Overkills

Jag är ingen dålig människa. Det har nästan blivit ett mantra för mig. Jag vet inte hur många gånger jag tänker det varje dag. Vill inte veta. Jag vet inte vem jag försöker övertyga, mig själv eller andra. Jag vill så gärna att alla ska tycka om mig. Tanken på att andra dömmer mig krossar mig lite innombords. Men det gör inget. Jag måste försöka intala mig att det inte gör något. Jag behöver inte allas gillande. Det är ok att folk dömer mig. Det måste det vara. Det måste de få göra. Jag behöver inte vara där och lyssna på det. Men det värsta är att risken är rätt stor att de inte dömer mig så mycket som jag tror att de gör. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig kunna sluta tänka så. Därför måste jag bränna broar. Liksom vi brände våra. Vi kommer inte att hitta tillbaka den här gången, eller hur? Det slog mig först igårkväll. Jag tänkte att det kommer ta tid. Nåt år, kanske till och med ett par. Vi har gjort det förut. Vi sa alltid att vi alltid kommer göra det, komma tillbaka. Men det blir inte så den här gången, eller hur? För första gången sen vi blev tighta känner jag att det är slutgiltigt, på riktigt. Men det är lugnt. Det är faktiskt det. Jag tror inte någon av oss skulle vilja ha det annorlunda. Jag har ingen anledning att gå och vänta den här gången, för jag vill inte. Jag måste ta ner dig från pidestalen. Jag måste acceptera att jag inte förtjänar ett liv av ständig ånger. Jag måste acceptera och kännas vid att du skadade mig också. De senaste åren har det varit så. Det är jag som har försökt att vara bra nog för dig och du som har skadat mig. Avsiktligt eller ej har du tryckt ner mig så till den milda grad att jag nästan är tillbaka där jag började när vi träffades. Jag vill be om ursäkt för att jag finns alls. Jag förtjänar inte att finnas, lika lite som sadistiska psykopater. Det är när jag tänker så som jag blir som räddast. Det vore så lätt att hamna i en ond cirkel. Jag hatade mig själv när vi träffades och det gick ut över dig. Nu hatar jag mig själv igen, på grund av dig. Vem ska jag skada härnäst? Det är därför jag måste släppa de här tankarna, släppa dig, släppa människor som jag är rädd ska döma mig genom dig. Jag. Måste. Tycka. Om. Mig. Själv. Det är så sjukt viktigt, inte bara för min egen skull. Jag har aldrig velat skada någon. Aldrig. Eller jo, men ingen som inte förtjänar det. Det är väl å andra sidan vad de tror, eller kanske tror. Att jag maniopulerade. Tryckte ner. Ville skada. Ville ha kontrollen. Det var inte så. När jag bröt ihop över ingenting var det för att min värld rasade när du tittade åt andra hållet- När jag gång på gång hotade med att lämna dig var det för att jag visste att jag borde, inte för att kontrollera dig. Det kanske låter som ursäkter men det är det inte. Jag har redan ransakat mig själv. Och det är inga ursäkter. Det finns inget jag kan säga som skulle ursäkta vad jag gjort och hur jag varit. Men jag behöver inte hata mig själv. Jag behöver bara lära mig. Hur många gånger har jag inte sagt det också? Men jag borde verkligen kanalisera min ilska åt ett annat håll. Jag skulle vilja rikta den mot henne. Min mamma. Hon som gjorde mig sån här. Det vore kanske inte helt rättvist eftersom jag ansvarar för mina egna handlingar men det vore fan så mycket mer konstruktivt. Men jag bränner broar hela tiden. Jag andas, och det går bra. Jag börjar acceptera att det här är sista gången. Första gången borde varit sista gången. Ibland kan jag nästan bli arg på dig för att du inte lät det vara det. Men jag var väl den drivande parten, så klart. Men jag måste få vara arg på dig också. Det är också ok. Du har plågat mig med. Fast det inte var med flit? Eller var det det? Jag måste sluta tänka att du är ofelbar. Kanske gjorde du det för att skada mig som jag skadade dig. Kanske var du så frustrerad på mig att du ville ha dit mig igen, till självföraktet. Jag vet inte. Jag brukade alltid säga att jag kände dig så väl men det gjorde jag inte. Min bild av dig var inte realistisk. Ingen människa är så ofelbar. Så kanske skulle du göra så. Jag som sagt inte längre. Men det spelar verkligen ingen roll. För den här gången är det på riktigt. Och jag är ingen dålig människa.