Overkills

Rubriken betyder inte mer än att Navid Modiri är bäst och att jag kände för att ha en dramatisk rubrik. Känns nostalgiskt från när jag var nykär. Saknar verkligen det. Att vara nykär alltså. Vet inte om jag har glömt hur jobbigt det kunde vara eller om jag helt enkelt är självdestruktiv. Men jag saknar verkligen stormarna. De vackra stormarna som gav mig ord att skriva och tankar att tänka. Missförstå inte, jag är lycklig. Faktiskt. Jag har allt jag kunde önskat mig. Om jag vetat för ett och ett halvt år sen att jag skulle vara här nu skulle jag spendera tiden tills dess med att längta. Han är hos mig. Det är som det ska vara. Och jag älskar honom verkligen. Ibland så mycket att jag inte riktigt kan hantera det. Men ja, stormarna. De fattas mig. Saknar alla typer av fina stormar. Inte bara den som han gav mig. Jag kan inte riktigt leva med besvikelsen när jag rör vid dig och det inte känns alls. Så ska det väl vara, antar jag. Men ändå. Jag kan inte heller hantera det faktum att du har blivit så mycket av en statist i mitt liv att det känns fel att dua dig. Enda anledningen att jag gör det är för att hålla isär personer. Det är konstigt hur en kan ta alla starka känslor. lyfta dem från en människa och placera dem på en annan. Jag trodde att jag alltid skulle älska dig, på sätt och vis. Det gör jag ju. Jag älskar dig för att du känner mig. Jag älskar dig för att du alltid finns där. Men jag trodde att det alltid skulle vara mer än så. Att jag alltid skulle känna något när jag rörde vid dig. När jag rör vid dig och inget händer i mig blir det så mycket av ett antiklimax att jag helst låter bli. Jag vet att det sårar dig. Jag ser det ju. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Du har nästan blivit en av dem för mig. Och dem... Jag står inte ut med dem. Förmodligen är det mig det är fel på. Logiken pekar ju ditåt. Men jag står inte ut med folk, människor, personer. Ingen. Det finns bara en enda person jag överhuvudtaget klarar av att vara nära längre stunder, och det är han. Ironiskt nog. Men kanske lite tur också. Alla andra är ett irriterande bakgrundljud. Jag försöker träffa folk. Det slutar bara med att jag blir irriterad. Vet inte om det är graviditeten eller något sjukt stadie i mitt liv. Jag tycker ju om folk. Jag gör juv erkligen det. Jag bara klarar inte av att vara med dem. Lite sent kanske, men jag vill be mina (faktiskt existerande enligt statistiken) läsare att inte ta åt sig av det här. Det är inte ert fel. Förmodligen är det så att jag behöver er och älskar er massor. Jag är bara fucked up. Förlåt.

 

Efter detta kryptiska stycke tänker jag gå över till praktikaliteter (är det ett ord?) och berätta om läget. Jag är i vecka 26 nu. 25+6. Så 27 i morgon. Allt känns bra. Lillan rör sig och växer. I morgon ska jag till barnmorskan för att se att altt är normalt. D-Moll har varit här och jag har varit på Gotland. Jag kom hem i går och det enda jag kunde känna var lättnad. Det är hemma jag vill varaj ust nu. Ironiskt, eftersom jag har så mycket resande framöver. Stockholm på söndag-måndag och sedan är det Norge nästa helg. Vill inte. Vill vara hemma med den enda människa jag vill vara med. Men det blir nog intressant. Kanske. Jag mår bra. Både fysiskt och psykiskt. Är mycket piggare och har mindre ont än tidigare. Mår inte helller så överdrivet illa längre. Nu kom InterCity hem så jag tänker lämna er och utkräva min dagliga dos av ömhet.

 

 

I dag tänkte jag gå ifrån mitt vanliga gravid-bloggande och blogga om något helt annat. Nämligen depression. Någon i mitt Twitterflöde retweetade in en tweet med texten "Please remember that 'What are you depressed about?' makes no more sense than 'what are you diabetic about?'* I väldigt många situationer stämmer det här påståendet. Vi lever i ett samhälle där personer med psykisk ohälsa hela tiden ifrågasätts. En förväntas ha en fullgod anledning att må dåligt. Något som rättfärdigar att en ser sitt liv som meningslöst. Finns ingen sådan anledning bagatelliseras ohälsan. Folk hittar egna anledningar, som att personen i fråga vill ha uppmärksamhet. Folk förstår inte att depression väldigt ofta beror på en kemisk obalans i hjärnan. Kemisk depression kan drabba vem som helst, liksom diabetes. Den kan vara övergående men också kronisk, som i mitt fall med min bipolära sjukdom. Den kan vara precis lika allvarlig som en depression orsakad av t.ex mobbning, och är precis lika verklig. Den är ett sjukdomstillstånd. För som jag alltid brukar säga, vore det inte konstigt om vi kunde bli sjuka i alla organ utom hjärnan?

 

Jag vill dock problematisera det hela lite. För sån är jag. Jag gillar att problematisera. Att fråga någon varför hen ärdeprimerad är inte alls som att fråga någon varför hen har diabetes. Ett allmänt känt problem är depression hos unga. Var och varannan tonåring mår dåligt. Detta är något som normaliseras till den milda grad att det sällan tas på allvar. För "de är ju tonåringar, de mår dåligt." Vi glömmer bort att fråga vad som är fel. Varför de mår som de mår. Detta gäller givetvis inte bara tonåringar utan ala människor, men det är ett bra exempel. Jag har lidit av depression sedan jag var mycket mycket liten. Mina föräldrar letade efter förklaring hos psykvården. De ville veta varför jag var så introvert. Autism diskuterades länge, men jag fick till slut diagnosen depression. Trots detta verkade det aldrig slå mina föräldrar att det kanske fanns en anledning till det. Jag sattes på mediciner som väldigt ung. Mediciner som aldrig hjälpte. Antidepressiva mediciner kan hjälpa vid alla typer av depression, men beror depressionen på yttre faktorer kan mediciner inte bota den. Ändå tror jag inte att någon av mina föräldrar någonsin lyckades lista ut varför jag mådde dåligt. Det här var nämligen långt innan min bipolära sjukdom bröt ut. Den här ovetskapen och oviljan att ta tag i problemet har gjort att jag inte har kontakt med min mamma i dag. Hon insåg aldrig att jag mådde dåligt bland annat på grund av henne.

 

Jag upplever i allmänhet att min ohälsa inte har tagits på allvar förrän först på senare tid. Jag tror att det beror på att det inte kan skyllas på att jag är tonåring lägnre. För är du tonåring och deprimerad kommer det gå över när du blir äldre. Är du inte tonåring måste en hitta en annan förklaring/lösning. Nuförtiden beror mina depressiva perioder oftast så vitt jag kan avgöra på min bipolaritet och är alltså kemisk. Men jag skulle våga påstå att sjukdomen kanske aldrig hade brutit ut om min ohälsa tagits på allvar när jag var barn och ung tonåring och den faktiskt hade anledningar. Bipolär sjukdom är ett anlag som vissa individer bär på, men den bryter inte ut hos alla. Det beror mycket på yttre faktorer. Jag ska inte säga att ingen grävde i min ohälsa. Min psykolog på BUP gjorde det till exempel, men jag hade behövt mycket bättre stöd från till exempel föräldrar och lärare. Så fråga gärna varför jag är deprimerad. Men gör det med respekt och gör det med ett öppet sinne. Kanske har det en anledning. Kanske inte.

 

På tal om saker en ska säga/inte säga. Något en får höra ofta när en mår dåligt är saker som "Ryck upp dig." Väldigt ofta kan detta vara det värsta någon kan säga. Rycka upp mig? Kan du rycka upp dig när du har brutit benet? Återigen måste vi påminna oss om att depression är en sjukdom. Den är inget en kan få att komma och gå som en vill. Att be någon rycka upp sig från en depression är att återigen bagatellisera personens psykiska tillstånd och det hjälper ingen. Men även detta skulle jag vilja problematisera. Något som är lätt att göra när en mår dåligt är att gräva ner sig fullkomligt i det. Som Paramore så fint uttrycker det: "You made yourself a bed at the bottom of the blackest hole and convinced yourself that it's not the reason you don't see the sun anymore." Citetet kommer från låten When It Rains. Lyssna gärna på den. Jag har själv ägnat mig åt dwet här i stor utsträckning. När en gräver ner sig på det här sättet är det bara en själv som kan ta sig ur det. Tar en sig inte ur det kommer en inte att må bra igen. För mig behövdes det att någon sa det till mig. Att jag måste rycka upp mig. Gräva upp mig. Det handlar inte oma att rycka upp sig ur en depresison utan att rycka upp sig ur ett negativt tankemönster som förhindrar tillfrisknande. Hur en ska säga det här på ett snällt sätt vet jag inte. Jag har aldrig lyckats när jag försökt faktiskt. Men jag tror att det behöver sägas. Jag tror en måste lägga mycket fokus på att försöka framhäva att personen i fråga FÅR må dåligt. Att det är okej. Men att hen ägnar sig åt en tankespiral som bara leder hen nedåt. Det gäller att hitta någon form av balans. Jag har inte hittat den själv och förväntar mig inte att någon annan ska lyckas bättre. Jag vill bara trycka på att det är problematiskt.

 

För att sammanfatta: Tänk på att depression inte behöver ha en anledning men att den också kan ha det. Inget är rätt eller fel. Tänk också på att det är orättvist att kräva att någon ska "rycka upp sig" ur en depression, men att det ibland kan finnas saker/negativa tankar som du måsteh jälpa hen att bryta. Det viktigaste är att du som anhörig till någon med depression är lyhörd och tar depressionen/personen på allvar.

 

 

Vill börja med att uttrycka min förvåning över att Amina läser. Amiiina! Jag saknar dig. <3 Och tack.

 

Vecka 23 då. 24 på torsdag. Det går alldeles för fort för att jag ska hinna med. I dag är det exakt 120 dagar till beräknad förlossning den 3:e december. Lillan blir mer och mer påtaglig för varje dag nu när magen växer och hennes sparkar känns allt mer. Nu kan jag känna sparkarna också från utsidan om jag har handen på magen. Jag har också börjat notera att hon reagerar på min röst, mest när jag sjunger. Ni som känner mig vet att jag sjunger mest hela tiden. Ibland när jag börjar sjunga börjar lillan sparka, som om hon vaknat av det. Sen brukar hon lugna ner sig, men sparkar så fort jag tystnar. Som om hon inte vill att jag ska sluta. Det är typ det finaste. Annars brukar hon bara sparka när jag ligger ner. Med tanke på hur stark hon börjar bli är jag förvånad över att jag inte vaknar av det på natten. Men det dröjer nog inte länge till.

 

I dag ringde min moster. Det var den typen av samtal jag har fått ta emot många av på sista tiden. Alla kvinliga släktingar som redan fått barn ringer och vill prata om hur det är. Alla säger samma sak. De börjar med att säga att det är jobbigt och mycket ansvar att bli mamma. Sedan pratar de alltid i minst en kvart om hur fint och vackert och perfekt det är. Om hur de lägger barnet på bröstet och allt bara känns naturligt och bra. Hur en älskar sitt barn från sekund 1. Jag blir lite illa berörd av det här. Mest för att jag inte vill att någon annan ska tala om för mig hur jag kommer känna det, även om de säkert har koll på hur det brukar vara och hur det var för dem. Jag vill vara fri att känna precis hur jag vill utan att känna att jag inte håller mig till "manus." Min bipolära sjukdom gör att jag har förhöjd risk att drabbas av såkallad förlossningsdepression. Om jag råkar ut för det kanske det inte blir så perfekt som alla säger att det ska vara i början, även om jag inte tvivlar på att jag kommer älska mitt barn.

 

På tal om bipolär sjukdom. Jag tror jag är i en redigt hypoman fas just nu. Det märks genom att jag uppvisar en hel del rastlöshet och irritabelitet. Och nu kom InterCity hem. Han har varit på Visingsö och åkt häst&vagn och jag är redigt avundsjuk. Jag skulle följa med men kunde inte fixa hundvakt så jag fick stanna hemma. Men det är lugnt, för nu gav han mig en påse med polkagrisar med piggelinsmak från polkagrismakeriet. Var var jag? Just det, hypomanin. Jag är i det stadiet då jag stör mig på att allt och alla är segt och går långsamt. Ingen är tillräckligt pepp på livet och jag hatar det. Jag blir irriterad på InterCity när han mår dåligt trots att han ju faktiskt inte kan hjälpa det. Dessutom är det helt omöjligt att varva ner och somna om inte InterCity låter mig ligga på hans ena arm och har den andra armen hårt om mig. Han måste liksom hålla fast mig för att ajg ska kunna ligga stilla. Det känns som att det kryper under skinnet på mig. Och i hjärnan. Det var längesen jag var så här uppåt och jag har saknat det men just nu är det rätt jobbigt. Fast det har bidragit till att min dag har varit väldigt trevlig trots att jag inte kunnat följa med till Visingsö. Jag har läst och vilat och promenerat. Jag har också fått mer barnkläder från min kära farmor. Hon har skickat massor och lillans låda börjar bli full. Vi behöver dock fortfarande mer så om någon av er som läser har gamla babykläder ni inte behöver längre får ni gärna höra av er. ;) Ser ingen mening med att köpa allt nytt och har dessutom inte riktigt ekonomin till det. På tal om babysaker så blir det inte den barnvagn vi hade tänkt beställa. Min pappa har nämligen fixat en annan åt oss. Snäll familj jag har. Så nu har jag börjat kolla på spjälsäng i stället. Det är riktigt kul.

 

De kommande dagarna kommer gå åt till att andas lite, för sen kommer det faktiskt bli ganska busy för min del. På fredag blir det styrelsemöte i göteborg och eventuellt träffa Fia om jag orkar. På måndagen den 11:e kommer sängen vi beställt från Ikea, den 12:e kommer D-Moll och stannar till den 15:e. Sen blir det en lugn helg innan jag drar till Gotland den 19:e. Där stannar jag i fem dagar varpå jag spenderar 25-27:e i Stockholm. Sen blir det hem några dagar innan jag ska till Norge på representation. Busy times!