Overkills

Tommy; Tja, hellre downs än dina gener så att säga. Du vet nog vad jag menar.. :P Puss! 

 

Vecka 16. Känns nostalgiskt att blogga så här. Snart är jag där jag var när jag insåg att jag väntade Lee. Häftigt ändå att jag kunde gå så länge utan att märka något. Just nu känns det helt omöjligt. De mest framträdande symptom jag har just nu är att jag har kondition som en nittioåring och att jag är extremt lättäcklad. Inte allmänt illamående alltså. Men när jag blir äcklad av något får jag kväljningar eller spyr. Hade inte så med Lee. Så intressant hur olika det kan vara under olika graviditeter. Med Lee mådde jag ju illa konstant vecka 6-18 typ. Det spelade ingen roll vad eller hur ofta jag åt heller. Nu mådde jag illa typ v 7-13 och då mer i attacker som ofta triggades av hunger, mjölkprodukter eller liknande. När jag väl mådde illa den här gången mådde jag dock sämre än förra gången och jag har spytt mer den här gången. Men ja, nog om symptom nu.

 

Det går jättebra för Lee på nya förskolan. Hon går hela dagar nu och från och med nästa vecka kommer hon gå enligt tiderna som vi har valt. Vi kommer göra så att hon går 8-16 måndagar, torsdagar och fredagar. Då lämnar InterCity på morgonen innan han drar och jobbar och så hämtar jag på eftermiddagen. Tisdag-onsdagar är InterCity i Skövde och då passar jag och Lee på att mysa tillsammans hemma bara hon och jag. Det känns som ett bra upplägg. 

 

I dag kom provsvaren från moderkaksprovet. De som skulle visa om barnet har min hemska ögonsjukdom. Det har hon inte. Lättnad. Intressant nog har hon inte InterCity's sjukdom heller. Resultatet av detta är att vi kommer få ett fullt seende barn. Oddsen för detta var ca 25% så vi borde ändå varit beredda på möjligheten men vi är i chock. Ett seende barn. Seriöst? Hur gör en? Så oerhört, oerhört skönt att slippa alla sjukhusbesök, operationer och framförallt fucking cancer i alla fall. Detta är mycket goda nyheter. Barnet har inte heller någon annan form av genetiskt fel som är known to the human kind så att säga. 

 

Nu ska jag gå. För Lee är oroväckande tyst. Det betyder vanligen att hon är fuffens för sig. Och i kväll ska jag få korvstråganoff. Jag älskar InterCity för hans mat. Bye!

Ja. Många har vetat det rätt länge. Andra fick veta det häromdagen på Facebook. Men om nån mot förmodan missat så ska jag ju så klart berätta här också. Lee ska få ett lillesyskon! Den här gången var det ytterst planerat, även om jag seriöst inte trodde att det skulle gå så snabbt med tanke på hur sällan jag har ägglossning och med tanke på att jag typ aldrig hinner ligga längre. Ok, too much information. Ursäkta. Det tog visserligen 8 månader från att vi slutade skydda oss men det tog sig också på andra ägglossningen jag hade under den perioden. Så det är ändå rätt bra. Det roliga är att jag vet precis när liten blev till den här gången. Jag minns tillfället så att säga. Och som för att kompencera för att vi upptäckte Lee så sent så upptäcktes den här graviditeten väldigt tidigt, nämligen i slutet av vecka 3. Vilket är väldigt tidigt, så ni vet. Ni kanske inte vet så mycket om graviditeter, vad vet jag? 

 

Nakdelen med att få veta tidigt är att jag behövt hålla det hemligt för alla utom mina närmaste i typ 3 månader. En vill ju ta sig förbi de där första kritiska veckorna innan en tellar the world liksom. Lee skriver på mitt tangentbord. Det är irriterande. Anyway... Ja. Så jag har mått illa som en gris och en massa annat och har inte ens kunnat gnälla. Jag är glällandets drottning, kära läsare. Det var förskräckligt. Själva hålla hemligt-biten gick väl sådär. Det snackas ju så klart. Så nä vi väl berättade tror jag typ alla visste redan. Till och med min pappa sa att han redan visste när jag berättade för honom, och han är ju inte involverad i skvallrandet så att säga. Men ja, det gör inte så mycket. Min familj blev glada. Det är huvudsaken. 

 

Förutom illamåendet har allt gått väldigt bra hitills. Till skillnad från förra graviditeten har vi gjort ett så kallat moderkaksprov den här gången. Det är som ett fostervattenprov fast de går in med en nål i magen, in i livmodern och tar fragment från moderkakan för genetisk analys. Det var obehagligt. Nålen var lång och jag var där själv eftersom InterCity behövde passa Lee. Själva sticket gjorde inte ont, men precis när jag börjat slappna av gick nålen genom livmoderväggen och DET mina vänner var obehagligt. Dessutom följer ju en viss missfallsrisk efter såna här ingrepp. Jag tror att den är typ över nu. Missfallsrisken, alltså. Skönt. Provet togs för snart 2 veckor sen. Anledningen till att vi gjorde det var för att se om barnet har min genetiska sjukdom - retinoblastom. Sjukdomen är rätt jobbig och ger chanser. Risken för att barnet får den är ca 50%. Som tur var slapp Lee denna sjukdom. Vi känner att vi vill vara förberedda om lillsyskonet inte har samma tur. Allt kommer så klart bli bra oavsett. Det finns ju vård att få och jag har ju ett bra liv. Men det innebär ju ändå en hel del jobbigheter. Svaret på den analysen borde vi få om någon vecka eller så. När de väl höll på analyserade de för andra sjukdomar som kan kollas efter samt barnets kön, och dessa svar har vi redan fått. Allt ser bra ut. Ingen Downs eller liknande. 

 

Vi har haft turen att få se vår lilla bebis på ultraljud några gånger och allt ser bra ut. Rutinultraljudet blir om exakt en månad från i dag, 17 oktober. Just nu är vi alltså i vecka 15. Jag har inte fått så mycket mage, men tillräckligt för att jag ska märka det själv. Jag tror också eventuellt att jag har känt lite rörelser första gången häromdagen, men det kan ha varit inbillning så klart. Enligt min app (minns ni appen?) så är bebis nu 14 cm lång och väger ca 100 g. Hen kan redan suga på tummen men har inte särskilt bra kontroll på sina rörelser. Tänk, vad fort det går! För några veckor sen var hen bara en liten cellklump.

 

Vad händer mer i mitt liv då? Har jobbat mer på gården, InterCity har fått ett fansy jobb som verkar allmänt bra men som gör honom rätt stressad nu i början och som innebär att jag är gräsänka 2 dagar i veckan och följaktligen får spendera en natt i veckan sälv. Detta är dock förmodligen väldigt, väldigt bra för mig och hitills har det känts ok. Det är ett bra jobb och jag är väldigt glad för hans skull. Lee har börjat på nytt dagis. Ett som är både bättre och närmare där vi bor. Förra stället krävde tunnelbana en station och så tyop 10-15 minters prommenad i värsta hemska backarna. Min gravidkropp protesterade. Det nya dagiset ligger ca 7 minuters prommenad hemifrån och backarna är inte så farliga. Den här gången är det jag som sköter inskolningen eftersom InterCity gjorde det sist. Allt känns jättebra från miljö till personal. Vi har varit där två dagar. Första dagen bara någon timme. Andra dagen stannade vi över lunchen. På måndag ska hon vara med på sovstunden också. Om allt går bra kanske jag kan lämna henne en stund själv på tisdag. 

 

Nu ska jag gå eftersom Lee påkallar min uppmärksamhet. I kväll ska vi äta bandpasta med kantarellsås. Mums! Längtar. Är så sjukt peppig på mat den här graviditeten. Det är mest det jag är sugen på. Har fått dille på såna där färdiga, halväckliga fiskgratänger som en kan köpa i frysdisken. Så goda! Så skumt. Graviditet är skumt.