Overkills

Det finns så många sätt att utveckla sig själv. Du kan skaffa dig en fin utbildning, gå ut med perfekta betyg och skaffa dig en framgångsrik karriär. Du kan äta rätt. Träna rätt. Kanske skapa konst eller skriva musik. Men det finns en typ av personlig utveckling som är så mycket viktigare. Du kan utveckla ditt sätt att tänka och förhålla dig till livet och andra människor. De senaste två åren har jag inte bara lärt mig otroligt mycket om mig själv, utan också insett hur jag faktiskt vill vara. Främst har jag lärt mig att hålla fötterna på jorden. Jag är en väldigt känslig persn. Har lätt att missförstå. Detta har skapat så mycket problem inte bara för mig utan för många omkring mig. Vad jag håller på att lära mig är att tänka ett steg längre. Inse att allt det som jag tror pågår ofta bara pågår inuti mitt huvud. Jag försöker kommunicera kring mina och andras känslor innan jag bildar mig en uppfattning. Ibland är det svårt. Mina känslor är intensiva och hindrar mig ofta från att tänka rationellt. Men jag har kommit långt med det och är inte alls lika känslig längre. Inte på det sättet i alla fall.

Det andra jag lärt mig är att aldrig vara med någon bara för att jag ä livrädd för att vara ensam. Det kanske hjälper för stunden, men det är att ljuga för både sig själv och andra. Dessutom vill jag inte vara hon som inte vågar vara ensam. En måste kunna vara det. Jag måste kunna vara det. För i slutendan är jag den eda jag har. Att bygga sin identitet runt andra människor är lätt hänt men du kommer få en förbannat allvarlig existentiell kris när de försvinner. För ingen orkar med det ansvaret. Jag inser hur icke smickrande ömhetsbetygelser som "jag kan inte leva utan dig" är. Ensam är kanske inte alltid stark, men du måste ändå alltid stå på egna ben. Jag har fortfarande problem med att hålla distans till främst mina kärlekspartners. Alla som känner mig eller läser den här bloggen vet antagligen att InterCity är alldeles för viktig för mig just nu. Men jag jobbar på att hålla kvar mig själv. Dessutom är jag intensivt medveten om att jag inte kan förvänta mig att det här ska vara föralltid. Vid ett tillfälle sa han: "You are the one I will Always come back to." Jag rättade honom. Använd aldrig ordet alltid. Förvänta dig inget för evigt. Jag brukar säga till honom att det faktum att han vill vara hos mig nu är tillräckligt för mig. Jag gör mitt allra bästa för att inte behöva honom. Jag har aldrig sagt att jag gör det och jag hoppas verkligen att det är sant. Men vad är at behöva någon? Kan någon definiera det för mig så jag kan ta ställning?

Den tredje saken jag håller på att lära mig är att älska mig själv. Många pratar om det men jag år ofta en känsla av att folk ofta försöker använda det för att övertyga andra om att de är nöjda med sig själva för att inte verka sårbara. Tänk på det. Hur mycket tid ägnar du per dag åt att älska dig själv? Jag kan erkänna att jag gör det alldeles för sällan. Så ofta känner jag mig dålig och ful och misslyckad. Men vet ni vad? Jag lär mig. Jag har gått från den där lilla flickan som bad om ursäkt för sin existens till någon som vågar ta plats i världen. Jag älskar mig själv tillräckligt mycket för att våga gå mot normer. Tyvärr har jag inte "legat runt" så mycket, men hade jag gjort det hade jag inte brytt mig om vad folk tyckte om det. Slampa har jag blivit kallad ändå. Jag är en sexuellt frigjord kvinna, vad förväntar jag mig? Jag twittrar ofta och gärna om mitt sexliv. Fick kritik för det här om dagen. Någon sa "Jag lägger inte ut mitt sexliv på nätet till skillnad från vissa adra." Det rörde mig inte i ryggen. Jag förstår faktiskt inte ens vad som vore fel med det. Jag gillar sex. Jag skäms inte för det. Inte länge. Visst finns det folk som inte är lika frigjorda som jag. Som tycker att sex måste gömmas undan, i rädsla för att verka "lättfotade." Ordvalet kommer direkt från samma person som kritiserade min frigjordhet. Jag har inget problem med att verka lättfotad. Jag älskar sex! Om någon annan tycker att de är stötande är de fria att avfölja mig på Twitter och..Jag vet inte, stänga av öronen när jag pratar om det?

En sak till jagskulle vilja utveckla hos mig själv är min förmåga att tänka bortom mig själv. Främst vad gäller svartsjuka. Jag är svartsjuk. Irrationellt och intensivt. Det finns tillfällen då jag låtit det styra mig. Det gör jag inte längre. Mitt nästa steg är att sluta känna det. Kanske inte heltoch hållet. Jag har en känsla av att det är omöjligt. Men det viktiga för mig är att de jag älskar är lyckliga. Att låta mina känslor komma i vägen för det är bara att motarbeta mig själv. Det är ungefär sama sak som när jag sa att jag inte vill binda min partner med att behöva dem. Jag vill inte begränsa min partner med svartsjuka eller andra egoistiska känslor. Jag vill inte binda någon. Jag vill få de jag älskar att känna sig fria med mig. Jag har kommit långt. Som jag sa låter jag inte längre dessa småsinta känslor styra mig. Men jag måste vara snäll mot mig själv också. Jag måste se till att det inte sker på min bekostnad. Ibland är jag för hård mot mig själv i det här. Då går jag bakåt i min strävan att älska mig själv. Problemet är väl att jag älskar honom mer. Var fri. Jag älskar dig.

Knepet är väl att fundera ut vem du vill vara. Människor kan förändras, bara de jobbar tillräckligt hårt. Du kan ändra ditt sätt att förhålla dig till och reagera i olika situationer. Det kanske inte alltid känns så, men det är sant.

Here we are again. Circles never end. 2013 inleddes i Skara hos InterCity’s familj. Liksom det senare skulle avslutas där. Det känns inte mer än rätt. Jag minns hur hans mamma hämtade upp oss i hans lägenhet på kvällen. Jag fick röka i hennes bil, och det gillade jag. Det känns nästan som att jag är med i en film varje gång jag får tillfälle att röka i en bil. Vi körde ut på landet till familjehemmet. Det var katter överallt då. Många katter. De finns inte kvar nu. Vi åt mat och jag blev nästan utmattad av alla människor jag ville få ett intryck av. Jag minns hans syster, hans bror som jag redan kände lite och hans andra bror som jag bara träffat. Främst de två förstnämnda syskonen skulle jag komma att tycka väldigt mycket om senare under året. Vi skålade in det nya året, vi tände raketer. Det var väl inget speciellt, men jag var så glad över att jag fick vara där med dig. Att du visade mig din värld.

Året som följde innebar många stora, vackra, starka och även några lite sämre upplevelser. Jag bröt kontakten med mitt ex någon gång i början av året. Jag skulle senare polisanmäla honom för trakasserier bland annat här på bloggen. Årsdagen för mitt och D-molls uppbrott kom och gick, även om jag först kom ihåg det efteråt. Med tanke på hur stor del av mitt liv som ägnades åt henne år 2012 och åren innan är det nog faktiskt ganska fantastiskt att jag inte tänkte så mycket på det. Jag kandiderade till USS Styrelse, vilket var väldigt givande även om det slutade ganska dåligt i slutet av året med avgång på grund av flytt. Flytt ja. Jag kommer till det. Jag började prata mer och mer med InterCity. Vi började ringas spontant. Han fanns inte bara i mitt liv när han var i stan för nåt möte. Han kom till min student. Studenten ja. Den var fantastisk. På riktigt.

Jag började dricka redan på morgonen. Vid utspringet var jag redan ganska full, och möttes till min stora förtjusning av förutom InterCity mina morföräldrar och min älskade kusin som jag saknat massor men inte haft kontakt med. Efter utspringet var det flak och vid det laget var jag så full att jag höll på att ramla av. Sedan efterfest hos min klasskompis. När jag och InterCity kom därifrån var vi fulla och fullkomligt nöjda med dagen. Jag kommer minnas den. Det vet jag. Det var till och med fint att tillbringa natten på en långdistansbuss med att sova och på Max med en Lyxshake, trött men fan så nöjd.

Jag flyttade till huset där jag tillbringade nästan hela 2012. In till en kompis i en alldeles för liten lägenhet. Våren och sommaren var bra. Efter studenten var jag i någon form av lyckobubbla. Det var över. Jag slapp skolan och Bro och allt det innebar. Sommaren var ett virrvarr, det jag minns mest var musiken, alkoholen, promenaderna, midnattsbadandet och allt det andra jag delade med InterCity.

I augusti kollapsade min tillvaro. Jag bråkade med kompisen jag bodde hos och fick i samband med det avslag på min ansökan om försörjningsstöd. Plötsligt stod jag utan både bostad och pengar. Stadsförvaltningen hjälpte mig med vandrarhem i någon vecka, sen visste jag inte vad som skulle hända. Jag var rädd, orolig och stressad, men mest av allt var jag trött. Trött på livet och all skit det för med sig. Jag överdriver inte när jag säger att InterCity räddade mig. Bokstavligt. En dag var han bara där hos mig. Jag tror inte att jag hade klarat det annars. Han tog med mig till olika myndigheter för att fixa intyg, orkade åt mig när jag inte gjorde det. Jag kommer nog aldrig kunna beskriva hur tacksam jag är för det, och hur mycket jag önskar att jag kunde betala tillbaka den skulden. Hade han inte varit där när jag fick beskedet att jag inte längre skulle få hjälp med boende hade jag nog kollapsat där och då. Men han var där. Och han bokade två enkla biljetter hem till Skara. Här har jag blivit kvar. Ibland känns det piss. Jag saknar Stockholm. Som fan. Men oftast är det helt okej. Vi har skaffat större lägenhet tillsammans. 73 mysiga kvadratmeter med balkong och allt. Jag har slutligen fått min sjukskrivning som leder till bidrag till leverne. Jag har lärt mig mycket om mig själv och dig. Jag har äntligen fått veta varför mitt liv aldrig tycks vara i harmoni. Varför jag svänger mellan total lycka och fullkomlig förtvivlan. Jag har bipolär sjukdom. Precis som du. De attraheras till varandra. Kan relatera. Det är skönt ibland. Jobbigt ibland.

Även om det här året har haft sina kolsvarta stunder har mitt år varit väldigt givande. Och ibland har det varit fantastiskt. Jag har fått en fantastisk relation med min älskade syster. Upptäckt det vackra med Twitter, brutit med eller distanserat mig från människor som är skadliga för mig, upptäckt många nya människor, hittat mycket bra musik och mycket mer. Jag har älskat och gråtit och skrattat och hatat och levt. Året avslutades där det började. I huset med InterCity’s familj. Den största skillnaden nu var väl att jag känner dem allihop. Flera av dem är mina vänner. Vi drack alldeles för mycket, jag vet. Men det var nyår så vi är i vilket fall ursäktade. Vi tog bussen hem och pratade och sov och det var fint.

Nu är det alltså 2014. Så mycket har förändrats. InterCity har äntligen, efter ca 1,5 års enträgen ”uppvaktning” från min sida gått med på att jag väl kanske är okej i alla fall. Vi är alltså inte bara kombos utan sambos numera. Hade jag vetat i böran av året att det skulle bli så här så hade jag inte trott på det. Vissa saker känns helt enkelt mycket mer ouppnåeliga än vad de egentligen är. Visst tog det tid, men jag tycker att det var värt det. Jag måste dessutom påstå att jag har vuxit som människa. Främst som medmänniska, gissar jag. Främst Twitter har öppnat en helt ny värld för mig med systraskapet och allt vad det innebär. Feminismen är inte längre bara en värdering jag har utan också en stor del av den jag har blivit.  Jag har också öppnat ögonen för homofobi, rasism och funkofobi, som alltid funnits där men som jag inte tänkt på så mycket som jag borde. Jag har låtit mig konverteras till vegetarian, och ångrar det inte alls. Med det här i tankarna vill jag avsluta det här inlägget med att tacka alla fantastiska människor som finns i mitt liv och önska alla ett om inte perfekt så åtminstone lärorikt och intressant nytt år! Jag älskar er.