Overkills

De senaste dagarna har varit ganska dramatiska för mig. I förrgår eftermiddag ringde jag vårdguiden och sa att jag är på väg in i en depressiv period. De kopplade in psykakuten dit jag fick åka ganska omgående. Där har jag varit de senaste dagarna och det har varit ganska jobbigt. Mest för att psykvården inte är det mysigaste som finns. Dessutom fick jag ligga på fel avdelning (beroendeenheten) eftersom det var fullt på allmänpsyk. Så i dag tröttnade jag på att få blodprover men ingen hjälp och fick mig själv utskriven.

 

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Ibland är det för mycket. Ibland känns det nästan okej. Nästan. Ibland. Men det kommer ta slut. Det vet jag. Det är så den här sjukdomen fungerar. Fast det just nu känns som att jag alltid mått dåligt och alltid kommer göra det. Men just nu är det under kontroll. Jag är glad att vara hemma med Intercity, Lita och Julia. Vi har fått lägenhet, har jag sagt det? En 3:a med inglasad balkong. Tror att jag skrev att jag hoppades att vi skulle få den. Vi fick den och här har vi bott i någon månad nu. Det är bra. Det känns så mycket tryggare. Känns skönt att ha en egen säng att deppa i åtminstone. Och det går över. Går alltid över.

Det finns något tvångsmässigt smärtsamt över att äta mat ibland. När du verkligen inte vill ha. När du verkligen inte är hungrig. När du egentligen inte kan äta. Det är inte anorexi. Inte bulemi. Det handlar inte om några kroppsideal. Men allt är frigolit. Ibland, bara ibland. Ändå måste du äta. Ibland. Äta medan det fortfarande går. Du kan inte, men det går fortfarande. För du vet att snart kommer du inte kunna längre. Snart kommer du inte ens försöka. Det kommer krypande. Jag har känt det i några dagar. Långsamt kommer ångesten, orkeslösheten, likgiltigheten. Jag visste ju det. Jag visste att den skulle komma. Men det kändes inte verkligt. Inte som att det är mig det gäller. Detta trots att det knappast är första gången. Det ni måste förstå är att när du är hypoman känner du dig odödlig. Helt och fullt. Inget dåligt når fram till dig. Inget som inte handlar om att du känner dig kränkt för att folk inte behandlar dig med den respekt du förtjänar. För du är ju odödlig. Nästan som en gud. Du är lite smartare, lite vackrare och lite bättre än alla andra. Det är också hemskt såhär i efterhand. Vem är jag att känna så? Vad fan är det för skit? Vem fan tror jag att jag är? Jag är ju bara liten. Liten och svag och behövande. Riktigt jävla behövande. Och snart kommer jag sluta bry mig. Jag vet. för det gör jag alltid. Innan dess måste jag hinna äta. Åtminstone lite. Medan det fortfarande känns någorlunda viktigt. Medan det fortfarande går. Och jag måste prata om det. Med alla. Jag måste hänga ut min ångest på Twitter. För jag är så rädd. Och jag vet att de som tar livet av sig är de som är tysta. Alltså tänker jag inte vara tyst. Det kanske räddar mig, men vad skulle jag annars göra? Men jag vet att jag kommer sluta bry mig om det också. Annars hade det inte varit något problem, eller hur? Jag vill inte förstöra mig själv. Jag vet ju att jag kommer må bra igen. Jag vill inte behöva förklara ärren på mina armar när jag är glad och upptagen med att ta över världen. Jag vill inte.

"Men du är väl inte deprimerad? Du är väl aldrig deprimerad?"

 

"Du är ju alltid så glad."

 

"Jag kan inte tänka mig dig ledsen."

 

"Vadå? Du är väl aldrig manisk?"

 

"Vadå mani? När man läser din blogg verkar det som att du hatar ditt liv."

 

Under min uppväxt var jag deprimerad. Mina föräldrar påstår att det började vid 4 års ålder. Jag minns inte. Jag minns så lite av min uppväxt. Har väl förträngt. Jag längtar aldrig tillbaka. Ser aldrig tillbaka. Den starkaste känslan jag minns är min ovilja att synas. Jag var rädd för det. Både i skolan och hemma. Ville inte göra fel. Minns hur jag gick som ett spöke i korridorerna och gjorde allt för att inte möta någons blick. Hemma stängde jag in mig på mitt rum med datorn. På internet fanns jag. På internet levde jag. Där vågade jag finnas och ta plats. Internet var min räddning, hur tragiskt det än låter. I verkliga världen gjorde jag allt för att vara osynlig. Ville inte besvära någon med att ta plats i världen. Jag har så svårt att föreställa mig det nu. Jag är inte så längre. Jag minns hur jag varken vågade vara ledsen eller glad. Valde den sinnesstämning som syntes minst - likgiltig. Ändå skrev jag långa mail till BRIS på nätterna och fick ständigt kämpa mot gråten i tid och otid.

 

Sedan träffade jag henne. Min dåvarande flickvän. Det första hon lärde mig var att man får känna saker. Att det är okej. Det var väldigt skönt i början. Jag kände mig levande på ett sätt jag aldrig gjort förut. Men det gick överstyr. Fullkomligt. Om jag redan då var sjuk och befann mig i ett ständigt mixed state vet jag inte. Det kan också bero på att hon var den enda jag hade. Men allt blev lite för bra och lite för dåligt för att det skulle fungera. Min läkare tror att jag var sjuk redan då. Hon hänvisar till onormala humörsvängningar. Irritabelitet och onormala lyckokänslor tyder på hypomaniska inslag, självmordstankar och ångestattacker på depressiva. Jag tycker att jag var för nyckfull. För variabel. För slumpmässig. Men sjukdomen är nyckfull. Jag har ingen aning.

 

Den första hypomani jag är fullkomligt säker på var våren 2012. Det är nästan 2 år sedan. Jag minns att jag verkligen reagerade på att det inträffade, även om jag givetvis inte fattade då. Det var så konstigt, för jag var så lycklig. Hela våren och sommaren var jag lycklig. Visst kändes det onormalt, men jag trodde att jag bara tog igen. Ändå fick jag ångestattacker från och till. Någon gång i månaden bröt jag ihop fullkomligt. Oftast helt utan förvarning. Nästa dag var jag lycklig igen. Inte glad. Lycklig. Hypoman. Även den här våren och sommaren var jag hypoman. Dessa perioder varierades med perioder av depression. Ibland någon vecka bara. Ibland mycket mer. Det var så konstigt. Om folk frågade mig om jag var deprimerad kunde jag inte svara. För jag var ju så sjukt lycklig ibland. När jag var nere kändes det som att jag alltid skulle vara det. Som om ingenting var värt det. När jag var uppåt blandades eufpri med extrem rastlöshet och irritabelitet. Jag kan vara nästintill verbalt brutal, säga elaka saker utan att mena att såra någon, säga elaka saker i avsikt att såra någon. Jag kan vara social hur länge som helst utan behov av privatliv. Tröttnar aldrig på att göra saker. Jag kan bli sur för att folk inte hinner med i mina upptåg eller tankegångar. Jag tar plats och syns och hörs överallt. Har svårt att vara tyst och sitta stilla. Jag trodde alltid att det var understimulans. Jag trodde att jag var rastlös för att jag inte gjordee något självuppfyllande av mitt liv. Därför blev jag mycket förvirrad när jag nådde de depressiva perioderna när jag bokstavligt talat inte orkade någonting.

 

Det var IC's psykolog som först antydde att jag kanske har bipolär sjukdom. IC leder ju själv av detta så jag insåg att hon hade något att utgå utöver sin utbildning som ju givetvis inte är att förglömma. Jag blev helt ställd. Jag hade faktiskt aldrig ens övervägt det. Jag var rejält neråt då. När jag äntligen fick träffa en psykolog var jag extremt uppåt. Samtidigt var jag rädd att jag genom att delge henne med psykologens misstankar skulle manipulera henne till att tro något som inte var sant. Jag sa alltså ingenting om det. Hon sa efter en timmes samtal att allt från mitt kroppspråk till mitt tonfall och mina frågor tydde på glasklar hypomani. Efter samtalet med henne gick jag hem och dansade. Som om det var goda nyheter. Detk ändes nästan så.

 

Jag hann med ännu en mindre crasch innan det var dags att träffa en läkare på öppenpsyk. Vid det laget var jag på väg upp igen. Jag vet inte hur längejag pratade med henne. Jag minns bara att jag tyckte att det var jätteroligt att prata med henne. Hon verkade också glad att prata med mig. Hon berättade att bipolär sjukdom är hennes stora intresse i livet, och hon tyckte också att min bipolaritet var ganska glasklar. Bruklig blankett hoppades över och jag sattes direkt på medicinering. Jag är fortfarande mitt under upptrappningsfasen och kan därför inte svara på om den fungerar eller inte, men sedan 2 veckor tillbaka har jag befunnit mig i en ordentlig hypoman. Det känns så skönt att veta att det inte bara är understimulans. Det känns så mycket lättare att hantera då. Just nu känns det som att jag ska vara lycklig föralltid. Nackdelen med det här är att jag vet med all säkerhet att jag kommer krascha snart. Med största möjliga säkerhet. Vad som händer då vet jag inte. Mitt mål är att försöka lägga in mig på psyket några dagar. Mest för att jag har en tendens att skada mig själv när jag mår dåligt. Det kanske kommer att lösa sig. Jag kanske kommer att kunna leva ett normalt liv trots kronisk sjukdom med hjälp av mediciner. Jag hoppas verkligen det.

 

Jag har inte fått någon formell diagnos. Detta kräver en utredning som kommer ta längre tid än ett läkarbesök. Men min läkare är väldigt säker och det är jag också. Det kanske låter sjukt, men jag känner mig inte lika sjuk längre när jag fått bekräftelse på att jag är sjuk. Fattar ni?