Overkills

Det gick tydligen väldigt bra att lägga upp gårdagens blogginlägg över Hotspot på min iPhone. Riktigt förjävla praktisk funktion det där. Jag låter ungefär som när jag skrev mitt första SMS. Det roliga är att jag minns när jag gjorde det. Det varm in något äldre kusin som lärde mig hur man gör, och jag skrev till min mamma för att be henne köpa frukt. Hon köpte ingen frukt och detta minns jag också, eftersom jag blev irriterad över att alla mina ansträngningar (nybörjare och med t9 på köpet) var förgäves. Tror åtminstone att det var t9. Hur länge har det funnits? Någon datanörd som kan svara på det? Tvivlar på att jag har så många datanördar som läser min blogg. Synd.

 

Jag spelar Taylor Swift i högtalarna. Lite för högt för att mitt migrändrabbade huvud ska gilla det. Jag behöver verkligen äta något. Annars kommer min migrän eskalera tills jag avlider. Jag har haft migrän konstant i 3 dygn nu, och ytterligare väldigt mycket till och från förra veckan. Jag vet att det mestadels beror på att jag har ätit hysteriskt dåligt på sistone. Men jag har ingen ork. Ingen alls. Jag har inte tagit mig ur sängen alls idag. Varför skulle jag? Kan någon ge mig en bra anledning? Jag är inte ledsen. Bara tom. Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tro mig jag har försökt. Brist på motivation gör faktiskt saker omöjliga. Det tror man inte, men det är så. Motivation är viktigare än man tror. Det spelar ingen roll hur mycket man borde göra något. Saknas motivationen gör man det inte. Det är den som får oss att göra allt vi gör. Verkar som att det är meningen att jag ska vara deprimerad i början på året. Men då ska det bli bättre i typ april. Eller åtminstone maj. Längtar.

 

Pratade med Jacob om min situation idag. Tänkte att det skulle vara skönt att prata med någon som var helt påartisk. Hans råd var vad man kunde vänta sig. Att jag ska fly och inte fäkta. Rädda mig medan jag kan. Som jag sa igår så gör jag inte vad jag borde. Vill verkligen inte göra det. Det fungerar ju! Jag tycker faktiskt det. Det är inte lätt men det fungerar faktiskt. Ibland trivs jag faktiskt med det. Det är spännande. Som i filmerna nästan. Jag älskar det. Jag har svårt att se vad som skulle krossa mig, förutom att han försvann. Det kommer han väl göra ändå, men den rädslan får man väl alltid leva med. Eller? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tänka, känna eller skriva här. Har ingen aning om var gränsen går för vad jag kan och får skriva, och om jag redan passerat den. Kanske skriver jag för mycket. Jag vet inte. Det är svårt att dela sina känslor med sina läsare när man faktiskt inte får berätta vad som pågår. De flesta blir nog bara frustrerade för att jag är så kryptisk. Det skulle jag bli.

 

Jag borde äta. Måste äta. Har inte ätit på 31 timmar. Oj. Vad mycket det var. Inte konstigt att jag har migrän. Ryding, du måste lära dig att ta hand om dig själv. Du som blir så arg på andra när de inte gör det. Jag som aldrig ville vara en sån som inte practise what I preach. Fast jag har väl alltid varit det. Det är lättare att se till att andra tar hand om sig själva än att ta hand om sig själv. Om jag åtminstone ville bli hungrig. Det skulle dra igång min motivation något. Nej, vet ni vad. Nu tänker jag faktiskt ställa mig och laga pasta med tomatsås. Jag har ingen haloumi men skitsamma. Jag kan ta hand om mig själv!

Jag är tillbaka i Bro. Ni anar inte hur mycket jag hatar det. Hur maktlös, ensam och smärtsamt nostalgisk jag känner mig här. Jag vill verkligen hitta någon annanstans att bo. Helst nu. Men att hitta ett bra boende i Stockholm är som att hitta en nål i en höstack. Därför är jag kvar härute, flera mil ifrån mina vänner, skrivandes ett blogginlägg i ett word-dokument eftersom jag saknar internetanslutning. Oh glory

 

I söndags sov jag hos Ronja. Den enda relation som nog inte kan gå så mycket mer bakåt eftersom den varit ganska död i några månader. Å andra sidan känns det väldigt bra när vi väl träffas. Jag hade träffat henne på lördagen för att pendeltågsluffa och prata lite, och därför kändes det ganska ok att fråga henne om jag kunde sova hos henne söndag-måndag. Är det här att utnyttja sina vänner? Jag flyttar ju runt som en nomad. Jag ser det inte så. Jag sover inte hos mina vänner för att ha någonstans att bo. Då hade jag lika gärna kunnat sova hemma. Jag sover hos dem för att jag vill vara med dem. Det är svårt för mig att träffa folk bara över dagen eftersom jag bor så långt ut. Därför sover jag oftast över. Det ser jag inte som att utnyttja någon.

 

Idag fick jag gå upp ganska tidigt eftersom Ronja skulle iväg. Som tur var timade jag ganska bra med en av de hejdlöst få bussarna ut till mig, så jag slapp gå halvmilen från Bro Station. Sedan jag kom hit har jag i princip bara sett Glee samt läst hans blogg. Lite internet på mobilen gav mig tillgång till detta. Önskar bara att jag kunde hitta dongeln eller att de ville sätta upp ett WiFi här. De sa att de skulle göra det.

 

Annars har jag mest tänkt. Tänkt på om det är bra eller dåligt att saker nu blev som de blev. Med risk för att skriva så att ni inte förstår (det är meningen) måste jag säga att jag inte vet om det hjälper eller skälper mig att det inte blir som jag fruktade. Saker och ting skedde helt enkelt över förväntan för min del. Väldigt trevligt men kanske väldigt destruktivt i längden. Jag vet inte. Jag önskar att jag kunde rådfråga någon om det här. Fråga hur jag ska göra för att inte bli totalkrossad. Men å andra sidan skulle jag nog inte lyssna. Jag har problem med att hålla fötterna på jorden när mitt huvud är bland molnen. Vad fult det uttrycket blev på svenska. Vad jag försöker säga är att när jag älskar någon är jag blind (eller åtminstone gravt synskadad, haha) för vad jag borde göra. Eller så vet jag, men skiter fullkomligt i det. Och varför? Varför räddar jag inte mig själv när jag kan. Det finns ett tillfälle då jag, utan större problem, hade kunnat göra det. Jag var medveten om min situation, medveten om vad som var på väg att hända och medveten om vad jag borde göra. Admire him from the far. Det var precis det jag sa till mig själv. Många gånger sa jag det. Jag hade bestämt mig för att undvika att träffa honom igen efter det där krogbesöket i Medborgarplatsen. Jag skulle åtminstone inte ta några initsiativ. Våra vägar hade bara korsats två gånger hitills, varför skulle de korsas igen under den närmaste framtiden? Det gick riktigt okej. Faktiskt. Jag funktionerade. Mitt i min diciplinerade, strukturerade värld funktionerade jag enligt bruksanvisning. Träffade jag honom igen? Givetvis gjorde jag det. Mitt initiativ, mitt fel. Jag behövde det inte ens. Jag hade kunnat strunta i det. Men jag var nyfiken. Jag undrade om det skulle kännas likadant. Om jag hade inbillat mig allting. Efter den dagen var jag körd.

 

4 månader senare och jag är fortfarande körd. Så körd man kan bli. Överkörd. Nej, kanske inte. Varför är jag så intensiv? Allt jag är, helheten. Så påtagligt. Det stör mig ibland. Mest för att jag är rädd att folk ska se mig som en drama queen. Vilket jag ju iförsig är. Men i en väldigt negativ bemärkelse. Jag ser det inte negativt. Mitt inre emo från början av förra året ligger och sover på soffan inuti mitt huvud. Hon vaknar då och då för att ge någon självdestruktiv kommentar, men oftast är det jag som har kontrollen. Jag som faktiskt älskar mitt liv. Den vilda. Hon som älskar. Lite för mycket.

 

I morgon ska jag nog packa upp. Jag flyttade i julas och det är verkligen dags nu. Inatt kommer vara den andra natten jag sover här. Det är nog lika bra att jag slutar fly från Bro. Hela Säbyholm ger mig ångest, men vad göra. Minnena kommer inte försvinna och jag kommer inte att få bostad för att jag förtränger allt som hänt här. Att skita i att packa upp har varit mitt sätt att tala om för mig själv att jagi nte kommer stanna länge. Att det här stället inte kommer att bli hemma igen. Nu får jag nog finna mig i att det måste bli så. Men inte längre än fram till juni. Sedan vet jag inte. Har jag inte hittat bostad innan dess har Soc två förslag. Antingen hjälper de mig att få bostad i Visby, eller så blir jag hemlös i Stockholm. Jag vet inte vilket som lockar minst. Helst skulle jag slippa se Gotland. Någonsin igen. Det enda jag värdesätter på den ön är Jacob. En av de där vännerna som aldrig försvinner. Som har funnits i mitt bakhuvud sedan jag var 8. En sån som aldrig sviker. Jag önskar att han också ville flytta hit så jag inte hade något att längta dit för. Men Jacob är gotlänning i själen. Han har pratat löst om att flytta till Stockholm. Jag tror honom inte för en sekund.

 

Ibland undrar jag hur jag vågade. Hur jag vågade packa mina saker och flytta hit. Jag visste ingenting om Stockholm. Visste inte vilen typ av människor som lever i Söderort respektive norrort. Jag visste inte vilken tunnbelanelinje man skulle ta om man ville åka till Skärmarbrink respektive Bandhagen. Jag visste inte hur man hittade till krogarna. Jag visste ingenting. Jag hade några vänner här. Nu i efterhand vet jag att dessa vänskapsrelationer var väldigt ytliga. Jag var hennes. All rights reserved. Jag hade inte plats för fler människor. Alltså var det i princip som att jag flyttade till en stad där jag inte kände någon eller något. Hur vågade jag? Förklaringen är nog att jag inte hade någon trygghet att tala om på ön heller. Mina föräldrar höll mig nere. Begränsade mig. Jag var fast i en tillvaro jag inte kunde göra något åt. Beroende av människor som var skadliga för mig. Jag undrar om det här är första gången jag nämner min dåliga relation till föräldrar i någon av mina bloggar. Jag tror det. Åtminstone första gången jag gör det såhär konkret. Jag var alltid rädd för att de skulle läsa och bli arga. Säga att jag hänger ut dem. Det gör jag inte. Förövrigt är jag inte rädd för dem längre. Det här är mina känslor, och jag är stolt över dem.

 

Jag spelar Ellie Goluding i mina å så saknade högtalare. Hon fyller effektivt upp tystnaden här. Men otrygghetskänslan består. Det känns som att jag hållerp å att glida ifrån mina vänner. Tommy och Sandra åtminstone. Jag avskyr känslan. Känslan av förlust, eller rädsla för förlust. Den enda jag känner att jag faktiskt kommer något närmare är Han. Det är skönt. Betryggande. Oftast. Att ringa honom bara för att se hur han mår var otänkbart förut. Jag kan nog fortfarande inte göra det, men I'm getting there. Som han sa till mig, "Du får faktiskt höra av dig. Det är okej." Att gå runt och anta att han helst vill slippa se eller höra från mig alls är bara irrationellt och självdestruktivt. Det är svårt att göra något åt känslan och jag har den fortfarande, men jag inser åtminstone att den förmodligen inte stämmer.  Jag förundras något över hur stark rädsla kan vara. Rädsla kan vara starkare än de starkaste känslorna. Jag tror att den måste vara den starkaste känslan som finns. Rädsla är starkare än kärlek. Till och med i mitt fall. Så the old saying att kärleken är störst är bara en myt. Rädslan är störst, kära ungdomar. Jag säger inte att det inte finns de som skulle offra sitt liv (trots rädsla) för den de älskar. Men i det fallet skulle det vara rädslan för att förlora den man älskar som driver. Tänk så filosofisk jag är idag.

 

Nu ska jag undersöka möjligheterna att över min iPhones 3G-nät lägga upp det här inlägget. Det går att koppla upp sig till det på datorn för er som (osannolikt nog) är mer otekniska än jag är. Sedan ska jag nog sätta igång med uppackandet. Love yah!

　

　

　

　

　

　

　

　

Under föredetta lektion hade vi en liten komflikt mellan större delen av klassen och läraren. Läraren kritiserade elevernas brist på engagemang - något jag förstår. Eleverna i fråga kontrade med att (på ett ytterst oproffsigt sätt) kritisera lärarens undervisningsmetoder, och sa att lektionerna är "tråkiga." Sådanna kommentarer får mig att sucka innombords. Vad väntar ni er? Att allt ska vara roligt? Jag ser framför mig dessa bortskämda människor i sitt arbete, och köra med samma metod. "Jag tänker inte göra det här, för det är tråkigt." Något säger mig att de inte kommer att få några speciellt långa anställningar. Jag är inte perfekt själv. Ärligt talat har jag spenderat många lektioner på Facebook eller på Filmfix på min klasskompis iPad. Men jag är åtminstone intelligent nog att förstå att ansvaret ligger på mig. Vill jag ha ett betyg så är det JAG som har ansvaret för det. Min lärare är där för att handleda mig och undervisa mig. Inte för att se till att jag får behörighet till högskolan. Jag sitter nu alltså och vrider mig i tyst frustration som jag bara delar med mitt gäng - där ingen är inblandad i komflikten. När jag började i den här klassen sa jag ifrån när de andra betedde sig vedervärdigt. Vid ett tillfälle under ettan gick hela klassen på en lärare och fick henne att gråta. Jag skällde ut dem efter noter, och sedan dess har jag varit lite av fienden för dem. Något som säkert roar dem men som inte intresserar mig. Jag är inte ute efter att trycka ner någon annan. Jag tycker bara att respekt är viktigt. Då jag givit upp hoppet av att bli accepterad eller ens tolererad så länge jag inte tycker som de här människa har jag givit upp hoppet om dem. Tycker jag inte som dem kommer mina åsikter aldrig att göra någon skillnad, mer än att jag får mer skit från dessa oerhört mogna personer. Alltså är jag tyst. Jag hoppas bara att de någon gång kommer att inse hur livet fungerar. Att liveti nte tar hänsyn till vad de tycker är roligt. Man kan ju hoppas.

 

Påtal om komflikter. Jag har bråkat riktigt ordentligt med en väninna som jag tidigare var väldigt nära. Hon har gjort saker som jag helt enkelt inte tar. Saker som gör att jag inte längre vill ha med henne att göra. Jag var väldigt tydlig med det. Ändå tycks det inte räcka för henne. Vissa människor verkar ha ett behov av att trycka ner andra fullkomligt när de själva ifrågasätts. I och med att jag fick veta alla saker hon gått bakom min rygg med har hon kommit på att hon tycker att jag är minst lika illa. Därför ägnar hon sin fritid åt att subtweeta om mig lite då och då. Otroligt kreativa saker som "I am so much better than you" och "You suck." Jag har inget emot fenomenet subtweetande, även om de flesta andra brukar ha det. Jag erkänner gärna att jag ibland gör det själv. Dock oftast snälla saker, och som ett sätt att uttrycka en känsla. Som att skriva dikter ungefär. Jag skriver inte saker för att någon ska se och ta åt sig. Men det är uppenbart att min ex-väninna använder subtweetandet som ett sätt att försöka få mig att må dåligt utan att faktiskt kontakta mig. Detta är något hon får syssla med hur mycket hon vill. Jag behöver inte följa henne på Twitter, och det gör jag inte längre. Inte för att jag tar åt mig av vad hon säger, utan för att jag är genuint ointresserad. Som sagt, det gör mig inget. Men det innebär inte att jag förstår det. Jag har nog missat något, för jag förstår verkligen inte hur det kan få någon att må bättre att trycka ner andra. Det är det som gör mig frustrerad. Att hon finner någon typ av tröst i att (försöka) få mig att må skit. Är inte det väldigt svårt att rättfärdiga för sig själv? Det här ledde till att jag svarade henne. Jag startade ytterligare en diskussion och frågade var hon hade sin självrespekt. Sin självinsikt. Detta gör jag av ren nyfikenhet, men också det gör mig frustrerad eftersom jag får så hejdlös IQ-befriade svar. Jag tänker inte tala om vad hon gjort mig, eftersom jag inte ser någon anledning alls med att hänga ut någon på bloggen. Jag är inte ute efter någon revenge. Som sagt, jag har svårt att finna glädje i att trycka ner andra. Men vad hon anklagade mig för kan jag tala om här, eftersom jag vet att hon har fel och därför inte skäms för det. Hon anklagade mig för något som även många andra har ifrågasatt. Nämligen att jag är vän med mitt ex. Varför tar människor för givet att man leker med hans känslor om man fortsätter vara nära vänner efter att ha gjort slut? Tydligen gör det mig till player, och någon som utnyttjar folk. Vad är det jag utnyttjar då? När jag gjorde slut med mitt ex tog jag för givet att han skulle vara för arg på mig för att vi skulle kunna vara vänner. Åtminstone på ett bra tag. Efter några dagar kom han dock medö nskemål om att fortsätta vara nära vänner. Jag älskar honom. Han är en fantastisk vän. Jag är inte kär i honom men jag älskar honom som vän. Därför sa jag ja. Vi umgås väldigt mycket och jag sover där en hel del. Varför har folk problem med det? Han vill ha det så, jag trivs med att ha det så. Vi är på olika nivå rent känslomessigt ibland, men det gfungerar ändå. Vi trivs med att umgås med varandra. Är det inte det som är viktigt? Vad i det här är att utnyttja någon? Berätta för mig, för jag förstår inte. Visst har vi en lite speciell relation. Det blir så när man går från par till vänner. Men den fungerar. Enligt normen ska man göra något slags dramatiskt uppbrott från sin partner. Att vara vän med sitt ex ses ofta som lite udda. Att vara riktigt nära vänner ses som rent sjukt. Ge mig en enda anledning till att jag ska ta hänsyn till vad samhället tycker att jag "ska" göra.

 

De andra anledningarna till att jag var en dålig människa enligt min ex-väninna var inga anledningar, utan snarare en massa uppradade påståenden om vad jag "är", som till exempel en "sucker", en "bitch" och liknande orginella saker. Dessa ord säger mig ingenting egentligen, och studsar av. Vad tror hon sig kunna uppnå med det? Det får henne bara att verka genuint efterbliven. Ger mig flashbacks från när jag och mina kompisar på dagis utbytte glåpord över en plastbil som alla vill leka med eller ett krossat sandslott. Har man inget att säga kan man ju alltid säga "bitch", eller hur? Jag saknar även liv enligt personen. Jaså? Det är det enda man kan svara. Storartad verbal talang är inte en av hennes goda egenskaper.

 

Så varför lägger jag så mycket energi på det här då? Jag säger ju att jag inte bryr mig, eller hur. Fast det gör jag. Bara inte på det sättet som hon eftersträvar. Jag bryr mig för att jag blir så frustrerad över hur otroligt barnslig hon är. Det faktum att det faktiskti nte går att ha en vettig diskussion får mig bara att försöka mer. Så shame on me on that one. Jag ska försöka att inte lägga mer av min tid på människan. Jag kommer bara bli ännu argare.

 

 

 

 

"Du vet inte alltid när det är falskt alarm men du vet när det inte är det" Så sa hon. Den första jag någonsin älskade på riktigt. Hon som lärde mig vem jag är. Den enda människa på den här planeten som känner mig. Som vet hur frustrerande, krävande, irriterande, förvirrande, barnslig, dum och vacker jag kan vara. "There are certain people you just keep coming back to." Hon kommer alltid hålla min rygg. Inte för att hon sagt det. Inte för att hon försökt bevisa det. Inte för att hon gör något speciellt. Det bara är så. Hon hade också rätt. Man kan gå runt och undra så länge, och sedan träffa någon och bara veta. Veta vem man är. vad man vill. Vem man vill bli. Veckorna efter jag träffade dig kan sammanfattas som eufori. Inte för att jag upplevde någon rosa moln-expirience av konsistens bomullstuss. Fin formulering Ryding. Nej, det berodde på att jag visste. Jag visste att den jag var inte var den jag ville vara. Jag ville inte ha en relation som var som kopierad från mina föräldrar. Kall, etablerad, välstruktuererad relation med någon jag i princip ägde. Jag var för dominant och han för snäll. Han gjorde som jag sa och jag ville inte ha det så. Jag ville ha något som utvecklade mig. Jag ville ha ett liv som utvecklade mig. Jag ville ha dig. Jag känner ingen som vill så mycket som du gör. Det tog mig med storm. Storm. Jag gillar stormar. Stormar är som jag. Stormar är vilda, okontrollerade. Jag saknade det innan jag träffade dig. Saknade stormen. Den är tillbaka nu, och det gör jävligt ont. Nästan helatiden gör det ont. Men fy fan vilken vacker smärta det är. Att älska dig är inte rosa moln och regnbågar. Att älska dig är frustration. Det är att springa i regnet tills jag får astma och nästan avlider. Det är att skriksjunga Swift tills grannarna klagar. Det är att driva mina vänner till vansinne. Det är att rikta varenda ord jag skriver till dig. Det är att förbjuda mig själv att ringa dig fast jag vill. Att älska dig är att vilja ta tag i dina axlar och skaka dig våldsamt tills du förstår. Att älska dig är att bygga upp strategier för att riva ner mina egna strategier för att glömma dig. Du anar inte hur många gånger jag slitits mellan lusten att smälla till dig och kyssa dig, och sedan gjort ingetdera. Mest för att båda skulle göra lika stor skada. Först var jag mest tacksam. Inte för att jag hade några förhoppningar, utan för att jag äntligen fick känna något äkta igen. Att det faktiskt fanns någon annan som kunde vändam in värld. I månader kände jag mig mer levande än på länge. Sedan berättade jag för dig. Det var då det vände till det sämre. Inte för att något förändrades egentligen. I alla fall inget större, även om de strikta begränsningar vi nu måste hålla oss till gör mer ont än jag vill erkänna. Men nu när du vet, nu när jag är helt säker på att det inte finns något hopp... Vad ska jag göra nu? Jag är inte så ledsen egentligen. Det handlar inte om några tårfyllda nätter och dramatisk sorg och förlust. Jag har bara tappat all motivation. Du är det enda jag vill ha just nu, och det finns inget jag kan göra för att få dig. Ingenting som skulle göra någon skillnad alls. Med den vetskapen blir allt grått. När jag inte går i skolan ligger jag hela dagarna och försöker komma på en giltig anledning att gå upp. Oftast kommer jag inte på någon förrän fram mot kvällen då jag tvångsmessigt går upp för att äta något. Det låter så dramatiskt. Som någon typ av apati. Men om det är apati är apati något väldigt odramatiskt och inte alls så intressant somd et låter. Jag såg alltid apati som ett resultat av gränslös sorg. En våldsam reaktion på en våldsam verklighet. Så är det inte för mig. Mitt hjärta är inte krossat. Jag saknar bara all motivation att göra någonting som inte har med dig att göra. Försöker hitta anledningar att gå upp, klä på mig, äta, träffa folk. Misslyckas nästan alltid. Just nu lever jag på Impuls, via fjärrkontroll. Jag gör det som krävs och förväntas av mig, samt mina kroppsliga behov som att äta och sova. Enbart när jag måste. Hade jag inte haft henne hade jag nog grävt ner mig totalt. Återigen måste jag tacka hon som hållerm in rygg. Hon är bortrest nu, så jag måste klara mig själv. Det går väl hyfsat, men jag saknar henne. Hon är det enda förutom du som ger färg.