Overkills

Sen när började jag blogga igen helt utan att ha nåt att säga utan bara för att jag typ känner för det? Tror att det är den här stan. Balkongkänslan är tillbaka. Faktiskt. Jag trodde inte att det gick. Trodde jag vuxit ur den. Och förnekat bort den pga herregud väx upp Blue. Men nä. Den är tillbaka och det är rätt trevligt.

 

Mitt liv är rätt bra. Förutom att jag varit tvungen att sluta med min medicin. I flyttkaoset glömde jag nämligen att ta den några dagar och när jag började igen fick jag otäcka utslag. Skiten behöver trappas upp i typ 6 veckor för att en inte ska riskera att få läskiga hudsjukdomar. Så jag fick lägga ner. Måste väl trappa upp igen. Men vem orkar trappa upp i 6 veckor? Inte jag. Fast jag märker av att den faktiskt hjälper mig. Inte så mycket när jag tar den men nu när jag inte gör det. Jag dippar ganska omgående. Så jag antar att det är positivt, att den hjälper. Jag blev så deppig för ett par månader sen eftersom det kändes som att den verkligen hjälpte när jag var uppe i måldos men efter ett par veckor mådde jag sämre igen. Läkaren sa dock att det är precis som det ska eftersom måldosen var väldigt låg och effekten ska avta när koncentrationen i blodet sänks i och med att kroppen vänjer sig. Så jag skulle precis trappa upp till en bättre dos när flytten kom i vägen och förstöööörde allt. Fan. Ah well. Trots orkeslöshet och hopplöshetskänslor har jag ändå vänt i alla fall den här dagen till nåt positivt. Jag har städat och tränat och sånt vilket ofta improvar mitt mående betydligt, klyschigt nog. Förmodligen för att typ 90% av mina ångesttankar handlar om att jag inte gör allt jag borde göra. Sen när jag gör de där grejerna blir jag typ orimligt stolt. Men hellre det. Och jag är faktiskt inte så kass som jag tror att jag är. Borde lugna mig lite tror jag.

 

På tal om städa, eller ja, typ... Har jag sagt att jag älskar vår lägenhet? Det har jag säkert. Men det är helt sjukt hur mysig den blev. Jag har aldrig haft ett hem dit jag kan ta hem folk och vara genuint stolt. Felicia verkar instämma i att vår lägenhet är bäst för hon har redan sovit över här 2 gånger sen vi flyttade in. Eller så är det mig hon tycker om. Jag tycker i vilket fall om henne. Jag älskar att ha henne här. Våra samtal och all ömhet och kramar är precis vad jag behöver just nu. Jag blir alldeles varm bara jag tänker på henne. Hon är verkligen världens bästa. Häromdagen var hon och Sarah här och vi färgade hår. Eller Felicia färgade hår på mig och Sarah, samt lite på sin egen sidecut av min överblivna färg. Jag är ginger igen. Väldigt ginger. Väldigt väldigt ginger. Alltså mitt hår har aldrig varit så här rött förut. Jag blev nästan lite avskräckt, och det vill inte säga lite. Men Felicia sa att mitt hår fick henne att tänka på Hayley Wiliams och då blev jag oresonligt glad så det gör inget. Sen åkte Sarah hem och jag och Felicia åt på min älskade grill i Farsta Strand samt pratade om en massa djupa saker som bara vi kan. På tal om hår så klippte jag och Lee våra förra veckan också. Hår alltså. Vi blev båda mycket fina.

 

Nu tror jag att jag ska sluta snart eftersom det låter som att InterCity är klar med disken i köket vilket innebär att vi kan gå och lägga oss. Jag gillar inte att gå och lägga mig själv. Så jag sitter här helt naken framför datorn som i värsta porrfilmen för datanördar. Var tog han vägen? Ah well. Jag kan blogga lite till. Livet är... Livet är bra, tror jag. Lee har fått plats på dagis. Detta är något mindblowing. Jag tycker att hon föddes precis. Jag kommer ihåg när hon kunde ligga på min mage med huvudet på mitt bröst och när benen bara nådde ner strax under naveln. Hjälp! Nu hostade InterCity precis bakom mig. Han hade tydligen gått och satt sig på soffan bakom mig utan att jag märkt nåt. Skyller på att jag har Paramore på högsta volym i hörlurarna. Nu ska jag fråga honom om vi ska gå och sova. I morgon ska vi tvätta och sen åka till Öognsjukhuset med Lee för att kolla tryck etc. Så skönt att inte åka till en helt annan stad utan bara åka en bit med tunnelbanan. God natt hörni! Och vet ni? Jag bränner broar fortfarande. Om så bara i mitt huvud.