Overkills

13 timmar sen han åkte. Det är nu det börjar kännas, hur mycket jag hatar att vara ensam. Det är som att kroppen/hjärnan/vad som nu är problemet insett någonstans undermedvetet först nu att det inte är en vanlig dag när vi ses hemma på kvällen och äter middag ihop, myser framför TV:n och går och lägger oss tillsammans. Först då kommer den lätta otrygghetskänslan. Det är då jag börjar prata med mig själv. Inte på det där halvmysiga sättet en kan göra för att det är allmänt trevligt att prata med sig själv. Utan på det där detärsåmycketlättareattprataänatttänka.sättet. Krampaktigt. Lite psyksjukt. Jag hatar det där. Bristen på självständighet. På många sätt ser jag mig som självständig. Faktiskt. Men ensamhet klarar jag inte av. Som tur är behöver jag inte ha just en man eller kärlekspartner för att känna mig trygg egentligen. Så länge jag har någon. Jag och Felicia har sagt halvt på skoj att om det tar slut med InterCity ska hon bli min inneboende. Jag vet inte om hon menade det men bara den tanken tröstar mig nåt kopiöst när jag är rädd för att dö ensam, som jag är rätt ofta pga osjälvständig. Det skulle verkligen hjälpa mig. I alla fall för en period. Men jag har inte för avsikt att bli ensamstående. Men ändå. 

 

Livet då. Det är mest fint. Mycket fint som händer. Och lite hemskt. Pga hemska saker händer. InterCity har (hade, RIP) akut sjukdom i familjen och det var därför han fick åka iväg ytterst oplanerat i morse. Jag är ledsnare än jag känner att jag har rätt att vara och känner dessutom att jag vill vara där och stötta fast jag vet att jag dels inte kan göra något och dels skulle inkräkta på en annan familj och deras sorg. Maktlöshet. Sämsta känslan. Och det är ju inte som att jag förstår vad de går igenom. Jag har aldrig förlorat någon. men släkt är väldigt levande hela bunten. Nu kom det en liten Lee som vill upp i mitt knä. Det får hon inte för då kommer hon att skriva en massa på mitt tangentbord. 

 

Vad har mer hänt? Jag har varit på kickoff med Riksstyrelsen vilken var fin (förutom att jag hade kopiös otur hela helgen) och jag har varit och badat i Alvik med Sarah och Felicia. Sarah har för övrigt blivit granne med mig nu. Hon bor 2 trappor ner. Hur som helst var badandet mycket trevligt. Vi åkte till Alvik eftersom Sarah inte orkade gå till Hökarängsbadet (så hon åker hellre tunnelbana i 100 år) men fick ändå prommenera minst lika långt runt stranden för att hitta någonstans där det skulle gå att bada. Det var brant och klippigt och mitt i en farled. Men till slut hittade vi ett ställe. Vi fick dock akta oss för båtar hela tiden. Sedan prommenerade vi tillbaka och köpte mat på McDonald's fast vi redan ätit en gång. Kvällen avslutades med att titta på Antz i min soffa. Jag har alltid älskat den filmen men nu älskar jag den ännu mer eftersom jag i vuxen ålderi nser hur underbart politisk den är. 

 

Nu ska jag hämta hem lite Bitten (som jag inte sett på åratal) och lägga en liten 1,5-åring. Sedan blir det en ensam kväll och natt. Yaay. Neeey.