänka på dig då och då men inte ohälsosamt ofta. Jag kommer kanske titta in på din blogg ibland och läsa lite för att se vad som händer. Jag kommer fortsätta le när jag tänker på din potential och allt du kommer kunna åstadkomma. Men jag kommer aldrig mer inte ge dig ett till blogginlägg. Fingers crossed.