Overkills

De säger att du har blivit som jag var. Själv har jag ingen aning om hur du är. Vad du gör. Så fucking skönt. Men det de berättar gör mig ledsen. Att du blivit sådan. Att du. på något sjukt sätt, blivit mer dramatisk än jag är nuförtiden. Fast det var du säkert alltid. Inte lika illa som jag var när jag var 17 så klart, men ändå. 

 

Jag hör att du skriver låtar om mig. Känner mest uppgivenhet. Jag tycker att du överdriver. Att du måste gå vidare från våra tonår, hur jävla kassa de än var. Men det får jag nog inte tycka, tror jag. Det är väl en del av psychoheten. Men jag tror att du funkar så. Att allt kommer sent. Allt från alkoholkonsumtion och fjortisfylla till känslor. Och det är okej. Jag behöver ju faktiskt inte bry mig. Behöver inte ta åt mig. Har tagit åt mig tillräckligt. Lyssnat tilräckligt. Men det är klart att jag gör det ändå. Mer än jag förtjänar. Jag hade ju för fan aldrig blivit älskad förut, fattar du inte det? Inte av någon. Jag pratar inte om romantisk kärlek. Jag pratar om kärlek. Period. Jag trodde att jag skulle dö, fattar du inte det? Det var liksom inte försök att sätta mig över och kontrollera som i dina jävla texter om psykisk misshandel. Jag har också läst. Och jag tror inte du förstår vad jag menar. Och jag antar att detta är ännu en grej jag inte får säga. För psykopater gör det också, eller hur?

 

Jag fattar inte varför de tycker om mig. Våra gemensamma vänner. Jag fattar inte. Jag är ju psycho. När hon sa att hon tycker att jag är awesome. Välbekant chock. Varför? Har ni inte hört vad jag gjorde när jag var 17? Seriöst? Ingen kan älska psykopater. Det går inte. Och så går cykeln, självföraktet. 

 

Jag vet att allt är mitt fel, okej? Jag vet att jag inte kan skylla på kass barndom. Att jag har ansvaret för mina egna handlingar. Men jag skulle vilja gå bakåt i tiden och ge Hannah 5 år en kram.