Overkills

Under hela min uppväxt sa jag att jag aldrig tänker på till en gynekolog. Detta var nu inte helt realistiskt. Speciellt inte eftersom jag alltid tänkt mig skaffa barn. Första gynbesöket var när vi skulle tidsbestämma min graviditet med Lee. För alla som haft turen att inte behöva besöka gynekolog så känns det ganska obehagligt att slänga upp benen på två hållare och lägga upp sitt underliv för beskådning. Min upplevelse från mitt första gynbesök var absolut inte positivt, då jag upplevde ett rätt kasst bemötande från den manliga gynekologen. Efter det utsatte jag mig för liknande saker vid ett par tillfällen till - hinnsvepning hos min barnmorska, det faktiskta barnafödandet och ut-och insättning av hormonspiral hos nämnda barnmorska. Inget av detta var i närheten av hur jobbigt det var hos gynekologen.

 

I går var jag alltså på gynundersökning för andra gången i mitt liv. Det var..bättre än senast. Det är dock inte särskilt svårt att vara bättre än senast. Det var ändå inte bra. Jag med min otur får givetvis en snubbe igen och återigen en snubbig snubbsnubbe. Jag har försökt att inte ha fördomar om manliga gynekologer men det är faktiskt jättesvårt. Han var åtminstone hyfgsat trevlig. Dock verkade han ha ganska dålig koll. Vi gjorde ultraljud och han konstaterade att jag har PCO (något som jag varit 90% säker på i flera år men som den andra gynekologen avfärdade eftersom jag blev gravid naturligt) men han såg också att ett ägg var påväg att släppa. Han sa att jag skulle kunna vänta mig ägglossning vilken dag som helst. Detta var som sagt i går. I dag...kom min mens. Alltså jag är ingen gynekolog men borde han inte rimligen kunnat se att min livmoder var full av en massa grejs som ska sprutas ut inom 24 timmar? I vilket fall kommer jag inte få ägglossning vilken dag som helst. Det kan jag lova.

 

Men ja. PCO då. Eller snarare PCOS skulle jag tro. Vad innebär detta rent praktiskt i mitt liv? Bland annat att jag har mens ca 4-5 gånger om året och därmed har väldigt små chanser att bli gravid naturligt. Hur Lee kom till trots skydd är för mig ett litet mysterium, men ett bra sådant. Nu ska jag lägga mig på soffan igen med vetekudden och beklaga mig över min fruktansvärda mensvärk samt glädjas lite åt att jag är fertil i alla fall ibland.

Rubriken kommer från min absoluta favoritlåt just nu. Alltid roligt när jag verkligen älskar en låt som är mainstream och går på radio. Då kan jag dyrka den ihop med Sarah och andra såna människor. Jag sjunger nästan aldrig seriöst längre. Det är sjukt deprimerande. Alltså jag lyssnar ofta på musik och sjunger med medan jag gör annat, men jag sjunger inte på riktigt. När 7 Years kommer upp sjunger jag dock väldigt inlevelsefullt pga 1 bästa låten och 2 underbar att sjunga. Och nu blev Lee som satt precis bakom mig i soffan och lekte plötsligt arg och gav ifrån sig högt argt ljud så jag blev jätterädd och flög en halvmil upp i luften eller nåt. På tal om Lee så hoppas jag att hon kommer att hälsa på mer än en eller två gånger i månaden när hon blir stor. Men vad vet jag, hon kanske flyttar ut på landet eller nåt annat hemskt.

 

Jag glömde säga en sak i går eller vad det var. Förrgår var det nog. Jag och Lee var med Sarah och Anton i Farsta och jag testade konceptet Frozen Yoghurt. Alltså..vilket koncept. Så fantastiskt. Det faktum att en får ta smakerna själv och hur mycket en vill och att det finns typ tusen olika toppings inklusive Nutella, Daim, Marabouchoklad och allt annat som inte är tråkigt strössel. Jag var i himmelriket och åt så mycket att jag fick ont i magen. Som jag sa medan jag tog åt mig: Detta kommer bli dyrt och det är så fetvärt.

 

I går åt vi gooood mat. Eller jag, i alla fall. InterCity köpte och lagade fläskfilé och bea till mig. Det faktum att han som vegan både köper och tillagar kött till mig antyder nog att han älskar mig rätt mycket. Visst gör du, älskling? Jag vet att du läser. Hah! Till fläskfilén fick jag dessutom bollar (tror det heter typ kroketter egentligen) vilket var sjuuukt nostalgiskt då jag inte ätit det sen..en svunnen tid, typ. Nu höll Lee på att kasta sig ner från soffan med huvudet före men eftersom jag är en moder och därmed har superkrafter lyckades jag sensa detta och hann fånga henne i luften och släppa ner henne på golvet på ett lite smidigare sätt. På tal om Lee (igen) så har vi börjat utreda henne hos läkare, sjukgymnast och neurolog. Hon är nämligen rätt sen motoriskt, vilket jag försökt få till en utredning på i fucking Skara sen hon var liiiten. Men här i Stockholm tas det på allvar i alla fall. Sjukgymnasten tror att hon eventuellt kan ha överrörliga leder och muskelsvaghet. Det makar sense. Hon är sjuukt vig men jag har alltid tänkt att det är för att hon är bebis fortfarande. Får låna någon annans bebis och testa hur vig den är för att jämföra eller nåt. Hur som helst undrar vi lite hur detta gått till eftersom sånt ofta är ärftligt och jag och InterCity är de mest oviga människorna som existerar. Särskilt InterCity. Men utredningen har ju bara börjat. Vi får se vad den visar. Det behöver inte vara något fel alls pga alla är individer och sånt skit. Dessutom vet varken jag eller de som utreder henne hur barn med synnedsättning brukar vara, så det är lite svårt. Nu ska jag gå eftersom det låter som att Lee och katten håller på att äta upp varandra i hallen. Saknar den tiden då hon var riktigt liten och låg kvar där jag lämnade henne. Nu tappar jag bort henne flera gånger om dagen och måste ständigt hålla henne ifrån saker som hon verkar dras till enbart på grund av att hon inte får ha dem. Typ sladdar och sånt. See you!

Ni vet när en vill ha en en låtrad som rubrik och så är den för lång? Och sen har en den ändå för vafan det är ju fysiskt möjligt i alla fall. Just det.

 

Enda anledningen att jag bloggar just nu är för att jag väntar på att senaste episoden av Bitten ska laddas ner på denna dator. Sen var det nåt roligt jag skulle berätta, men det har jag glömt. Så klart. I vilket fall har vi bokat hotell för Håkan-konserten nu. 2 månader innan. Så vi kände att det var dags. Dags var det verkligen för allt var nästan fullt. Vi insåg dessutom att vi är vääldigt bortskämda när det gäller att bo på hotell. Vi ville ha något som fick oss att känna att det var lite lyxigt, och eftersom vi bor på hotell rätt ofta måste det vara väldigt lyxigt. Vi skulle boka en svit med jacozzi på rummet. Ååh det hade varit underbart. Tyvärr var det fullt där. Det fick bli en svit på ett annat hotell med egen terass och ca dubbelt så dyrt som vi är vana vid, så det får fan vara bra. Som jag läntar! Nu ska jag avsluta detta inlägg som typ var kortare än sin egen rubrik. Bye!

 

 

Ännu en myskväll med Felicia i torsdags. Vi introducerade henne till InterCity's episka linsgryta och tittade på Paranormal Activity 2. Den första såg vi på ett halloweenparty för måånga år sen. Det börjar kännas som att Felicia sover mer på vår soffa än hemma. Men det gillar jag. I lördags gick jag inte ut, ha! Kort och konsis...koncis? vet ej... sammanfattning av de senaste dagarna. I dag har det inte hänt något. Har städat och grejer.

 

Rolig sak som hände i dag dock: InterCity har sovit rätt dåligt de senaste nätterna och var följaktligen jättetrött tidigare i kväll när vi låg i sängen och gosade. Han somnade hela tiden och jag försökte hålla honom vaken. InterCity har den fascinerande förmågan att bedyra att han är vaken för att sedan börja snarka literally 3 sekunder senare. Följden blev följande dialog:

- IC, don't fall asleep!

- No, it's ok. I'll order a bigger pizza.

- ...What?

- I'll order a bigger pizza!

- WHAT?!

- I'll...oh..nevermind.

 

Nu skall jag sova. Ty jag har skaffat mig en dygnsrytm värd namnet. Orimligt stolt. God natt!

Jag saknar dig. Så. Nu var det sagt. Eller skrivet, snarare. Det känns nästan som att jag inte får känna så. Det är inte konstruktivt för någon av oss. Men jag kommer inte sms:a. Inte den här gången. Inte i kväll. Inte i morgon. Inte alls. Du vill inte. Jag vill inte. Vill inte. Men jag saknar när vi sjöng ihop. Jag saknar det faktum att du alltid förstod vad jag menade när ingen annan gjorde det. Egentligen känner jag mig bara ensam. Jag är inte ensam. Inte längre. Jag har så många människor. Men ingen som förstår. Jag har inte givit dem chansen. När vi pratade som bara vi pratade, jag har aldrig ens försökt det med någon annan. Det finns så många saker som jag inte säger till nån nu när du inte finns. Undrar om det är tänkt att jag ska lära mig leva med det. Egentligen är det ju ett lyxproblem. Förut behövde jag dig. Nu saknar jag bara vår komunikation. Din förmåga att ta upp min tankekraft. Som att prata med sig själv, fast inte. För du förstod bättre än jag någonsin kommer att göra. Jag vill så gärna att du ska vara lycklig. Jag tror inte att du förstår det. Jag hoppas att du är det nu. Om det här gör dig lycklig har jag ju trots allt lyckats till slut. Lyckats med det jag försökt med i flera år nu. Insåg inte att det inte handlade om att jag skulle vara bra för dig, utan att jag inte skulle vara inblandad. Jag ska inte vara inblandad. Det är okej. Det är bra. För oss båda. Men jag saknar dig ändå ibland. När jag inte är arg. Känns det inte lite välbekant? Och jag skäms fortfarande. För hur jag betedde mig för 5 år sen. Och för att jag saknar dig. Jag borde inte göra det va? Jag mår också bättre nu. Vår relation var inte hälsosam. Inte när du inte kunde gå vidare och jag ständigt försökte kompensera för det. Undermedvetet tänkte jag knappt på något annat när vi umgicks. Måsste. Kompensera. Måste. Laga. Måste. Vara. Bra. För. Dig. När det inte gick kände jag mig värdelös. Som om jag dömts till livstid. Och så skämdes jag för den känslan. Ta konsekvenserna av sitt handlande, skulle jag göra. Så länge det krävdes. Förmodligen för alltid. Det är så sjukt ironiskt. Jag visste inte vad kärlek var. Jag visste inte hur en skulle göra för att inte förlora någon. Jag hade aldrig upplevt det där. Jag var rädd. Hela tiden. Och då var det du som kompenserade. Du försökte skydda mig från det där. Hela tiden. Fan. Alla gånger jag försökte avbryta men inte kunde. Jag ska aldrig mer inleda något jag inte kan avbryta. Fast det kanske jag redan har gjort? Fan. Jag ska isolera mig i en iglo på Arktis eller något. Där kan jag ha en Husky eller sju. Det skulle passa mig. Oroa er inte. Jag är okej.