Overkills

Det här är vad jag ville

Träffade min finaste i går. Så jag har några saker att säga er...

 

Staten har nog ingen valberedning.

 

Mamma stavas inte med barn.

 

Polis, polis, porslinsglasgris

 

Man blir inte aristerad av svenska balkonger. 

 

Tack för mig!

Människan. En ytterst komplex varelse. Vi har så många konstiga instinkter, som blandas med ett lite nyare, lite mer komplicerat sätt att tänka. Jag diskuterade detta med en vän på krogen här om veckan. Vi tenderar att ha våra allra hetaste diskussioner när vi druckit några pints. Vi pratade om människans naturliga instinkt att vända sig bort från allt som är annorlunda. Allt som går mot normen. Vi pratade om hur de flesta människor inte har kommit speciellt långt när det gäller att jobba bort den här instinkten - eller åtminstone se till att inte agera utifrån den. Min vän hade själv sagt något väldigt fördomsfullt om någon som sticker ut. Jag påpekade detta, varpå diskussionen följde. Det händer ofta. Jag gör det själv. Förr kunde jag utan att tänka mig för använda ordet CP på ett felaktigt sätt. Utan att faktiskt tänka på att detta är funkofobi. Funkofobi -säkert nytt ord för många. Ordet kan ställas mot det mer välkända ordet homofobi, fast funkofobi handlar om funktionsnedsättningar. För vi gör alla så här. Vi har alla fördomar, vi har en förmåga att förlöjliga de som är annorlunda. Det handlar bara om ur långt man har kommit på vägen att bli något mer fördomsfri. Något mer accepterande.

 

Den här veckan har det varit Pride-festival här i Stockholm. Människor har aktivt visat sin support till HBTQ-personer, samt protesterat mot homofobi under Pride-paraden. Jag var själv med i den. Jag gick med RFSL Ungdom tillsammans med mina vänner för att visa att jag kommit en bit på vägen i kampen för allas lika värde. Jag är själv queer, men även om jag hade varit heterosexuell hade jag sett kampen som en självklarhet. Vilka är vi att döma andras sexuella läggning eller könsidentifikation? För vad spelar det för roll om man tillhör en så kallad minoritetsgrupp i samhället? Hur gör det oss till något mindre värdefullt? Efter paraden gick vi till tunnelbanan, på vilken vi satte oss mitt emot två lesbiska tjejer som också var på väg från paraden. Som också hade gått paraden för alla människors lika värde. Dessa tjejer tittade snett på mig och mina vänner. De skrattade åt oss. gjorde narr av oss. Varför? På grund av att vi alla hade en funktionsnedsättning. Vi ser alla dåligt och tre av oss hade vit käpp. Vi är också en minoritetsgrupp. Vi är också "annorlunda." Vi får också utstå trakaserier. och dessutom av samma personer som just marscherat mot homofobi. För varför ska de bry sig om att de själva uppvisar glasklar funkofobi? De har ju själva inte en synnedsättning. Det drabbar ju inte dem. Jag tvivlar dessutom starkt på att de ens förstod vad de gjorde. För i vårt samhälle är funkofobi inget som allmänheten försöker bekämpa. Vi gör det. Vi som själva är funkisar, samt våra anhöriga. Men bara det faktum att ordet homofobi inte markeras som felstavat på min dator just nu, medan funkofobi tydligen inte ens finns med i ordlistan säger en hel del. Provar på min iPad också. Inte heller där är ordet erkänt som grammatiskt korrekt. För vem ser oss? Vem ser det förtryck som vi utsätts för? Det dolda förtrycket. Som otillgänglighet,eller folk som fnissar åt oss på tunnelbanan.

 

När jag twittrar om vad som hände oss i dag efter paraden får jag i princip ingen reaktion. När jag pratar med mina vänner om det tycker de att jag överreagerar. "Det är väl inget att lägga energi på?" Men jo. Jo, det är det. Vill ni veta varför? Därför att tystnad är att acceptera. Därför att vi lever i ett samhälle där folk som reagerar mot dessa orättvisor får höra att vi överreagerar. Samma sak fick jag höra om till exempel feminism. Människor som pratar om förtryck mot kvinnor överreagerar. Människor som reagerar mot förtryck mot kvinnor anses som manshatare. Är man kvinna och feminist är man antingen lesbisk eller ser mannen som en längre stående varelse. Är man man och feminist vill man egentligen bara byta kön. Jag har blivit uppfostrad till att se på feminismen med förakt. Men nej. Någon gång i livet, inte allt för längesen, började jag se kritiskt på våra samhällsstrukturer. Jag började rada upp normerna och såga dem, en efter en. Jag började se saker för vad de egentligen är. Mycket av det här har jag lärt mig av nämnda vän. Jag är så sjukt tacksam för att han har funnits där för att ifrågasätta världen vi lever i tillsammans med mig. För vi överreagerar inte. Vi vägrar bara vara passiva i en värld av strukturellt förtryck. Numera är jag stolt över att kalla mig feminist, anti-rasist. Jag är stolt över att vara motståndare mot homofobi och funkofobi. Jag äri nte fördomsfri. Men jag vet åtminstone hur man ser kritiskt på sig själv, andra och samhället vi lever i.

 

Vill förresten länka videobloggen jag nämnde tidigare. Jag är stolt över min vän som talar för sig själv, mig och många andra på ett sätt jag aldrig skulle klara av. Tack!