Som om det skulle förändra något
Det var natt. Fullmånen kastade sitt silver över Stockholm stad och fredagseuforiska ungdomar. Den svenska fientligheten hade skjutits åt sidan för kvällen, och ersatts av uppsluppet festande. Löningshelg innebär frosseri och krogbesök. Ett gäng om 6 personer letade sig fram längst gatorna. De pratade och skrattade. Intet ont anande. Vad de pratade om var irrelevant. Irrelevant i proportion till vad som snart skulle hända. De skulle få ångra sig i resten av sina liv. Om de hade sett sig för. Tagit bättre hand om varandra. Det hade kunnat sluta så annorlunda.
Två av flickorna i gänget var lite vildare, lite fullare än de andra. De knuffade lekfullt på varandra, drogi varandras hår. Gruppen stannade vid ett rödljus, tryckte på knappen. En av flickorna trampade rastlöst, tog några steg mot andra sidan och kastade en blick mot de andra.
- Kom nu! Det kan inte vara mer än 4 meter. Vi...
Längre hann hon inte. Om hon bara väntat någon minut till. Om hon bara sett åt höger. Då hade hon sett den svarta Volvon som kom emot henne. Alldeles för fort. Men hon såg inte. Hon hörde inte. Det hade kunnat gå bra. Folk gör så här helatiden. Men plötsligt gör det inte det. Plötsligt blir hennes oförsiktighet hennes fall.
Smällen var öronbedövande. Ett ljud som de skulle komma att minnas föralltid. Den följdes av en onaturlig tystnad. Det var som att hela världen tystnade och stirrade. Stirrade på chauffören i bilen. Stirrade på hans bleka ansikte, den tomma blicken och läpparna som formade ljudlösa ord. Samma mening om och om igen.
- Hon lever. Hon lever. Hon lever.
Som om det skulle förändra något. Flickan låg där på asfalten. Så otroligt liten. Så ung. En rännil av blod bröt fram bland de blonda lockarna. Så rött i kontrast mot det ljusa. Alla stirrade. Hela världen. De stirrade tills polisen och ambulansen kom dit. Då påbörjades en förbril aktivitet. Som om det skulle förändra något. Jag bara stod där. Plötsligt visste jag med all säkerhet att mitt liv inte skulle bli detsamma. Inte nu. Inte någonsin. Jag vände mig bort. Som om det skulle förändra något. Ville inte se mer.
Synthar
Kalla rum. Sena kvällar i London. vi sitter avspänt lutade mot varandra medan vi twittrar från varsin iPhone. Synthar i bakgrunden. Den typ av synthar man kan dö för. Du lägger huvudet på min axel.. Jag vill aldrig härifrån.
Okej?
Så... Av en slump googlar jag min egen text "Finns, bara inte hos dig" och hittade något intressant. Under alias The One In Black hittar jag flera av de dikter mitt ex skrivit. Vad mer är, jag hittar texten nämnd ovan. Direkt kopierad och publicerad på hans account i hans username.
Jag tycker det är intressant att någon är så besynnerligt besatt av mig att han inte bara använder mitt username (fast annan färg) utan också kopierar mina blogginlägg och publicerar deM i sitt namn. Jaja Tommy. Mysigt att du gillar vad jag skriver. :P hade även fått en kommentar på texten på hans account så deverkar vara fler som gillar det. Sweet!
Vill ni se med egna ögon har ni länken här:
http://www.lyriken.se/665/jag-finns-bara-inte-hos-dig.html
Lite för nära
Låtsas vara hård, kall och säker. Ilastas på heltid, övertid. Övertygar nästan mig själv. Men Men det borde inte lura någon. Det borde höras hur jag alltid hör dig. Syndas hur jag alltid ser dig. Du har min uppmärksamhet till 100 och det borde vara uppenbart. Jag ser på dig lite för ofta, lite för mycket. Alldeles för intensivt. Ibland tittar du på mig. Jag hatar det. Tappar fokus. Det är bara då jag inte kan funktionera. Annars går det nästan bra. Ibland undrar jag hur jag kan prata med andra och observera dig samtidigt. Det är en bedrift i sig
Hon som inte riktigt finns längre
Jag kan inte läsa Haylely Wiliams tankar säger hon. Jag hoppas mest att hon kan det själv. Hon sjunger fint. Åtminstone så fint som min iPhones bristfälliga högtalarna låter det bli. Jag ligger i sängen med min laptop, delar en macka med Lita. Tänker på att imorgon är dagen innan det börjar. Tänker på att det här är det sista blogginlägget hemma. Euoforin har lagt sig för tillfället. Den ligger någonstans under ytan. Istället är jag lugn. Fridfull. Det låter så förhöjt på något sätt. Det är det inte. Till och med förhöjt vore för intensivt. Nu låter det tråkigt istället. Det är det inte heller. Jag har den känslan man får när man sitter på en bänk och tittar på människor som passerar när plötsligt solen kommer fram och värmer ens nacke lite. Ja tack. Hela mitt inre är ett enda stort "Ja tack, det här var trevligt." För nu börjar det snart. Snart kör vi. Snart, men inte nu. Nu ska jag vara fridfull. Njuter av känslan, nästan badar i den. Önskar hon kunde dela den med mig. Att jag kunde ringa henne och bara finnas lite i det fina. Med henne. Tillsammans. Men hon är inte påtaglig nog för att ta samtalet. Hon finns nästan inte alls längre. För det enda jag trodde mig veta med säkerhet var en lögn. Inte en elak lögn. Inte som i svek och föräderi. Som i missförstånd. Eller något. 1,5 års missförstånd. Well accomplished indeed. Jag vill ringa. Verkligen. Men det går inte. Hon har nog ingen telefon, den där jag trodde att hon var. Men det gör inte så mycket. Inte just nu. Jag kan prata med henne i mitt huvud. Det har jag gjort förr. Många gånger. Dessutom är jag snart, snart på väg. Fina ögonblick väntar. Jag vet det.
Det är vår och jag mår fantastiskt!
Ska börja med att be om ursäkt för förrai nlägget. Eller kanske inte be om ursäkt, men förklara i alla fall. Jag mår inte så dåligt som det ser ut. Jag ser helt krossad ut, när jag egentligen mår väldigt bra. Förklaringen till detta är att jag ar onykter när jag skrev det där. Egentligen är det något jag inte tänker så mycket på när jag inte tänker på det, om ni förstår. It made sense in my head. Vad jag försöker säga här är att ni inte behöver oroa er för mig. Det kan de som träffat mig i dag intyga. Jag säger inte att det inte är något, men jag har inte riktigt kommit fram till hur mycket jag bryr mig än. Jag har hamnat i en situation där jag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag känner, vad jag vill eller om det ens spelar någon roll. Fast roll spelar det uppenbarligen. Äsch, jag vet inte.
Igår åkte jag till stan för att hämta nycklar till kansliet. Jag åkte tunnelbana dit och satt som vanligt och lyssnade på musik på högsta volym. När det blev tyst mellan två låtar hörde jag någon prata skånska bakom mig. Vilken fin skånska, hann jag tänka. Sedan hörde jag vem det var. Jag virvlade runt på stolen (måste sett ganska roligt ut för övriga resenärer) och utbrast "What the fuck?" högt som fan. Det var min ex-väninna. Ni vet, on jag bråkat så förbannat med. Ni kan tänka er att stämningen blev lite spänd. Men vi är vänner nu igen. Det kändes som att det var liksom lite meningen. Ännu en sak jag inte riktigt vet hur jag känner inför än. När vi pratar känns det som att vi aldrig slutade. Samtidigt har vi en jäkla massa historia. Men vi får väl se hur det går. I alla fall åkte jag och Wiplash till Skyways en högst kort stund, innan vi åkte till Hökis och busade. Bus hela natten blev det. Awesome var det för det mesta, förutom den lilla stunden när jag skrev previous blogpost. Idag har jag shoppat en jäkla massa och sedan haft möte med de från min styrelse som ska på orgträffen på kansliet. Sen åkte jag hem, och här är jag nu. Nu ska jag skriva ett till blogginlägg. Det känns ganska wasted va? Men nu är det såhär att detta är ett sånt där blogginlägg med fakta om vad jag gjort sen jag skrev sist, och nu ska jag skriva ett till av mina mer känslofixerade inlägg. De går dåligt ihop i ett och samma inlägg förstår ni. Så vi ses i nästa inlägg!
Jag finns, bara inte hos dig.
utbrott. Avbrott. Inbrott. Uppbrott. Svarta ord på vit glasklarhet. Besvikelse. Mer besvikelse. Ovana försök att krypa intill dig igen. Misslyckas. Finns. Finns i tystnaden efteråt. Finns här. Finns där du inte är. Lever, bara inte där du är. har inte ont där du inte är. Finns, bara inte hos dig. Andas hos de andra. Lever för mig själv och honom. Jag finns, bara inte hos dig. Inte i oss. Fast jag vill. Försöker. Trött på besvikelsen. Trött på att få det krossat igen. Skärva för skärva. Allt för mig. Inget för dig. Besviken. trött på det. dig. jag är ingen jourtelefon. Är inte BRIS Eller beroendeenheten. Jag är kött och ben och blod och bultande hjärta. Jag fiinns, bara inte hos dig. Inte längre. Inte alls. Det är för kallt här. I en person som tillhör någon annan. Ingen plats kvar för mig. Hade aldrig någon. var aldrog någon. Vill helst inte se dig alls, fast jag vill vilja. Var vacker. Var rare. Var inte så dum. Se oss inte så. Se mig inte så. Se mig som du skulle gjort. Hört mig inte besviken.
