Overkills

First, you think the worst is a broken heart.

what's gonna kill you is the second part.

The third is when your world splits down the middle.

Fourth, you're gonna think that you fixed yourself.

Fifth, you see them out with someone else.

And the sixth is when you admit you may have fucked up a little. 

 

 And you'd take them back, no hesitation.

That's when you know you've reached the sixth digree of seperation.

 

 

Allt handlar om att jag är trött på att stå i vägen för dIg. För vad jag än gör är det ändå bara fel. Jag kommer nära, du säger att det blir för intensivt. Jag backar, du säger att det ärr tomt. Vill bara höra att jag gjort bra ifrån mig, men det kommer inte hända. För jag kommer alltid få höra vad jag gjorde mot dig. Jag kommer alltid få skulden när du är instabil. Att jag har förändrats spelar ingen roll. Jag kommer aldrig få chansen att förlåta mig själv. Kommer alltid att känna mig ful, äcklig och desperat i din närvaro. För jag tvivlar på att du ens tycker om mig. Inte egentligen. Det verkar i alla fall inte så. Och jag är trött på att tvinga mig på dig, på att vara dina mixed emotions. För Vad jag än gör är det fel. Du säger att du inte förstår varför vi foetätter försöka. Är det så tycker jag att du ska sluta med det. För du behöver inte mig. Det har du aldrig gjort.

 Vi har natt här i huvudstaden har jag hört, och jag skriver varken på min iPhone eller min laptop som jag brukar. Jag skriver på min sprillans nya iPad, och det trådlösa tangentbord jag köpt till den, Det går nästan lika snabbt som på en vanlig dator, Måste bara vänja mig vid att ä skrivs som control och l, och å skrivs som control och n, Det är priset man betalar för litet, mobilt anteckningshjälpmedel, Jag är så över datorer känner jag. Man vänjer sig fortare än man kan tro.

 

Klockan är strax efter 4. Jag mår ganska illa, Vet inte om det är bra eller dNligt. Kanske är det självförsvar. Kanske någon form av process. Jag vet inte. Bryr mig kanske inte ens. Men illa mår jag. Samtidigt älr allt väldigt fint. Jag har köpt en iPad, en ny väska, klippt mig. I morgon ska jag träffa Avi, och sen åker jag. Det älr bra. Jag behöver och ser fram emot det. Jag måste komma ihåg att boka biljetterna i morgon. Allt går bra. Väldigt bra. Men ja, jag saknar dig. Givetvis gör jag det.

Hej!

Vet ni? Jag är lycklig. Inte den där obalanserat ömtåliga lyckan man upplever då och då. De där som tar andan ur en och får en att le varje gång man tänker på det. Det här är lugn, fin lycka. För vet ni? Jag har det så bra. Nästan, nästan alltid. För livet är kul. Jag får göra roliga saker, träffa roliga människor, och jag får vara med honom. Väldigt mycket. Vi är tightare än jag trodde att vi någonsin skulle bli. Och jag fortsätter förundras över honom. Över hur mycket han tänker. Bryr sig. Reflekterar. Över hur han kan säga och göra saker som bara gör min dag. Utan att ens försöka. För det gör han inte. Aldrig. Men han är det vackraste jag har just nu. Inte på det där intensiva sättet som det var i början. Inte på grund av någon fucking kemisk reaktion i min hjärna. Utan för att han är det. Vacker alltså. Jag fattar inte att inte alla ser det.

 

Det har hänt mycket sedan jag senast skrev om vad jag gör. Jag har flyttat till Söderort. Den delen av stan som varit mitt hem trots att jag aldrig bott där tidigare. Jag delar en etta med en kompis. Jag har mått väldigt bra och väldigt dåligt. Jag har träffat D-moll. InterCity har varit här. I en hel vecka. Jag har varit på flera fester, läst mycket, sjungit mycket och upptäckt ny musik. Jag har badat massor. Mitt i natten med InterCity mest. Jag har insett hur viktig han är för mig. Jag har brytit ihop fullkomligt i min ensamhet men kommit tillbaka som så mycket starkare. Tänk vad mycket man kan hinna med på så här kort tid. Men mitt liv är ett enda stort drama. Vad skulle jag annars skriva om i den här bloggen. För vad viktigast är, jag lär mig helatiden så mycket mer om mig själv. Jag inser hur bra jag har det ändå. Jag har nämnt det förut, men jag gläds åt att jag är min egen människa i så hög grad. För jag behöver ingen eller ingenting. Jag behöver inte prata med henne, jag behöver inte prata med mina föräldrar eller göra som de säger, jag behöver inte göra saker jag inte vill. Jag är min. Jag kan vara precis så vild som jag alltid velat vara. Och det går bra. Jag tycker inte att jag lever ansvarslöst. Jag bränner inte mina pengar på skit utan köper mat och annat vettigt. Jag skadar ingen medvetet. Jag bara kan själv. Jag bara lever.

 

I dag har jag varit på grillning i Älsvjö. Utlandssvensken var där. Stor lycka. Jag älskar verkligen den här människan. Vad bättre är, jag ska träffa honom imorgon igen. Vi ska göra Stockholm osäkert. Som han uttryckte det; "Vi ska dricka en massa sprit, gå runt på gatorna och snacka skit om alla vi ser." Som helgen ska vara. Som sommaren ska vara. Som livet ska vara!

 

Det finns saker som förändrar. Ögonblick, känslor, händelser eller samtal som bara går rakt in och igenom, för att komma ut som en insikt på andra sidan om all förvirring. Jag ska ge er ett exempel.

 

Tidig söndagsmorgon. Klockan var väl runt 3, och gatorna var tomma. Jag hade druckit. Inte du. Vi var båda på ganska lågt humör. Deppade av våra egna anledningar, fast tillsammans. Det var väl ganska fint på sitt sätt. Du ledde vägen som vanligt. Jag följde mest med. När vi kom fram till sjön satt det tre killar där. De var påtagligt berusade och ropade oss till sig. Jag gick genast fram medan du tvekade. "Kom och sätt er ett tag!" Sa en av dem glatt. Jag sneglade på dig som skakade lätt på huvudet. Du ville inte. Men jag lät mig övertalas och du fick vackert vänta på att jag skulle ha umgåtts klart med dessa främlingar. Du sa inte ett ljud om det varken då eller efteråt. Killarna bjöd mig på dricka. Du avböjde när de ville bjuda dig. Jag blev gradvis mer berusad. En av killarna stötte på mig. Det var ingenting mot vad jag har varit med om tidigare och min reaktion var rätt halvhjärtad. Du försvarade mig. Givetvis. Efter en stund tyckte du att det blev lite för mycket. "Blue, shall we get going?" Frågade du glatt vänd till mig. Motvilligt gick jag med på det och vi sa hej då till killarna och gick. Jag fick ta stöd mot dig för att gå rakt vid det här laget. Jag sa att jag ville bada i sjön. Nu sa du ifrån. Det var ett tvär-nej. Jag blev så förvånad att jag stannade. Varför? Frågade jag mig själv. Varför var du så negativ? Vad kunde det finnas för skäl att inte låta mig göra som jag vill? Jag sa till dig att du kunde gå hem om du ville. Du svarade att du inte tänkte lämna mig ensam i mitt nuvarande tillstånd. Jag förstod ingenting. Ingen har någonsin sagt till mig vad jag får och inte får göra. Det störde mig. Jag minns att jag sa att om du tänker behandla mig som ett barn tänker jag bete mig som ett, varpå jag satte mig på en bänk och vägrade gå längre. Drama Queen, omoget, jag vet. Men jag var helt perplex. Jag förstod verkligen inte varför du försökte bestämma över mig. Du satte dig bredvid mig på bänken. Nu var du frustrerad. "Fattar du inte att jag gör det här för att jag bryr mig om dig?" Det fick mig nästan att gråta. Jag såg på honom med vad som förmodligen var ett väldigt slutet ansiktsuttryck. "Jag vill inte att du gör det", svarade jag tomt. Samtidigt som jag sa orden visste jag att de var sanna. Det går emot mig själv på så många plan, men så är det. Jag är jätterädd för att bli ensam, för att ingen ska bry sig. Men när någon väl gör det blir jag livrädd. "Varför då?" frågade du. Varför? På en bråkdel av en sekund flöt en serie av bilder genom mitt medvetande. Minnesbilder av en kall barndom. Och av henne. Den första människa som sagt sig bry sig på riktigt. All skit, all smärta som uppstod eftersom jag aldrig kunde tro henne eller acceptera det. Att jag fortfarande inte gör det. Den där kvällen i januari när hon försvann. Lämnade mig på det sätt jag alltid sagt att hon skulle. Några dagar senare på Gotland. Deras passivitet när han krossade mig. "Jag är inte inblandad." Hur jag bestämde där och då att aldrig behöva någon igen. Jag grät nu. Med svag röst berättade jag för dig om allt det här. Om hur det nästan dödade mig. Om hur jag inte visste hur man tar emot någons försvar att skydda och bry sig. Hur jag varken vill ha, förstår eller kan hantera det. Du var tyst en stund. Sedan förklarade du. Allt. Det finns så många sorters vänner. Du refererade till Smoking/drinking-buddies. De där du har kul med. De där du snackar skit med. De där du umgås med. De där som kommer backa undan när du är instabil, när det inte bara är kul. Sedan finns det ett fåtal människor som faktiskt bryr sig. De kan vara svåra att identifiera, svåra att se. Men förr eller senare märks det vilka de är. De här människorna kommer alltid försöka finnas där, inte gömma sig för dina tårar. Men om man inte litar på dem kommer de inte att kunna hjälpa till. De kommer inte kunna göra någonting, och de kommer bara kunna se på i maktlöshet. Utan dessa personer kommer man att vara ensam bland tusentals. Det är väl ganska uppenbart egentligen. Något vem som helst skulle kunna räkna ut. Men det var en insikt för mig när du sa det. På sista tiden har jag varit så rädd för att bli ensam kvar. Att vara hon den där som ligger i sin säng och bloggar om hur ensamt hennes liv är, medan alla andra är ute och har roligt. Jag har varit så sjukt rädd för att inte ha någon. Att bara vara här. Ensam med tankarna. Så jag har hållit fast vid mina kompisar. Nästan krampaktigt. De har stött bort mig och jag har krupit ihop av rädsla och förudmjukelse. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att jag faktiskt inte behöver dem. Vill de inte umgås med dem slipper dem. Det gör mig inget. Varför? För de är roliga att umgås med. Det är inte det. Men de är smoking/drinking buddies. Roliga att ha men inte nödvändiga. Problemet är inte att jag tappar dem. Problemet är att jag inte litar på de som faktiskt bryr sig. Som Savage Garden uttrycker det: "I'm loved when I'm completely by myself alone." För det är okej att vara ensam ibland. Att inte alltid ha någon att umgås med. Det är inte det som gör vänskap. Vänskap är att veta att jag har vänner som jag kan ringa om det skulle rasa. Eller om jag bara vill prata. Vänskap är de där personerna som säger att de ska komma och laga mat till en när man inte orkar mer, och stannar en vecka. Vänskap är de där personerna som kan SMS:a mig bara för att tala om att de älskar mig. Jag brukar låta det rinna av. Inte tro dem. Men det är de där sakerna som räknas. Inte om du har någon att gå ut på krogen med varje fredag. Problemet ligger inte i att jag är ensam. Problemet ligger i mig. Min ovilja att låta människor bry sig, att behöva dem och att lita på dem. Jag såg på dig och log lite. Du la armen om mig och jag lutade mig mot dig. "Those hardest to love need it most."

kvartsamtal. en kvart av hat. Spontanöversatte varje ord de sa. Resan hem, långsamt vakuum. Tystnaden spred sig till bilarna bakom. Hörde framsätespratet. Mamma grät och pappa sa: "Vad ska vi göra? Hur ska vi vara?" Jag bak i bilen som ett hopplöst jag. Mamma sa: "Hon är särskild. Särskilda barn vill ha särskilda svar. Särskilda frågor de ställer tillbaka." Reglerna sprack efter 3menar, men hoppet är kvar. Hoppet består.