Inflammation
Du anar inte hur glad jag är att du kom hit. Hur många insikter du tog med dig. Bara det faktum att jag inte ens har delat dem med dig än säger så mycket. Bara det faktum att jag inte skrev till dig igår natt och talade om hur trött jag är på allting. Det är bra. Jag är bra. Inte av den anledningen jag trodde. Jag trodde att om jag skulle göra bra ifrån mig under de här dagarna så skulle det vara för att jag skulle sköta allt snyggt. Undvika det jobbiga helt. Låtsas som allt var bra och framgångsrikt lura mig själv och alla andra att så var fallet. Men nej. Jag är bra enbart för att jag har insett så mycket. Som att jag faktiskt inte vill ha dig tillbaka. Inte alls. Varför? Inte för något du gjorde eller sa. Inte för att jag är arg på dig. Utan för att vi är så inflammerade. Jag brukade säga att jag trodde att vi skulle kunna bli så bra. Att vi skulle kunna bli lyckliga om vi bara försökte igen. När jag sa det utgick jag från min nyfunna styrka i mig själv. Jag utgick från vad jag känner för honom. Hur fruktansvärt icke inflammerat det kan och ska vara att älska. Men det fungerar inte på oss? Varför? Därför att det inte längre är jag som är problemet. Hade jag varit problemet hade jag varit så här med alla jag älskar lite för mycket. Det är inte jag. Det är inte du. Det är vi. Det är den relation vi har till varandra. En hispighet som inte går att få bort. Inflammation. "Inflammation (av latinets inflammatio, brand) är i en vid bemärkelse kroppens försvar mot skadevållande faktorer." Vi försvarar oss. Helatiden. Vi står på samma sida men vi försvarar oss. Mot en intern skada. För ibland räcker det inte att förändras. Jag är stark, jag är självständig, jag är rättvis. Men när det kommer till dig reduceras jag tillbaka till den där bekräftelsesökande, avundsjuka, överreagerande flickan jag en gång var. För jag kan knappt röra mig utan att det gör ont. Med detta inte sagt att vi inte har blivit bättre. Givetvis har vi det. Vi funktionerar tillsammans. Vi vågar släppa varandra nära igen. och det är awesome. Vi är awesome, Men jag vill inte ha dig tillbaka. Och det är så skönt att äntligen ärligt kunna säga att jag tycker så. För jag vet hur det ska vara. Det ska vara lika intensivt, lika fint, lika rätt, men utan inflammation. Det ska vara som det är med honom. Visst gör det ont att älska honom. All kärlek gör ont förr eller senare. Men såren är rena. Och en sak till. Jag tror aldrig jag riktigt förlät dig. Inte på det emotionella planet. Det är inte som att jag är arg på dig. Inte som att du svikit mig. Det är bara en sorgsenhet. Och en svag, svag ovilja. Men det gör inget. Jag tror att det är bra. För jag älskar dig ändå. Du skulle bara veta hur fint det var för mig. Hur tacksam jag är. För vi är okej. Vi fungerar. Vi hör ihop och det vet du. Bara inte som ett par. Och jag är okej med det. Fast inget har förändrats egentligen. Jag bara ser nu. Ser att det inte hade blivit bra, trots att jag blivit det. Att vi inte hade fungerat ändå. Att jag inte vill fungera med dig. För jag vet hur det ska vara. Hur det ska kännas. Kärlek ska inte fodra någon antibiotika.
Tvåsamhet VS Flersamhet
Det finns en sak jag hatar. Denna sak är när jag tvingas inse att mina åsikter, de åsikter jag gått runt och haft enda sedan jag var gammal nog att bilda mig en uppfattning, är hysteriskt konservativa och normbundna. Ett exempel på detta är monogami. Jag har aldrig ens tagit ställning till fenomenet tidigare. Tvåsamheten har varit en självklarhet för mig. I en kärleksrelation är man två. Man kan inte vara fler, för då är det inte kärlek. Men varför tycker jag så här? Var har jag fått det ifrån? Har jag verkligen levt länge nog för att veta vad kärlek är och hur den fungerar? Nej. Jag har fått lära mig det här av samhället. Vårat konservativa, normtyngda samhälle. Och jag har tagit in det utan att ifrågasätta det. Har jag fått det motbevisat då? Jag vet inte. Det verkar ju så. Men jag har svårt att läsa mig själv tillräckligt bra för att kunna göra något utlåtande och skapa mig en uppfattning utifrån mig själv, vilket är det enda jag kan utgå ifrån. Men en sak är säker; polygami förekommer. Både hos djur och människor. Jag tänker inte vara en av de trångsynta som förnekar detta. Dock har jag problem att ta till mig det här i praktiken. Med detta menar jag i mitt eget liv. Dels för att jag är hopplös romantiker. Tyvärr. Jag gillar den romantiserade tvåsamheten. Som i "det är du och jag. Alltid." Jag har alltid gillat tanken på äktenskap. Att visa världen att man älskar varandra och alltid kommer att göra det. På senare tid har jag börjat se lite mer kritiskt på äktenskapet som fenomen. Vad är egentligen fördelen med att binda sig på det sättet? Hur realistiskt är det egentligen att lova varandra evig kärlek? Sanningen är att vi inte kan lova det. Sanningen är att två av tre äktenskap går i kraset. Att man omöjligt kan veta hur länge man kommer att älska någon. Jag säger inte att folk inte har rätt att bestämma om de vill gifta sig eller inte. Inte heller att folk måste börja leva polygamt. Jag säger bara att jag har varit tvungen att tänka om. Detta leder dock mest till konflikter med mig själv. Romantisk sida VS normifrågasättande sida. Något annat som går emot mig är min svartsjuka. Något jag haft betydligt större problem med än jag har nu, men som fortfarande finns där. Jag tänker aldrig låta svartsjuka styra mig till att skada någon, men jag kan inte hindra den från att skada mig själv. Älskar jag någon vill jag inte se hen med någon annan. Det. Gör. Ont. Jag vet inte om det här bara är konservativt tänkande eller som jag är, men det hade inte fungerat för mig. Inte i nuläget i alla fall. Jag är medveten om att möjligheten finns att detta kanske har eller kommer begränsa mig i mitt liv, men som det är nu tror jag inte det är något jag kan kompromissa med. Tyvärr. Dock är det inget som hindrar mig att tänka om kring polygami och äktenskap som fenomen, och det är jag på god väg att göra.
Exkluderad midsommar
Ligger i en säng med en vit laptop. Äter sill. Läser skönliteratur. Har det väl egentligen ganska bra. Det kunde varit så mycket värre. Vad är väl en fest på landet? Fråga de som är där. Jag vet inte. Jag är inte bjuden och borde väl egentligen inte bry mig. Antar att jag är bortskämd. Är van vid att ha vänner omkring mig. Helatiden. Känner mig ensam, fast jag nästan alltid har någon där. Jag har massor av människor som älskar mig. Ändå sitter jag här ensam idag. Och ja, jag tycker synd om mig själv. Ändå har jag det så mycket bättre än förr. Den där nyårsaftonen på Gotland när jag inte hade någon. Alla de där eftermiddagarna framför datorn när det inte fanns några vänner jag kunde ringa. Jag kommer aldrig hamna där igen. Ändå känner jag mig ensam. Önskar att någon skulle komma hit. Knacka på dörren och säga att de vill ha mig med. Väntar, fast jag vet att ingen kommer. Och det är inte synd om mig. Man måste kunna ta det ibland. Man måste kunna vara ensam. Men jag avskyr det. Leker med tanken på att bara försvinna härifrån. Dra till Göteborg eller Danmark eller UK. Men nej. Jag kommer vara här när de kommer tillbaka. Medan de pratar om hur roligt de hade på festen kommer jag att vara tyst. För det är så ibland. Man måste klara av att inte alltid vara en självklarhet i alla sammanhang. För jag är bara bortskämd. Men ingen knackar på dörren. Ingen skickar ett SMS och frågar varför jag inte är på festen. Och det gör ont. Fast jag borde lära mig. Måste sluta ta mig själv för givet i alla sammanhang. Alltid. För det är inte så illa. Jag har umgåts med mina vänner hela eftermiddagen. InterCity har ringt. Mig. Det är mig han ringer när han vill prata med någon. Det borde säga mig något. Att jag inte är ensam. För det har bara gått ett par timmar sen de drog allihop. Det är inte som att jag har legat här ensam hela dagen. Inte som att ingen hört av sig. Jag hade inte brytt mig om det inte var midsommar. Om det inte fanns någon slags ideal om vad man ska göra ikväll. Att man ska vara hemma med familjen eller vara ute och supa med vännerna i skärgården. Det ser tragiskt ut enbart på grund av idealen om vad man ska göra idag. Men egentligen är det vilken dag som helst. En dag som jag spenderat med mina vänner och en kväll som jag av en händelse får spendera själv. Inget värre än så. Vad har jag att klaga på?
Men minnet av hennes röst hänger sig kvar. Hennes trötta frågor. Hennes tystnad när jag frågar hur hon mår. Hon vill alltid prata om mig. Mitt liv. Höra hur bra allt går. Hon vill aldrig dela med sig av sin smärta. Tio minuter orkade hon. Sedan fick vi lägga på. Hon blev så trött. Inte ens att prata i telefon klarar hon. Hon rinner undan. Jag försöker ta tag i henne men det går inte. Och jag vill ha någon här som håller om mig inatt. Vem som helst. Samtidigt vet jag att jag måste klara mig själv. Jag måste kunna bära mig själv, för ingen annan orkar. Det spelar ingen roll hur många gånger Intercity säger att han finns där, att han ska hjälpa mig så gått han kan. Det spelar ingen roll hur mycket D-moll försökera trösta mig. För de orkari nte. De kan omöjligt orka. Så jag gömmer mig istället. Men om de inte orkar bära min smärta, hur ska då jag orka det? Jag går runt i en ständig känsla av brist på trygghet. En känsla av att min värld kan falla sönder vilket ögonblick som helst. Ekonomi, relationer, hennes liv som rinner undan. Det är för mycket. Men hur många gånger har jag inte sagt det? Hur många gånger har jag inte skrivit att det här är botten. Att jag inte klarar mer. För jag har alltid fortsätt. Alltid gått vidare in i nästa moln av otrygghet. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. För livet är inte tryggt. Ingen kommer kunna skydda mig. Någonsin. Detta är bara ännu ett av de där hopplösa inläggen som mina vänner kommer läsa och tänka, "Hannah mår dåligt igen. Jag ska försöka komma ihåg att säga att jag finns här om hon behöver prata." Tack hörni, men det funkar inte så. Världen funkar inte så. Jag vet inte vad jag vill ha. Vad som skulle få mig att känna mig trygg. För jag är medveten om hur farligt det är att behöva andra. Jag får inte ta hjälp av någon, för jag får inte behöva någon. Det är jättefarligt. Ni som fortfarande inte insett hur viktigt det är kommer att göra det. Var aldrig beroende av någon annan för att känna dig lycklig eller trygg. Men hur ska jag bli trygg då? Om ingen annan kan hjälpa mig och jag inte klarar det själv. För det här handlar inte om något dumt midsommarfirande. Jag skiter väl i om jag super mig redlös med mina vänner eller inte ikväll. Det handlar om min rädsla för att bli övergiven. Att bli ensam kvar. Jag är så sjukt rädd för det.
Bara lite till
Ibland måste jag påminna mig om vem jag är. Vem jag har blivit. Det händer fortfarande att jag tappar balansen. Snubblar och törnar emot dig. Sträcker ut mina händer mot dig. Som om jag vill ta tag i dig. Eller dra dig intill mig. Kanske är det bara gammal vana. Kanske är det okej ändå. Kanske är det inte alls något problem. Men det är det ju. Jag är fortfarande inte BRIS eller beroendeenheten. Hur mycket jag än vill vara det. Jag har besvikelse. Alldeles för mycket. Du säger att jag är din trygghet. Jag önskar att jag kunde känna likadant. Att jag inte vore rädd för dig. För mig. Att allt inte vore en ständig balansgång. För jag förstår inte. Det här ska inte vara kemiskt möjligt. Det ena ska slå ut det andra. Han ska slå ut dig. Han är allt jag tänker på, men han slår inte ut dig. Han är min värld, men du är det där som saknas. För det är inte så mycket att jag vill. Mer som att hela min kropp skriker i protest när jag tänker på hur det är. Som om vi borde sluta låtsas och bara ge efter för det. Men jag vill inte ha de här känslorna. Han frågade mig om jag ville bli av med känslorna för honom. Jag sa nej. "Nej, inte än." Men dig vill jag släppa. Jag vill inte veta av det här. Faktiskt. För det är inte fint. Inte som med honom. Jag går bara runt med en ständig känsla av förnekelse. Som om jag inte kan springa men fortfarande försöker. Som om jag är på väg i fel riktning fast jag vet att det är meningslöst och jag ändå kommer komma tillbaka hit - där jag började. Det låter så romantiskt. Som om jag hade något slags öde. Det är inte vackert. Det är fult och jag vill inte ha det. För jag kommer inte vara nöjd med deth är. Jag kommer inte sitta och se på medan du går vidare. Det funkar inte så och du borde ha insett det. Du borde sluta normalisera det. Det kommer inte att hjälpa. Jag kommer inte att bli som du. Du säger att jag är din trygghet. Jag kryper ihop, drar hans tröja intill mig, drar in lukten av honom. Plötsligt är jag också trygg. Plötsligt inser jag att det trots allt är han som ger mig trygghet just nu. Inte du. Tar giriga, djupa andetag och sveper in mig själv i det. För jag får komma nära. Det är okej. Och jag vill ha känslan. Bara lite till.
Fy fan vad vi är bra!
Ja. Känner ingen som helst lust att svara upp mot Obvious här i dag. Det gjorde D-Moll och Marie så bra. Tack för det tjejer. Tack också för all feedback på inlägget. Givetvis finns det riktiga snälla killar. Jag älskar killar och vill ha så många av dem som möjligt i mitt liv. Det var därför jag skrev "snälla killar" inom citationstecken. För de killar som gör så här är inte speciellt snälla enligt mig. Deras teori att vi bara är ute efter "bad guys" är alltså också felaktig. Vi vill inte ha killar som gör saker för oss. Vi vill ha killar som är sig själva.
För att gå vidare... Ja, vi har tagit studenten! Detta har varit några dagar av förvirrad eufori. Det började redan i tisdags med en heldag på Skansen med klassen, avslutad med en trerätters lunch på Jensen's. På onsdagen shoppade jag med Avi och InterCity. Fint värre. Efter det träffade vi Onna och kollektivtrafiksluffade. Vi var hemma alldeles för sent med tanke på hur tidigt vi skulle upp på torsdagen.
Torsdag. Dagen då allt skulle ske och whatnot. Jag och InterCity började med att försova oss. Sedan var det upp och göra sig i ordning och ta en snabb frukost på Pressbyrån. Glamoröst värre. Sedan drog vi iväg till Sollentuna där vi mötte upp FESH. Skönt att vara fulltaliga för en gångs skull. Vi tog en buss till Edbergs slott där det var ett hysteriskt liv. Vi lyssnade (inte) på ett tal som rektorn höll, tog emot stipendier och sprang ut. Jag blev alldeles rörd när jag såg hur många som var där för min skull. Till och med Ami var där. Så sjukt fint. Sedan fick jag, Onna och InterCity skjuts i hennes och hennes pojkväns bil till Sollentuna C, varifrån vi åkte till Solna och jag och Avi åkte flak. Vid det här laget var jag redigt full och höll nästan på att ramla av flaket. Efter flaket var det hem och duscha av sig all öl, byta klänning och dra på studentmottagning. Detta var sjukt underbart. InterCity underhöll alla med för mycket information som vanligt. Jag älskar honom. I alla fall. Efter mottagningen och jag har aldrig-lekande med tequila-shots (blev om möjligt ännu fullare) begav vi oss till en park för att gunga och shotta lite mer. Sedan åkte jag och InterCity buss hela natten innan han tog första morgontåget hem.
I går gick Onnas studentmottagning av stapeln. Detta var sjukt awesome, inte minst för att Utlandssvensken var där. Jag har inte träffat honom på typ 3 år eller vad det kan vara. 4 kanske till och med. Jag blev överdrivet lycklig, och efter skivan begav vi oss ut på nattlig stadsvandring och sökande efter krog som inte hade 23-årsgräns, något som är svårt i Stockholm. Tillslut hamnade vi på Debaser i Slussen. Sjukt mysigt ställe som jag och Utlandssvensken har beslutat oss för att besöka fler gånger i sommar. Vid det här laget var jag jättetrött efter två rejäla fyllor på raken och alldeles för lite sömn de senaste nätterna. Vid 4 däckade jag i sängen, och i dag har jag mest degat. Men det här har varit helt fantastiskt. Jag vet inte hur mitt firande hade kunnat bli bättre faktiskt. Inte minst för att Utlandsvensken ska jobba i Stockholm i sommar och jag därmed kommer kunna träffa honom ofta, vilket är seriöst awesome. Jag är så tacksam för att så många kom på min student och jag är så glad att InterCity var med mig helatiden. Tack för att ni finns. Jag älskar er.
Varför "snälla killar" inte "får ligga"
Ok killar. Jag står inte ut längre. Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget eftersom jag riskerar att låta ganska överlägsen. Men ni behöver den här förklaringen. Jag vänder mig i den här texten till alla "snälla killar" därute som känner sig missförstådda och "friend zoned." Jag ska dela med mig av vår hemlighet.
Jag hade en gång för inte allt för längesen en pojkvän. Denna pojkvän lät mig få som jag ville till 99% av alla situationer, oavsett vad det gällde. Han gav mig i princip vad jag pekade på. Jättecharmigt, eller hur? Men ni inser hur otroligt icke utvecklande den här relationen var för mig. När jag fick känslor för någon annan och lämnade killen i fråga blev han fly förbannad. Han hade ju gjort så mycket för mig sa han, givit mig allt. Visst, jag skulle kunna respnera så. Jag skulle kunna välja killen som lagade mat åt mig varje dag. Som inte sa ett pip när jag var ute hela natten och kom hem svinfull bara för att däcka utan att ägna honom någon uppmärksamhet. Jag skulle kunnat välja honom, för det hade varit praktiskt för mig. Men nej. Åtminstone jag väljer inte min partner efter vem som kommer laga mat åt mig eller aldrig säga emot. Tvärtom ser jag en sån relation som fruktansvärt destruktiv och inte ett dugg utvecklande för någon av parterna. Jag vill hellre ha någon som ifrågasätter mig och ställer krav på mig, säger ifrån. Detta helt bortsett att man inte väljer vem man får känslor för. Därför skakar jag mest på huvudet när mitt ex skriver saker som "Hur kunde du lämna mig efter allt jag gjort för dig? Killar, det funkar inte så.
Exempel nr 2, något som nästan är ännu jobbigare. Över hela internet vimlar det av killar som känner sig "friend zoned." Det finns facebookgrupper i överflöd och alla skriver de om hur de alltid finns där för tjejerna. De erbjuder en axel när tjejen har blivit dumpad av sin badass-pojkvän och kräver aldrig något tillbaka. Fast jo. Hur "snlla" är egentligen de "snälla killarna" om de börjar sura för att de "bara" blir vänner med tjejerna de "gör så mycket för." Vadå bara? Vadå friend-zoned? Har ni någon aning om hur fantastiskt det är med vänner? Har ni någon aning om hur tacksam jag är för att Intercity ens vill vara min vän, och inte bara sluta umgås med mig, vilket förmodligen vore mindre komplicerat för honom. Ja, ibland är det svårt att vara vän med någon man har känslor för, men sitt inte och gnäll och belasta tjejen för att hon är otacksam. Är du missnöjd så lämna henne ifred och hitta någon som faktiskt är intresserad av dig som person. Kan du inte uppskatta hennes vänskap förtjänar du den inte.
Exempel nr 3. Då och då beslutar jag mig för att gå ut på krogen och ta några drinkar med mina tjejkompisar. Vid dessa tillfällen, nästan helt undantagslöst, kommer det fram ett antal killar till vårat bord. Dessa killar vill bjuda på drinkar. Gulligt värre. Jag brukar oftast tacka ja, men tillägga (till allas förskräckelse) att det inte kommer bli något ligga. Killarna tar på sig en förskräckt uppsyn och utropar att "det var absolut inte vad jag var ute efter" och "får man inte ens vara lite snäll och bjuda på en drink till en snygg tjej?" De fortsätter bjuda på drinkar och jag fortsätter ta emot dem. Men när det är dags att gå hem blir de likväl sura och stötta när jag inte kastar mig i deras famn och följer med dem hem. Trots att jag sa det. Som om jag bara lekte svårfångad. Som om varje nej från en tjej bara är någon slags kodord för "Ta mig, jag är din!" '
Alla dessa exempel har något gemensamt. Den här delen av den manliga befolkningen som kallar sig för "snälla killar" verkar tro att vi kvinnor kommer stå i tacksamhetsskuld till dem om de ger oss tjänster/saker, och att vi kommer betala tillbaka med sex eller kärlek. Det gör vi inte. Vi ligger med personer vi är attraherade av och älskar personer vi får känslor för. Inget vi styr över, ännu mindre ni. Det blir inte generositet om man vänder sig sex tillbaka, glöm inte det.
Undrar om det syns
Om nätterna kommer allt ifatt. Allt jag gått igenom. Allt jag fortfarande går igenom. Förlusten av henne. Rädslan för att förlora kontrollen över smärtan igen. Kanske har jag inte gått vidare. Kanske är det bara vad jag vill tro. Deras svek. Hur de kastade ut mig som en sommarkatt tillslut. Oönskad. Oönskad från början. En förälders kärlek till sitt barn. Vad är det egentligen? Vad är det värt när barnet inte blev som de tänkt. Jag vet inte ens hur de skulle velat ha mig. Hur jag borde ha varit. Den ständiga rädslan för att han ska göra mig illa. Älska någon annan. Älskas av någon annan. Ni skulle bara veta hur sårbar jag är bakom kylan. Hur lätt jag skulle kunna falla över kanten. Så trött på det. Hennes uteblivande respons på mina sms. Vetskapen att hon kanske kommer dö. Kanske gör det vilken dag som helst. Kanske redan är det. Vad vet jag? Vem skulle komma på att berätta det för mig? Jag räknas ju inte i deras värld. Räknas jag i någon värld överhuvudtaget? Jag vill bara krypa ihop och gömma mig i 4 år eller så. Låta dem slippa min sårbarhet. Slippa ta hänsyn till den. För ändå skriver jag här. Ändå spottar jag ur mig de här patetiska orden, fast jag vet att de alla kan läsa dem. Hon, dem, han, hon. Alla kan de se de här orden och tänka på hur de måste vara försiktiga. Ta avstånd. tänka sig för. Jag vill inte att de ska tänka sig för. Jag vill ha dem nära. Jag vill ha hennes bekräftelse, deras villkorslösa kärlek och hans gillande. Jag vill att hon ska säga att hon kommer leva. För jag är inte stark. Det är bara på låtsas. Det är inte okej fast jag låtsas som ingenting. Och jag vill ha föräldrar. Jag vill ha trygghet precis som alla andra. Jag vill också kunna släppa allt. Men det går inte. Jag skulle ta hennes plats om jag kunnat. Tusen gånger om. Jag skulle dö i hennes ställe om jag kunnat. Det vore så mycket bättre. För jag är hon som blev fel. Jag vill inte se hennes perfektion slockna. Inte hon. Inte än. Hon får inte bli som han som ligger där i kistan. Som ska begravas i morgon. Det borde vara jag. Det skulle varit jag. Varför är det inte jag?
Jag förstår inte mig själv. Inte alls. För ibland är det perfektion. Senast i morse var det perfektion. Du kommer nog aldrig inse hur mycket jag värdesätter varje morgon intill dig. Du vill inte veta. Varför skulle du vilja det? Så återigen låtsas jag att jag inte bryr mig. Att det inte betyder mer för mig än för dig. För jag hade inte bytt bort det mot något. Trots att jag vet att det är lönlöst. Ingenting. Ingenting utom möjligen hennes liv. Att få ta hennes plats. Lida åt henne. Dö åt henne. Det hade varit okej. Jag säger inte att jagi nte hade blivit saknad. Men ingen kan väl förneka att jag är mer av ett måndagsexemplar. Alldeles för vild. Alldeles för otålig. Alldeles för känslig. Alldeles för fel. Det är klart att han inte älskar mig. Att hon inte gör det. Att de aldrig gjorde det. Hur skulle de kunna göra det?
London and more
Hej blogg!
Jag har saknat att blogga sorgligt mycket. Men att blogga från min iPhone gör jag bara inödfall, och det har det inte varit. Alltså sparade jag den långa redogörelsen tills jag kom hemt jag skulle ha kommit hem för redan 2 veckor sen, men jag lyckades göra mig av med mina nycklar och har ägnat mig åt couch-surfing de senaste veckorna, vilket har varit väldigt kul. Men vi tar allt i rätt ordning.
Allt började med en tågresa ner till Skara för att ha Orgträff med representanter från samtliga distrikts styrelser. Detta var för det mesta väldigt kul. Boendet var jättemysigt och maten var bra. Förutom att ha diverse föreläsningar och övningar har vi hunnit spela fotboll, se på och delta i uppträdanden, ha allsång och mycket mer. Nämnda uppträdande gjorde jag genom att performa Shorline med The Brat. Det var väldigt uppskattat och jag hade kul. Men mitt favoritmoment under helgen var nog föreläsningen om konflikthantering som vi fick åhöra. Otroligt givande. Bland annat för att jag fick höra någon sätta ord på de metoder jag omedvetet använder mig av i en konflikt. Det var även väldigt awesome när jag och Jonnie tittade på dokumentärer om plastpåsar och frysväskor. Av någon anledning tyckte Intercity att detta lät intressant, och joinade.
Efter orgträffen skulle alla ta bussen tillbaka till Skövde där de skulle ta tåg. Alla utom jag, InterCity och hans syskon. Jag ställde mig alltså vid bussen för att säga hejdå till alla en efter en när de gick på. Det slutade med att jag och InterCity bar in Wiplash's syster i bussen till allas förtjusning. När de andra hade rullat iväg gick jag, Wiplash och Sweetie (InterCityäs bror) de 3-4 kilometerna från konferensanläggningen hem till deras gemensamma lägenhet. Där spenderade jag ett par allmänt jättefina dagar med att bli bjuden på god mat och ladda inför London. Till exempel tittade vi på en dokumentär om Ryanair (som vi skulle åka med till London dagen efter) tätt följt av Air Crash Investigation. Oh well.
den 7:e Maj gällde det. Vi sov ingenting natten innan eftersom vi låg och lyssnade på diverse radioprogram som t.ex På Minuten. Tror vi gick upp runt 4 på morgonen innan vi gick upp och fixade det sista. Först nu slog det mig på riktigt att vi faktiskt skulle åka. Att jag faktiskt skulle få se London som jag alltid drömt om. Ni kan förstå att jag blev rätt hyper. Vi började med att ta en buss till Vara. Jag hann sova lite samt se InterCity's grundskola, vilket var lite fint. Från Vara tog vi tåg till Göteborg, och därifrån flygbuss ut på Hissingen och The City Airport. Vårt plan gick runt halv 11 på förmiddagen om jag inte minns fel. Resan var förvånande komfortabel med tanke på vad jag hört om företaget, och med tanke på vad vi faktiskt betalade. När vi landade på flygplatsen tog vi buss till Victoria Station och gick till vandrarhemmet. Vid det här laget hade min hyperaktivitet ersatts av stillsam förundran. Jag såg mig omkring på de röda dubbeldäckarna och alla människor och kunde inte riktigt ta in det. Efter många om och men hittade vi till vandrarhemmet där vi lämnade våra saker och laddade våra telefoner lite innan vi gav oss ut på stan för en väldigt mysig prommenad längsmed vattnet och middag på en brittisk pub. En brittisk pub! Mina drömmar går i uppfyllelse och whatnot! Sedan gick vi hem och la oss. Tror vi somnade runt 9. Helt slutkörda.
Morgonen därpå vaknade jag av att InterCity var försvunnen. Han hade gått ner och ätit frukost hade han skrivit till mig. Fine. Jag kunde ju antingen gå ner efter honom eller äta frukost imorgon. Någon frukost blev det inte. Inte på hela tiden vi var där. InterCity sa att den var bra. Jag har ingen aning. Resten av tiden i London kan sammanfattas som fin och otroligt fascinerande från min sida. Vi besökte Big Ben, Palatset, Piccadilly Circus, King's Cross Station och ännu fler pubbar. Vi bröt oss in i en park och badade i en fontän efter stort intag av alkohol och vi sjöng på Londons öde gator mitt i natten. Jag skrev om "Euphoooooriiiiaaa" till "Victoooorriiiaaaaa!" bland annat. InterCity var bakis som bara den på fredagen, och jag fick knappt upp honom vid 12 när det var dags att checka ut. Efter att ha hällt en del vatten på honom gick det, även om han däckade på soffan i sällskapsrummet direkt efter utcheckningen. Tålmodigt lät jag honom sova i ett par timmar, varpå vi drog till Piccadilly och Big Ben igen för att spela in en reklamfilm. Mer än så får jag tyvärr inte säga omd en eftersom projektet inte är patenterat än, men ni får förmodligen veta mer och se filmen om ett par månader eller så. När vi var klara med detta var det tid för middag, och vi besökte den sista pubben, trötta och lite vemodiga. Sedan åkte vi tillbaka till vandrarhemmet eftersom vi fått låsa in våra väskor där under dagen. Ytterligare några timmar spenderades i sällskapsrummet där vi lyssnade på musik och hade trevligt. Under småtimmarna bröt vi upp för att ta flygbussen tillbaka till flygplatsen och åka tillbaka till Göteborg och därifrån Trollhättan och Skara. Vi sov nästan hela vägen och resan var därför inte så jobbig. Några timmar spenderades i Skara innan det var dags att åka till Skövde och därifrån tillbaka till Stockholm.
Men äventyret slutade inte där. På tåget hem upptäckte jag att jag någonstans under resan förlagt min handväska. Efter att ha panikslaget leta efter min andra packning efter iPhone-laddare och kamera andades jag ut. Jag hade nog inte blivit av med något viktigt. Men sen kom jag på det. Nycklarna. Hoppsan. Det blev alltså Couch-surfing i en vecka ungefär. Inte riktigt planerat men rätt fint faktiskt.
Nu tänker jag inte skriva ett ord till, så ni får stå ut med denna lite grova avslutning. Men sammanfattningsvis har jag haft det väldigt, väldigt bra. London var som jag trodde. Faktiskt. Jag blevi nte besviken och inte förvånad. Det var helt enkelt som det skulle vara. Nästan som om jag varit där förut. Och en sak är säker. Jag kommer tillbaka.
