Overkills

Jag lyssnar på Ryan Cabrera. Det känns. Det är konstigt med musik. Du har musik för varje period av ditt liv. Cabrera är dagar i ditt rum i Lund. Det är intensitet. En sorts omogen, nästan barnslig intensitet som jag nog aldrig kommer känna igen. Inte av de romanticerade skäl jag skulle förklarat dem med då. För flera år sedan. Mer för att jag har växt ur det. Jag har växt ur den där filmliknande, krävande intensitet som första kärleken innebär. På sätt och vis är det skönt. Ingen orkar det i längden. Inte ens jag. Det innebär inte att jag inte saknar det ibland. Det innebär inte att jag inte saknar dig. Jag vill inte tillbaka dit. Aldrig. Det var farligt. Hur jag var då var farligt. För mig. För oss. För världen, känns det som ibland. Det är för instablit för att bygga ett liv på. Det var väl just det du insåg. Ändå är jag ledsen. För även om jag inte vill tillbaka så gör det ont att se dig försvinna. Att se mig själv försvinna. Ingen av oss vill det. Men som du sa igår, det är svårt. Något tar emot. Allt med dig är krävande för mig. Dessutom har vi inget gemensamt. Verkligen ingenting. Jag vet inte om det är därför vi inte interagerar. Facebook. Twitter. Telefon. Det finns så många sätt att interagera. Men vad skulle vi säga? Det finns inget. Förut gjorde det inget. Sorgen drev mig till att förfölja dig. Att fortsätta ringa. Fortsätta kräva interaktion från dig. Jag kunde inte förlora dig. Jag kunde inte glida ifrån dig. Skulle inte låta dig gå. Men jag har inte tillräckligt med motivation för att hålla det uppe längre. Samtidigt älskar jag dig. Samtidigt kan vi träffas och bara hålla om varandra. För det är fortfarande rätt. Jag veti nte på vilket sätt eller varför, men det är rätt. Intensiteten är borta. Jag är så mycket mer vuxen nu. Dessutom är jag över dig. Det är varken dramatiskt eller elektriskt. Jag behöver dig inte. Men det är rätt. Och jag känner en genuin ovilja att förlora dig. Att glida längre bort. Vi har våra separata liv. Båda är vi upptagna med vårt. Våra vänner, våra liv. Jag vet inte vad som skulle binda oss samman. Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Små saker som händer. Vill höra vad du har att säga om allt. Jag har varit så nära att skicka iväg det där sms:et. Om mina löjliga problem eller framgångar. Varje gång har jag låtit bli. För vad skulle du säga? Vi delar ingenting längre. Det har alltid slutat med att jag skickat det där sms:et till någon annan. Det känns jobbigt. Nästan jobbigare än om jag bara hejdat mig och inte sagt det till någon. För det påminner mig om att man kan ersätta relationer. Inte människor. Aldrig människor. Men relationer. Du är inte den jag berättar för längre. Och jag tror inte jag är den du berättar för, även om du påstår det. Jag vill prata med dig. Jag vill ha de där telefonsamtalen som kunde pågå hela kvällen tills du var tvungen att gå. Jag kan ha såna samtal med andra. Jag har dem ofta. Du är inte den enda som ger mig fina deep-talks. Men jag vill ha dem med dig. Jag fattar inte varför jag inte kan få båda. Jag fattar inte varför jag måste kämpa för att du överhuvudtaget ska finnas kvar. Jag har alltid sagt att jag alltid finns här. Det gör jag fortfarande. Men du behöver mig inte. Det är ingen anklagelse. Det är väl lugnt egentligen. Men det är sorgligt. Jag saknar hur du grät hos mig och jag hos dig. Jag saknar hur vi pratade och bara förstod. Jag saknar hur vi inte förstod varandra men alltid försökte. Hur vi analyserade. Fick varandra att inse saker om den andra som vi inte visste själva. Det var tryggt. Säkert. Det var oftast instabilt och ohållbart men jag saknar när det funkade. Jag vill inte ha dig tillbaka men jag vill ha dig kvar. Förstår du?

 

Det där blev mycket mer dramatiskt än jag hade tänkt. Det var inte alls meningen. För det är väl okej egentligen. Jag har det bra. InterCity kom just in och smakade på Loka med smak av pepparkaka. Han gillade den inte. Sen tittade han på mion skärm och såg att jag skriver, varpå han sa att han inte ska störa. Han har lärt sig att respektera skrivarbubblan. Att ingen får störa mig i den. Jag ska se till att jag har en plats för den i vår nya lägenhet. En plats som är min skrivarplats. Och jag ska skriva mer. Jag mår så bra av det. Jag ska inte slösa på den enda riktiga talang jag faktiskt har. 2014 ska bli ett nytt skrivarår. Jag lovar mig själv det. Och jag ska äta mer vitlök. Vitlök är fantastiskt. Och jag ska låta mig själv må bra. Och jag ska låta mig själv må dåligt. Jag ska dansa och sjunga och skriva och gråta. Och älska. Massor. Många. Det ska jag göra.

Nånstans innanför murarna, för fyra år sen
Ingenting var som på riktigt
Så det fanns inget att bli rädd för
Om du bara hade gett mig, det han gör

 

Vad vill du ha att dricka?
Och vad handlade New York om?
Jag måste sett förbi det men du hade nått I blicken
Vi kan inte ses, det vore dumt

Han litar inte på dig med mig
Och fastän jag kan känna att du saknas mig så har han rätt

 

Nånting blev till nått annat
Nått som ingen hade tänkt sig
Det var I slutet av oktober när han la sig bredvid mig
Jag vet att han försöker
Du har inte gjort det lätt
Även fast han inte alltid visar det så vet jag det på nått sätt

 

Det värker I bröstet
Jag ångrar att jag sa nått
Det är en känsla jag kan ha som han inte känner av
Att lova för mycket
Är som att inte lova något alls
Men ändå står han vid min sida när jag är mörk och tung och kall

 

Vi kan inte ses
Nej det vore dumt
Han litar inte på dig med mig
Och fastän jag kan känna att du saknas mig så har han rätt
Det vore dumt

 

Minns du natten på hotellet?

Du blev som före och efter

Nånstans innanför murarna för fyra år sen