We should have each other for dinner, we should have each other with cream
Rubriken är en låt, för att undanröja alla eventuella funderingar. Och vet ni? Jag är halvvägs! Eller ja. Jag är i vecka 20. Mer bestämt 19+2. Tror halvvägs är 19+6. Men detta är så exciting! Snart snart snaaart får jag gosa ner näsan i håret på min lilla bebis som sög på tummen när vi gjorde ultraljud. Hon har firat med att sparka jättehårt hela dagen. Eller ja, inte ont och bryta revben-ont. Det dröjer än flera månader. Men jag har inte vant mig och blir förvånad och ropar till typ 10 gånger om dagen-hårt. Det är så mysigt och jag går förmodligen runt ch ler fånigt lite för ofta. Jag börjar komma in i den bästa delen av graviditeten. The time of fin mage och mindre oro eftersom en känner bebis leva och röra sig typ konstant. Nu har jag nog inget mer att säga. Blev en snabb gravid-rapport bara. Jag skulle verkligen behöva fler mammakompisar att prata graviditet med. Jag har visserligen en kompis som är beräknad några få dagar innan mig. Det är rätt häftigt. Men hon bor lååångt bort. Jag vill ha någon att vara föräldraledig med sen! Varför är jag så ung? Aja. Hejdå!
And though the journey's over...
Du vet att du är illa ute när du måste påminna dig själv om att du är arg. Att det inte är tänkt att du ska sluta vara det. Att det är ditt enda försvar. Du får inte glömma att det här är för bådas skull. Inte bara hennes. Glöm inte att du är arg. Visualisera.
Ibland tycker jag synd om mig själv för att ingen förstår mig nuförtiden. Att det inte finns en enda person kvar i mitt liv som skulle fatta vad jag menade om jag öppnade mig. Men vems fel är det egentligen? Jag har inte givit någon chansen. Jag pratar aldrig om djupa saker. För ingen fattar i alla fall. Men det kanske de skulle göra. Jag tror inte att jag någonsin verkligen har givit det chansen med nån annan en henne. Jag bara nöjer mig med det ytliga. Jag har provat att prata med honom ibland. Han fattar inte. Men det är inte hans fel. Han är inte på min våglängd. Det är okej. Det måste han nte vara. Han pratar, inte lyssnar. Det var ju det jag föll för. Och även om han verkligen lyssnade skulle han inte förstå. Det är inte hans fel.
Jag känner mig så ensam. Som om ingen riktigt ser mig. Så fjantigt, egentligen. Borde ha vuxit ur bekräftelsebehovet. Jag är inte ensam. Sen jag flyttade tillbaka hit kan jag träffa folk precis när jag vill. När jag är själv är det för att jag har valt det själv. Och jag väljer det förvånande ofta nuförtiden. Vet inte ens varför. Jag träffar inte vänner så ofta som jag borde, och det är helt och hållet på grund av mig. Jag är verkligen inte någon bra vän. Ibland tänker jag att det är för att jag har familj. Det blir ju så då. Ibland tänker jag att det beror på något annat. Förlåt. Jag vet att jag är tråkig. Förlåt.
Han är inte bra på att säga att jag är bra. Det är nog bara sån han är. Det är inte hans fel. Och inte mitt fel heller. Det är det jag säger till mg själv när jag försöker kämpa mot självhatet. Självhatet som jag växte upp med men som sedan blev bättre. Som nu är tillbaka. Hon förstår inte. Det är det jag säger till mig själv när jag försöker slå ifrån mig allt hon säger om mig. Jag kan inte tänka annorlunda, för då skulle jag typ dö. Jag försöker bara bibehålla tanken att jag är något värd. Men hon förstår ju allt annat. Så det stämmer väl inte. Och varför är jag inte arg? Varför ler jag när hon skriver till mig? Varför får jag fortfarande impulser att krama och trösta? Ta bort allt dåligt, även när jag är det dåliga.
Jag håller ihop allting. Det går okej. Ingen behöver oroa sig för mig. Jag måste bara försöka hitta ett sätt att känna mig värdefull igen.
Vecka 18+3
Undrar om jag får till detta. Jag bloggar från min iPhone och appen är konstig, nämligen. Jag brukar försöka undvika att blogga från min iPhone men InterCity har blåst min dator nu och jag tror att den fortfarande saknar både webbläsare och virusprogram.
Enligt tidigare beräkningar skulle jag vara i vecka 19+0 i dag och därmed gått in i hela vecka 20. Huuur kan det gå så fort? Men jag har varit på RUL och blev flyttad flera dagar bakåt. Jag är dock inte förvånad eftersom jag vet när bebis blev till och det stämde inte överens med tidigare uppskattningar i vecka 8 eller vad der var. Dagen för befruktning var då alltså midsommar. Intressant nog var själva ligget några dagar tidigare. Det kan vara så ibland. Nu får ni all önskad och oönskad info. Men jag tycker det är intressant!
Vad händer i min kropp då? Magen växer. Nu är det inte bara jag som tycker att den syns. Sparkarna blir tydligare och tydligare. Det finns verkligen inget mysigare än det. Nu känner jag dem flera gånger om dagen med varierande intensitet. Rutinultraljudet gick jättebra. Allt var som det skulle. Nästa kontroll hos barnmorskan blir om ca 2 veckor. Då kommer hon förmodligen mäta magen och sånt för första gången. Och lyssna på hjärtat. Men det gör jag redan hemma ibland. Jag har skaffat en doppler. För jag är så hejdlöst orolig den här gången. Nu ska jag leka med min kära förstföding. Hejdå!
Vecka 16+6
Jag måste blåsa min dator och ominstallera den. Den mår inte bra, nämligen. InterCity ska hjälpa mig med det någon dag. Får se när det händer.
Vad har hänt? Jag har haft styrelsehelg, en massa migrän samt magsjuka. Jag minns inte ens senast jag hade magsjuka. Förmodligen var jag ganska liten. Men att vara småbarnsförälder har sina baksidor. Lee och InterCity hade skiten medan jag var på styrelsehelg och jag tänkte att jag kanske skulle slippa. Men på onsdagen, när jag trodde att faran var över och jag var ensam med Lee eftersom InterCity var i Skövde med jobbet kom det. Jag vaknade klockan 7 på morgonen och var tvungen att springa och kräka innan jag ens vaknat ordentligt. Sedan var ribban för den dagen satt och dagen i fråga var förstörd. Hemskt, var det. Tur att Lee var snäll med mig. Eller ja, snäll och snäll. Hon skrattade åt mig när jag kräktes. Ondskefulla barn. Jag skrattade INTE när hon kräktes!
I fredags var jag i alla fall frisk nog att fira InterCity's 31-årsdag en aning. Han jobbade typ hela dagen så vi hann bara med en middag på indisk restaurang men det var mysigt och väldigt gott. Min mage klarade den mycket starka maten avsevärt väl. I födelsedagspressent gav jag InterCity en upplevelsepressent i form av ett stycke skärmflygning som han ska få utstå om ett par veckor. Han verkade bli glad.
I går hade jag myskväll med Felicia. Vi möttes i Hökis och åkte sedan till Hötorget där vi först åt på Pizza Hut. Alltså... jag har bara en sak att säga. Har ni inte testat deras chicken wings med BBQ-sås... gör det. Bara gör det. Snälla. Jag var lycklig hela kvällen över hur gott det var. Och det var ändå bara en del av förrätten. Till huvudrätt åt vi pizza (så klart) och till efterrätt åt vi sån där god Cookie-doe-sak med glass. Så. Sjukt. Gott. Jag har inte ätit på Pizza Hut på en massa år och borde göra det oftare. Efter maten gick vi på bio och såg senaste Bridget Jones-filmen. Den var fin. Hela kvällen var fin. Jag älskar Felicia.
Nu ska jag och Lee gå och äta varsin macka. Om 10 dagar är det rutinultraljud. Wohooooo!
