Nu har jag tid med er
Hej där blogg.
Jag behöver säkert inte förklara varför jag inte bloggat på åratal. Jag nämnde kanske att Lee var ganska skrikig på BB men att det lugnat sig när vi kom hem. Det var ytterst tillfälligt. Skrikandet kom tillbaka och vi har lyckats lista ut att det är magen som är problemet. Vi har alltså den oerhörda turen att ha blivit tilldelade en dotter med kolik. I början var det extremt jobbigt för mig. Jag kunde verkligen inte hantera när hon gallskrek. Men i takt med att jag har lärt känna henne ordentligt och därmed lärt mig vad som tröstar henne har det blivit lättare att hantera. Det känns inte så outhärdligt när en faktiskt kan göra något åt det och inte blir så maktlös. En sak som grämer mig väldigt mycket är dock att jag slutat amma. En barnmorska sa nämligen att jag skulle testa att gå över till ersättning eftersom hennes skrikande kunde bero på att min mjölk inte innehöll tillräckligt med näring eller nåt. Jag testade men det fungerade inte och vid det laget hade min mjölk sinat. Jag har försökt lite halvhjärtat att få igång det igen men för det skulle jag behöva amma en gång i timmen eller så och jag fixar verkligen inte att göra det. Så vi flaskmatar henne nu. Jag saknar amningen något oerhört och har ofta ångest över det. Men jag försöker få min närhet med Lee på andra sätt. Försöker finna lite tröst i att jag kanske en vacker dag kan få ett barn till som jag kan få amma. Jag var inte alls inne på merä n ett barn förut men har ångrat mig big time. Det får dock i så fall bli om några år. Jag lär få övertala InterCity dessutom. Han verkar inte superpepp.
Förutom skrikandet, avsaknaden av amningen och en hel del trötthet och en käsna av att aldrig ha tid över till mig själv så känns allt väldigt bra. Lee växer så det knakar och om den här kärleken till hennei nte slutar växa snart så kommer jag nog att explodera. Seriöst, hur mycket går det att älska= Jag har undrat det tidigare men då till kärlekspartners och inte barn. Den här kärleken är annorlunda, mycket jobbigare. Jag orkar verkligen inte med att jag har blivit så överbeskyddande. Det kan räcka med att hon har lite kalla händer för att det ska göra riktigt jävla ont i mig ibland. Tänk då bara när det händer något som gör henne illa på riktigt. Jag kommer avlida. Men jag ska väl inte klaga antar jag. Eftersom jag och min egen mamma inte knöt an till varandra och inte har någon kontakt var jag orolig för min och Lee's anknytning. Det är jag då i alla fall inte längre.
Vad har hänt sen sist då? Lee har fått sina ögon opererade. Det visade sig nämligen att hon ärvt InterCity's grå starr. Det gör mig dock inget, för hon har inte ärvt min cancer. Hon har goda förutsättningar att få väldigt god syn. Vi har dessutom bokat in en kryssning bara jag och InterCity över min födelsedag. Det är verkligen välbehövligt. Jag ska försöka att inte sakna Lee för mycket som ska vara hos sin farmor. Nämnda farmor har för övrigt överträffat sig själv i engagemang för sitt barnbarn. Hon skulle säkert vara här varje dag om hon kunde och fick. Nu är det varje helg. Annars försöker vi mest komma till rätta och vänja oss vid omställningen. Det är jobbigt men jag tycker att det blir bättre och bättre. På fredag ska vi åka till Stockholm. Jag längtar efter att få visa upp min fina bebis.
Nu ska jag avsluta här så jagh inner ta en dusch också. InterCity och Lee är hos InterCityäs pappa och eftersom alla ärenden är uträttade och lägenheten städat passar jag på att rå om mig själv lite. Men snart kommer de nog hem igen. Så jag får avsluta detta 2015 års första inlägg.
