Overkills

Ibland, eller okej, väldigt ofta önskar jag att jag var en sån där person som inte bryr mig om vad andra tycker. Om nu dessa människor existerar. Det är i alla fall så jag vill vara. Ibland lyckas jag. Jag är mycket bättre på att vara så än jag var förut. Förut kunde varje ont ord om mig riva i mig i dagar eller veckor. Det blev jobbigt i längden och de flesta av de som sa elaka eller väldigt kritiska saker om mig var inte värda det. De som säger saker bakom min rygg är det definitivt inte, även om det alltid är det som tagit hårdast på mig. Ibland brukar jag lyssna på vänner som snackar skit om andra vänner och inse att de förmodligen gör samma sak om mig. För om hen kan säga sånt här om en annan av våra gemensamma vänner, vad hindrar hen från att göra det om mig? Ingenting förmodligen. Tanken ger mig alltid en klump i halsen.

 

Jag har fått så mycket genuint stöd sen jag kom ut med min graviditet. Så mycket stöd jag verkligen inte räknat med. Folk som verkligen tror på mig. Det har varit så mycket lättare och mer avlastande jag än jag trodde att berätta för folk. Det finns folk som verkligen stöttar mig. På riktigt. Men trots att jag inte hört annat än gratulationer riktade direkt till mig vet jag att det finns personer som inte tror att jag kommer klara det. Märk mina ord: Vissa tror att jag kommer fucka upp fullkomligt. Jag är medveten om att det kommer bli svårt. Jag har mycket emot mig och att inse det är bara realistiskt. Givetvis kommer jag misslyckas ibland. Det gör alla. Men att tro att jag kommer misslyckas fullkomligt som förälder är ganska allvarligt. Det som stör mig här är att det finns folk som tror detta om mig som jag faktiskt räknat med. Folk som jag bara antagit att de skulle vara där och stötta mig till hundra procent. För jo, jag kommer att klara det här. Hur kan jag veta det? Jo, för att jag måste. Det finns inga alternativ. Det finns saker en kan fucka upp fullkomligt och det är okej. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det är inte en av dessa saker. Som sagt, det kommer bli svårt. Men jag har nog aldrig gjort något viktigare i hela mitt liv. Att nära vänner till mig tror att jag kommer fucka upp det viktigaste i mitt liv är ganska sårande. Det får mig att må lite illa. Min instinktiva reaktion hade varit att komfrontera och ställa mot väggen. Försöka övertyga om att jo, jag kommer visst klara det här. Men jag inser att det inte hjälper. Det enda jag kan göra är att bevisa motsatsen. Göra bra ifrån mig som förälder och visa att detta är för viktigt för att misslyckas med. Att jag faktiskt kan lyckas. Dessutom får jag inte vara arg, trots att jag känner mig sviken. För jag förstår ju på sätt och vis. Jag har inte en optimal livssituation för barn just nu. Men det innebär inte att jag inte kan lyckas om jag verkligen vill det. Så nej, inte arg. Däremot är det kanske bra att veta var jag inte ska vända mig om jag vill ha äkta stöd förstås. 

 

Sensmoralen i det här är något jag alltid brukar säga så fort jag får chansen. Saker du säger om folk kommer att komma fram till dem. Det gör de alltid. Och jag ska försöka att inte bry mig om det. En dag kanske jag lyckas. Jag har ju trots allt så många människor som tror på mig.

Bloggar för en gångs skull via mobilen via appen. Detta kan leda till eventuella slarvfel och lite påhälsning från autocorrect. Ha överseende! I dag är det 130 dagar kvar till beräknad förlossning den 3:e december. Jag är mitt uppe i min 22:a graviditetsvecka och det känns bra. Ibland längtar jag tills lillan kommer, ibland vill jag att tiden ska stå stilla. Mitt liv kommer ju trots allt aldrig bli detsamma. Men det är nog positivt. Tror jag.

Vi har börjat kolla så smått efher en barnvagn. Vi vill ha en stabil men kompakt modell, helst i nån snygg färg eller mönster. Tror vi kan ha hittat en som passar vår plånbok också. Blir förmodligen till att beställa här i dagarna. Jag ville köpa på nätet. Visst är det synd att en inte kan känna, klämma och provköra, men det finns mycket mer att välja på online. Här är den det i nuläget ser ut att bli:

Vecka 21 har börjat. Eller ja, jag är halvvägs igenom den. Det går så fort att jag blir lite rädd. Vecka 18 var ju nyss ju. Fast det var ju å andra sidan ganska nyss. Grejen med graviditet är att så mycket händer på så lite tid. Till exempel har jag vuxit som fan. Jag har så smått annammat en lite vaggande gång. Tog en bild på magen för en vecka sen som ni kan få se.

 

I torsdags åkte vi till Trollhättan för att stå i en monter för US på Fallens Dagar. Det var stundtals alldeles för varmt och stundtals väldigt trevligt. Jag har träffat människor som inte hänger med mig allt för ofta och därför ännu inte är trötta på att prata om min graviditet, vilket är skönt. Dessutom var InterCity's syster där och hans mamma körde oss dit. Det blev med andra ord en massa bebisbonding med svärmor och svägerska. Svärmor gav mig en hel massa råd och var lite sådär mysigt over-protective som blivande farmödrar ska vara. Svägerska och jag fönsternätshoppade massor av bebissaker vilket var oväntat trevligt. Trodde inte att hon skulle vara så engagerad i det här men hade fel. Hon har redan kollat en massa leksaker och kläder fast det är flera månader kvar. Glad, blev jag. Vi kom hur som helst hem i går och i dag har vi tagit det väldigt lugnt. Värmen tog som sagt rätt hårt på mig i helgen och det är skönt att ligga inne i sängen nån dag. I helgen kommer kanske D-Moll hit och sen har jag inget större planerat fram till mitten av agusti då jag ska åka till Gotland en vecka. Det är tråkigt att leva så slappt men jag tror att det är vad jag behöver med tanke på all trötthet och allt illamående. Dessutom får jag väl passa på att göra ingenting medan jag fortfarande har chansen. I början av september ska jag åka till Norge men efter det ska jag försöka hålla schemat fritt från resande. En vet ju aldrig när Lillan kommer. Nu ska jag lägga mig och se True Blood. Vi hörs!

Hej!

Exakt en vecka sen jag bloggade senast. Det var inte planerat. Men jag har i alla fall påbörjat vecka 20 nu. Enligt min app kan barnet nu höra och känna igen min röst. Jag är omåttligt förtjust över detta och brukar prata lugnande och sjunga för henne ibland. InterCity brukar skämta om att det från och med nu är Sean Banan-förbud i vår omgivning. Vi vill ju inte att vårt barn ska fastna för dålig musik. I stället sjunger jag lite Taylor Swift för henne nu medan jag bloggar. Förutom att det känns som att magen växer varje dag så känner jag ingen större skillnad den här veckan från förra. Det skulle vara att jag känner hennes rörelser lite tydligare. I går var vi på vårt tredje ultraljud. Det första var ju det när vi skulle se hur långt gången jag var, det andra var ett så kallat rutinmässigt ultraljud. Det tredje var kompletterande eftersom hon låg lite dåligt till för att de skulle kunna se allt ordentligt förra gången. De kunde till exempel inte se om hjärtat såg ut som det skulle. Men i går kunde de konstatera att allt ser väldigt normalt ut, vilket är skönt. På alla tre ultraljuden har det sagt att barnet ser ut som en flicka så då får vi väl nästan lita på det. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var en pojke, men jag är absolut inte besviken. Deet tyder väl bara på att den här moderliga intuitionen om barnets kön bara är en fet myt, ilket en väl hade kunnat gissa.

 

De senaste dagarna har varit lite jobbiga. InterCity har varit väldigt deppig, vilket jag tycker är väldigt påfrestande. Jag känner mig väldigt ensam i min graviditet och får ta det mesta ansvar själv, t.ex att gå till labbet för att kolla mina värden. Dessutom blir jag alltid så ledsen när han är det. Men jag hoppas att han kommer tillbaka snart och orkar engagera sig till 100%. I dag beställde jag lite mer mammakläder. Jag köpte en klänning och en tunika som är designade för att fungera bra vid graviditet och amning. Jag köpte också två par leggings med mudd som stöd för magen och två amningsbh:ar i en storlek större än vad jag brukar använda. Jag räknar med att brösten kommer växa i takt med att mjölken rinner till. Mitt sista inköp var ett par knallröda sneakers. Längtar tills paketet kommer!

 

Hur mår jag då? Fysiskt är det ofta ganska jobbigt. Jag mår fortfarande väldigt illa och har svårt med aptiten.  Dessutom är jag hysteriskt trött och har lagt mig till med vanan att sova middag utöver nätterna. I dag har jag faktiskt inte tagit mig ur sängen alls. Psykiskt tror jag att jag har ett ganska stabilt grundmående (konstigt nog) men en del humörsvängningar. Jag skiftar mellan glad till irriterad oftast, ibland ledsen och orolig men det är inte lika vanligt. Men hitills tror jag inte att jag har blivit någon pain in the ass. Inte mer än vanligt i alla fall. :D

Graviditetsappen säger följande: 

Hej på er!

Ska börja med att tacka för era kommentarer Marie, Vispen och Sofie. Allt stöd är värdefullt!

 

Jag är nu i graviditetsvecka 18+1. Eftersom jag misstänker att jag kommer blogga en del om graviditeten så ska jag förklara detta lite märkliga räknesätt för er. Med 18+1 menas att jag har genomgått 18 fulla veckor och 1 dag. Detta benämnande används oftast inom sjukvården och är ett mer precist sätt att räkna. I vardagligt språk kan en säga att jag är i vecka 19 eftersom jag ju påbörjat min nittonde vecka. Det kanske verkar lite förvirrande men en vänjer sig snabbt vid tankesättet.

 

Det var en vecka sen i dag som jag skrev mitt senaste inlägg. En vecka fylld av turbulenta känslor och framsteg. Helgen bestod mest i att oroa mig för precis allt som en kan oroa sig för. Det var verkligen en jobbig helg för mig. Jag kan bara vara tacksam att InterCity har hållit sig lugn helatiden när jag inte har det. Jag tänkte mycket på hur mitt liv kommer förändras, om jag kommer klara det eller bara fucka upp och hur han kommer att hantera det. Jag hade dessutom en massa ångest inför måndagen då jag bestämt mig för att berätta för familjen. Min plan var att ringa till min pappas fru och berätta för henne. Sedan skulle jag låta henne berätta för pappa. Jag var övertygad om att detta var det bästa sättet för alla inblandade eftersom jag visste att pappas fru skulle ta det mycket bra och att pappa skulle få tid och möjlighet att reagera och sedan ringa mig när han samlat tankarna och känslorna. Det är ju trots alltid stora nynheter att bli morfar. Jag ringde till pappas fru som planerat och hon tog det så mycket bättre än jag vågat hoppas. Hon stöttade mig helhjärtat och sa att om det är det här jag vill så kommer det gå hur bra som helst. Hon berättade om hur det var med hennes 3 söner och att hon inte haft en mycket bättre/stabilare situation än jag har nu. Hon gav mig konkreta råd och en massa uppmuntran. Hon sa också att pappa också skulle stötta mig till hundra procent. Det skulle hon se till. Betydligt lättare om hjärtat avslutade jag samtalet. Men jag var fortfarande inte helt lugn. Hennes reaktion hade jag ju kunnat gissa, men jag hade ingen aning om hur pappa skulle ta det. Samma eftermiddag ringde pappa upp mig. Jag förberedde mig på eventuella försök att övertyga mig att ångra mig, kanske något om att han var besviken på mig. Att jag inte skulle klara av det. Så blev det verkligen inte. Pappa sa att han var chockad och att han självklart hade föredragit att jag hade väntat några år. Men han var helt säker på att det skulle gå bra och han sa att han var glad över att bli morfar. Vi hade ett riktigt fint samtal och när vi la på var jag överlycklig. Visst var han lite orolig, men det är ju bara bra. Det är vi alla. Han var inte arg. Inte besviken. Det gick jättebra. Samma kväll berättade InterCity för sina föräldrar och tre syskon. Alla tog det bra. De av hans syskon som har partners uttryckte båda en skämtsam irritation över att de inte blev först i familjen med att skaffa barn.

 

Tisdagen var en stor dag för oss. Det var min och InterCity's halvårsdag och vi hade planerat in en nöjesresa till Stockholm och en natt på hotell för att fira. Vi beslutade oss dessutom för att välja just den dagen för att berätta för den stora allmänheten om barnet. Bästa sättet att göra detta på var givetvis Facebook, även om jag dessutom i samband med detta delade senaste inlägget samt berättade på Twitter. Allt detta gjorde jag på Skövde Station medan vi väntade på tåget till huvudstaden. Genast började kommentarerna och likesen strömma in. Den allmäna reaktionen från allmänheten har varit förvåning och gratulationer. Vi har faktiskt inte fått någon skit alls än. Alla har bara varit glada och sötttande och snälla. Folk har velat klämma mage och föreslå namn och hela köret. Det känns så fint att få så mycket stöd. Det gör mig starkare i mig själ och får mig att tro att jag kommer klara det här trots allt. Det har nog bidragit till att jagi nte alls har samma panik längre. Oftast känns det bara fint.

 

Väl i Stockholm mötte vi upp Avi och vi drog genast och shoppade i Gallerian. Jag hade inte så mycket pengar men tack vare mycket trevliga reor kunde jag ändå köpa lite grejer. På H&M köpte jag en svart, tight klänning som framhäver min växande mage samt ett par svarta halvlånga leggings att ha till. På Lindex köpte jag en bh som senare även kommer gå att knäppa upp när jag ska amma barnet och ett 3-pack gravidunderkläder. Vet inte riktigt vad de kallas men det är som trosor fast de är mycket högre skurna så de går över magen och ger stöd för den. Kanske inte världens sexigaste klädesplagg men det var en riktigt bra investering. Att ha det stödet för magen är fantastiskt skönt och de är tillräckligt töjbara för att jag förmodligen ska kunna ha dem under hela graviditeten. Bh:n var också jättebra eftersom den ser ut som en helt vanlig bh, bortsett från att den som sagt går att knäppa upp så att en lättare kan få fram bröstet. Den är dessutom väldigt skön. Jag känner mig faktiskt jättefin i min nya outfit i vilken det faktiskt syns att jag verkligen är gravid. Jag hade den på mig på kvällen när jag och InterCity gick ut och åt och sedan gick på bio. Vi såg "Förr eller senare exploderar jag." Jag hade läst boken några veckor tidigare och var så sjukt peppad. Filmen var fantastisk. Jag (och ca alla andra i biosalongen) grät som galningar och skrattade som maniacs och det var underbart. Ni måste måste MÅSTE bara se filmen och läsa boken för båda två är helt överjordsikt bra. Efter filmen åkte vi ut till Farsta Strand och Best Western Hotel där vi skulle spendera natten. Givetvis var det just där. Hotellet där han alltid bodde när han var i Stockholm på möten. Hotellet där jag alltid smög in och sov över hos honom. Skyllde på att jag älskar hotellfrukost. Ingen gick på det. Så ja, det är liksom vårat hotell.

 

På tisdagen var tanken att jag skulle hämta en massa grejer i Hökarängen, men eftersom innehavaren till förådsnyckeln inte var hemma blev detä ndrade planer. I stället drog vi till Farsta Centrum och jag köpte ny hårfärg på Åhlens. Jag har just nu rött hår men har fått endel utväxt så jag ska färga om det. Rött igen, för jag trivs med det. Sen gick vi till Espresso House och jag drack islatte för gamla tiders skull. Och för att det är gott. Mest för att det är gott. Sedan köpte vi jordgubbar på torget och vandrade iväg mot Hökarängen för att typ..längta hem lite. Både jag och InterCity har bott där och båda ser det lite som hemma. Eftersom jag behövde låna en toalett knallade jag hem till en annan kompis jag har där. Hennes lägenhet var jättemysig och vi fick umgås med henne nån timme medan hon lagade mat. Det var mycket revligt. Jag måste verkligen träffa denna kompis oftare för hon är brutalt cool tycker jag. I alla fall så drog vi sedan tillbaka till Farsta Strand eftersom jag ville äta middag på Milenco's. Det var inte han utan hans son som jobbade, men det gjorde inget för jag hade hunnit springa in dagen innan och säga hej till Milenco. Sedan var det dags att dra till Stockholm Central och sätta sig på tåget hemmåt.

 

I torsdags, alltså i går var vi på vårt första besök hos en barnmorska på Mödravården. Detta gick bra. Vi fick uppge lite information och fick lite information. Vi blev dessutom uppskrivna på en föräldragrupp som vi snart kommer att få en kallelse till. Där ska vi träffa andra föräldrar och utbyta erfarenheter etc. Men det bästa med besöket var när vi fick möjligheten att lyssna på vår lilla bebis hjärta för första gången. Det gick mycket snabbare än mitt och utrustningen gjorde att det lät lite konstigt men det var en fantastisk upplevelse och barnmorskan sa att det lät jättebra. På eftermiddagen kom en av mina gamla kompisar från skolan (hon har säkert ett namn här men jag har dessvärre glömt det) och hälsade på oss eftersom hon hade vägarna förbi på vägen till Göteborg. Vi tog en promenad och pratade och allt var lika fint som förr. Jagä lskar verkligen henne.<3 Hennes reaktion när jag berättade om barnets kön var: "Fan också!" Helt klart konstigast hitills. På tal om roliga reaktioner hade kompisen vi besökte i Hökarängen också en sådan att ge oss. Hon bad att få känna på magen. Hon klämde lite och vrålade sedan: "AAAAAH, DET ÄR NÅGOT DÄRINNE!!!"

 

Nu är det då alltså fredag och här sitter jag i köket, lyssnar på RixFM och dricker hallonsaft. InterCity är i Finland och Sverige är ett trist land utan honom. Men han kommer hem till mig igen på söndag och han har redan skickat gulliga sms och meddelanden i Facebook-chatten till mig så jag klarar mig. Han har dessutom gjort en massa goda mackor till mig. Bebisen är rätt lugn just nu. Ibland känner jag henne sparka. Det känns ungefär som en blandning mellan orolig mage och som om det vore en fisk som sprattlade därinne. Nu ska jag gå ut en sväng med vovven. Puss på er!

Nu, världen, ska du få veta något helt nytt. Ibland blir saker inte riktigt som en hade tänkt sig. Ibland är det bra. Ibland dåligt. Ibland bara är det som det är. Jag tvingades ju trots allt flytta från staden jag älskar. Ett oväntat bakslag. Men hade jag vetat hur mycket jag skulle få tillbaka hade jag inte fattat det. För ibland blir inte saker som en tänkt sig. Som sagt.

 

Jag är medveten om att det här kommer leda till svårigheter. Inte minst för alla reaktioner jag kommer att få. Jag är medveten om att jag kommer mötas av skepsis så väl som straight forward illvilja. Det finns trots allt folk därute som vill mig illa, oavsett vad det handlar om. Det finns människor som aktivt söker upp anledningar till att skada mig. Jag ska inte ljiuga. Ibland gör sådant ont. Men oftast vet jag att det inte handlar om mig egentligen. Så jag tror nog att jag ska klara av det. Det är ändå ingenting värt i jämförelse med allt stöd jag redan fått och vet att jag kommer få. Vissa av er vet redan. Andra börjar säkert ana vad det handlar om. Gör ni inte det nu kommer ni göra det mycket snart. Men jag vill berätta från början. 

 

Det började med att jag tappade aptiten. Maträtter som tidigare gått jättebra gick inte alls, och jag började i princip leva på drickyoghurt, frukt och sallad. Folk hade alla möjliga teorier om vad det handlade om. Från magkatarr till graviditet. Men jag hade ju inga andra symptom på magkatarr, och illamåendet kom inte på morgonen utan på eftermiddagarna. Visst spydde jag, men inte ofta, och då i princip bara när jag hade t.ex migrän, vilket inte är ovanligt. Dessutom åt jag ju p-piller. Detta började i april. Visst tänkte jag gå till vårdcentralen men det kom alltid något i vägen. i maj tog jag ett graviditetstest för att åtminstone utesluta den möjligheten, trots att den var osannolik. Här vill jag inflika att gravtest från apoteket är skit. Jag betalade alldeles för mycket för ett enda test som dessutom var brutalt otydligt. På mataffären kan en köpa test i 2-pack billigt och dessa är dessutom mycket enklare. Att jag vet detta är lite intressant eftersom jag alltid använt antingen kondom eller p-piller och inte slarvar med det. I vilket fall tog jag testet och det visade negativt. Inte alls oväntat, även om det på ett sätt hade varit skönt att få en förklaring. Jag hoppades verkligen att illamåendet skulle gå över snart eftersom mina dåliga matvanor hade fått mig att börja gå upp i vikt. Nu i juni var jag på medlemsforum, och även om jag hade kul kunde jag inte sluta tänka på att jag hade gått upp i vikt. Det var inte så mycket så att andra såg det men jag kände mig otymplig. Detta i samband med att jag hade en springtävling med några kompisar vilket ledde till brutala smärtor i äggstockarna fick mig väl till någon slags insikt. Det låter kanske klyschigt, men trots p-piller och negativt gravtest en månad tidigare visste jag plötsligt att det var en graviditet som orsakat alla mina konstiga symptom. Dagen efter när vi åkte hem köpte jag och min sambo ett graviditetstest till. Den här gången nämnda 2-pack från närmaste mataffär. Jag tog båda testen. Bara för att vara säker. Ändå var det inga tvivel om saken. Två streck, hur tydliga som helst, visade sig på båda två. Jag berättade för sambon. Jag berättade för min syster. Jag berättade för D-moll. Ändå kändes det inte som att det var på riktigt. Det kändes som att jag ljög. Två dagar senare, vilket var min första möjlighet, gick jag till Ungdomsmottagningen. De tog ytterligare ett test eftersom jag om och om igen sa att jag inte trodde på det, att jag kanske hade sett fel. Det är konstigt, för samtidigt visste jag ju på sätt och vis. Det var ju det som hade fått mig att ta ett test till efter det som visade negativt i maj. Jag hänvisades till en gynekolog. Vid det här laget hade givetvis tankarna börjat gå. Vad ska jag göra? Ska jag göra abort eller behålla barnet? Det var en mental berg-ochdalsbana för både mig och min sambo. Vi pratade mycket om det även om beslutet givetvis skulle vara upp till mig. Jag älskar ju honom och vill ha honom vid min sida, oavsett vad som händer. Jag ringde till gynekologen, vilket blev ytterligare några dagar senare eftersom de hade ledigt över midsommar, och berättade om min situation. De ville ge mig en tid i juli. Sa att jag förmodligen inte var så långt gången eftersom testet i maj hade visat negativt. Jag insisterade på att få komma tidigare. Sa att testet var otydligt, att jag hade kunnat se fel. Jag hade en stark känsla av att det var mycket mer brottom än så. Kvinnan jag pratade med var skeptisk men gav mig ändå en tid för ultraljud kommande torsdag. Jag fick också ett nummer till en kurrator som jag sedan ringde för att reda ut mina känslor när det gällde abort eller ej. Jag ringde henne dagen därpå och hon var fantastisk. Vi pratade i 1,5 timmar och kom efter många om och men fram till att jag skulle vänta till efter ultraljudet för att se bland annat hur långt gången jag var och om barnet var friskt. De faktorerna spelade nämligen in för mig. Jag är en förespråkare av kvinnans rätt till sin kropp och rätt till abort, och att göra det själv skulle inte vara helt uteslutet. Däremot skulle jag inte kunna göra en abort för sent. Detta eftersom senare aborter ser ut som en förlossning och barnet är i princip helt färdigutvecklat. Jag skulle inte klara av att föda ett barn på det sättet, även om jag aldrig tänker uttala mig negativt om någon annan kvinna som väljer att göra det. Det är upp till var och en att känna efter vad som känns okej. 

 

På torsdagen åkte jag och min sambo till sjukhuset för gynundersökning, och vi var båda extremt nervösa såklart. När jag kom in till gynekologen blev jag ombedd att klä av mig på underkroppen eftersom ultraljudet skulle genomföras vaginalt. Gynekologen tittade noga en stund och sa sedan att jag skulle klä på mig. Ultraljudet var otydligt, sa han. Vi skulle behöva göra ett över magen i stället. Jag frågade vad det berodde på, och han sa att det berodde på att jag var för långt gången för vaginalt ultraljud. Det var först nu jag började få panik. Hur långt gången var jag egentligen? Jag hade ställt in mig på vecka 10-11. Kanske till och med 12 och i värsta fall 13. Hur långt ifrån sannignen var det? Vi gick in i ett annat rum och gynekologen smörjde in nmin växande mage med nån kall klibbig vätska. Sedan förde han någon aparat fram och tillbaka över den och jag fick se fostret på en skärm. Det var stort. Mycket större än jag trott. Efter en stund vågade jag fråga hur det såg ut. Gynekologen svarade att fostret såg friskt och fint ut. Att jag var i vecka 17+0. Alltså 17 hela veckor. Jag kunde inte säga något mer än "Oj...". Genast började jag må jättedåligt. Hur kunde jag ha undgått att fatta så här länge? Gynekologen tröstade mig med att det inte alls var så ovanligt. Många som går på p-piller och alltså inte har någon mens att vänta går länge än jag utan att fatta något. Det syntes ju trots allt inte på mig. Jag hade förmodligen bara gått upp ett eller ett par kilo. Men nu var den här, faktan. Svart på vitt. Jag skulle ha en juridisk möjlighet till abort i en vecka till. En månad till med speciellt tillstånd. Men skulle jag vara beredd att ta bort ett såhär långt gånget barn? Jag tror ni anar vad svaret är. Nej. Nej, det skulle jag inte. Det skulle vara det jobbigaste jag någonsin gjort, jag hade mått skit och förmodligen ångrat mig i resten av mitt liv. Dessutom var jag ju inte säker på om jag ville abortera barnet in the first place. Kurratorn trodde inte det. Jag vet inte. Det är ganska oviktigt nu. Det som är viktigt är att jag ska bli mamma, och att IC ska bli pappa. Det är svårt att ta in. Det faktum att vi har fått ett kön och att bilderna från ultraljudet nu sitter uppe på kylskåpet gör det inte mer äkta. Åtminstone inte än. När jag skriver detta är det fredag. Dagen efter ultraljudet. Dagen efter att beslutet i princip fattade sig självt. Men det kommer förmodligen dröja någon vecka innan jag publicerar detta. Vi ska berätta för våra familjer och anhöriga först. Kanske känslostormarna kommer ha lugnat ner sig lite då. Det får jag återkomma till. Jag åker till Stockholm på tisdag. Innan dess har jag lovat mig själv att berätta för pappa. När IC berättar vet jag inte. 

 

Hur känslorna går just nu då? Jag ska inte ljuga nu heller. Ibland är jag skräckslagen. Jag kan inte låta bli att tänka på att hela mitt liv kommer att förändras från och med nu. Inte heller kan jag låta bli att oroa mig för att jag ska fucka upp. Men nej, det ska jag inte. Många människor med bipolär sjukdom har skaffat barn och det fungerar bra. Många har skaffat barn när de varit yngre än jag är. Jag är ju inte ens tonåring längre. Jag säger inte att det kommer bli lätt, men oftast känns det ok. För det kommer att lösa sig. Och jag ska bli mamma. Till IC's barn dessutom. Det kommer att bli det smartaste barnet i världshistorien. Om jag inte drar ner IQ:n allt för mycket. :)