Overkills

Alltså...hej?

Jag är medveten om att jag har försummat den här bloggen big time de senaste månaderna. Det har hänt förr. Det händer för mycket och jag bloggar för lite. Detta leder till att jag har så mycket att berätta om att jag varken vet ut eller in. Vilket leder till att jag inte bloggar alls. Och InterCity vägrar låta mig vara ifred. Någon slå honom. Nu gick han. Oh well. Nu kör vi.

 

Sen jag bloggade sist har Lee blivit superstor. Hon har också blivit väldigt glad. För det mesta i alla fall. I dag har hon skrattat åt mig så fort hon sett mig. Oklart varför. Jag har också oererat bort en hjärntumör. Som en gör sådär ibland liksom typ. Det gick typ bra (har tappat luktsinnet och känseln i halva skalpen men vafan, jag lever! Eller nåt) och det var var en ganska spännande historia. Att sövas, i alla fall. Det är spännande. Jag visste att jag skulle somna väldigt fort och att det skulle kännas som att jag inte sovit mer än nån sekund. Vad jag inte var beredd på var att jag inte märkte alls när jag somnade. Jag minns att jag sa till InterCity att han var snygg i doktorkläder (han fick vara med när jag skulle sövas - eftersom jag tjatade - och var följaktligen tvungen att ha skyddskläder) och sen var jag helt plötsligt på uppvaket. Det var som ett scenskifte i en film. Som att knäppa med fingrarna. Min första reaktin var "Va? Är det klart? Har jag sovit?" Men sen var jag ganska borta på morfin också. Morfin var bra, för när jag fick det intravenöst med jämna mellanrum blev jag inte uttråkad av att bara ligga där. Det var först några dagar senare när de plockade morfinet som tristessen slog in. Några dagar efter operationen flyttades jag till Skövde och deras Strokeavdelning (neurologen hade sommarstängt okej) och där låg jag med alla gamlingar några dagar till innan jag äntligen fick åka hem. Eller alltså, jag låg inte med gamlingarna. Men ni fattar. InterCity och Lee kom och hälsade på varje dag, men det var ändå trist. Nu är väl det mesta tillbaka till det normala I guess. Jag har, såvitt jag kan avgöra, alla mina hjärnceller intakta. Så jag är rätt nöjd ändå. 

 

Livet överlag då. Hur är det? Jag har tänkt på en sak. En sak som främst slår mig när jag läser gamla inlägg här. Jag har aldrig balkongkänslan längre. Jag vet inte om jag någonsin försökt beskriva den här. Har jag det är chansen att jag lyckades förklara så någon förstod minimal. Det är bara D-moll som fattar det där. Men kortfattat kan jag väl beskriva det som en sorts melankoli. Den där nästan fina sorgsenheten. Ni fattar säkert inte. Men hela 2012 var full av den. Och nu är den typ borta. Jag sörger det ibland. Hur en nu kan sörga att en nte är ledsen. Jag vet inte vad det innebär att den är borta. Kanske mår jag bättre. Förmodligen har jag bara blivit vuxen. Förmodligen kommer den gå över i altankänsla. Men jag vill inte det. Jag måste lyssna på mer musik. Det kanske hjälper. För övrigt suger det at jag nästan aldrig aktivt lyssnar på musik och sjunger längre. Det är en viktig del i mitt liv. Och jag måste ju lära Lee att sjunga ju! 

 

Nu ska jag avsluta denna korta skildring av vad som har hänt samt min något kryptiska tankegång om balkongkänslor  Bara en sak till. Tommy, om du fortfarande är patetisk nog att stalka mig och min blogg: du fick som du ville med cancern. Tyvärr dog jag inte. Synd va? Bespara mig dina kommentarer. Då kan vi ju i alla fall låtsas att du gått vidare med ditt liv. 

Förresten! Jag glömde en detalj. En detalj som jag vill föreviga här eftersom jag inte vill glömma hur fin den var. Över min 21årsdag åkte jag och InterCity på kryssning. Det var mitt livs första och den var så oerhört mysig. Jag sjöng Håkan i karaokebaren med en Random tjej, jag och InterCity söp  och sjöng schlager och hånglade och jag kände mig som 18 igen. Det var fantastiskt. Så. Nu ska jag sova.