Overkills

De säger att du har blivit som jag var. Själv har jag ingen aning om hur du är. Vad du gör. Så fucking skönt. Men det de berättar gör mig ledsen. Att du blivit sådan. Att du. på något sjukt sätt, blivit mer dramatisk än jag är nuförtiden. Fast det var du säkert alltid. Inte lika illa som jag var när jag var 17 så klart, men ändå. 

 

Jag hör att du skriver låtar om mig. Känner mest uppgivenhet. Jag tycker att du överdriver. Att du måste gå vidare från våra tonår, hur jävla kassa de än var. Men det får jag nog inte tycka, tror jag. Det är väl en del av psychoheten. Men jag tror att du funkar så. Att allt kommer sent. Allt från alkoholkonsumtion och fjortisfylla till känslor. Och det är okej. Jag behöver ju faktiskt inte bry mig. Behöver inte ta åt mig. Har tagit åt mig tillräckligt. Lyssnat tilräckligt. Men det är klart att jag gör det ändå. Mer än jag förtjänar. Jag hade ju för fan aldrig blivit älskad förut, fattar du inte det? Inte av någon. Jag pratar inte om romantisk kärlek. Jag pratar om kärlek. Period. Jag trodde att jag skulle dö, fattar du inte det? Det var liksom inte försök att sätta mig över och kontrollera som i dina jävla texter om psykisk misshandel. Jag har också läst. Och jag tror inte du förstår vad jag menar. Och jag antar att detta är ännu en grej jag inte får säga. För psykopater gör det också, eller hur?

 

Jag fattar inte varför de tycker om mig. Våra gemensamma vänner. Jag fattar inte. Jag är ju psycho. När hon sa att hon tycker att jag är awesome. Välbekant chock. Varför? Har ni inte hört vad jag gjorde när jag var 17? Seriöst? Ingen kan älska psykopater. Det går inte. Och så går cykeln, självföraktet. 

 

Jag vet att allt är mitt fel, okej? Jag vet att jag inte kan skylla på kass barndom. Att jag har ansvaret för mina egna handlingar. Men jag skulle vilja gå bakåt i tiden och ge Hannah 5 år en kram. 

Hej!

I torsdags åkte jag till Avesta (Dalarna... vad är det för ställe egentligen?) där US hade årets Forum. Nämnde jag i förra inlägget hur mycket jag älskar Forum? Jag tror det. Jag åkte upp i förväg i torsdags och InterCity kom med Lee på fredagen när mötet började. Vi hade ingen barnvakt med oss men det behövdes inte heller. Jag är i chock över hur snäll Lee var. Hon satt mellan oss i mötessalen och pysslade med sitt eller tittade på barnprogram i ett rum bredvid. Inget gnäll alls. Vi behövde inte gå ifrån mötet mer än ett par minuter nån gång då och då. Helt sjukt. Mötet gick bra. Jag och InterCity debatterade mot varandra i plenum för första gången ever. Detta tyckte typ alla var hejdlöst roligt att se. Jag blev mest arg på honom pga konstruerande av halmgubbar. Nämnas bör också att jag valdes till ledamot i Riksstyrelsen. Tack för förtroendet osv.

 

Förutom möten gjorde vi annat trevligt. Vi gjorde ett lajv (heter det så? Körde ett lajv? Spelade ett lajv? Genomförde ett lajv? Lajvade?) vilket var en ny och ganska awesome upplevelse. Jag har alltid misstänkt att jag skulle gilla att lajva. Har länge velat vara med på ett fantasy/medeltidslajv med hästar och svärd och grejer. Brb. Jag måste byta en blöja. Så där ja. Vissa saker här i världen kan helt enkelt inte vänta. Var var jag? Jo! Det hölls workshops och grejer men tyvärr missade jag detta då jag hade en hel del migrän under helgen. Men vi grillade, badade, soekade gutarr och sjöng bland annat. Jag och Daniel sjöng When You say Nothing At All typ hela fredagkvällen. Mest för att vi tvingade gitarristen (Mathias, ny bekantskap. Extremt trevlig) att lära sig den. Höjdpunkten under den kvällen var dock när jag och Daniel hade Rap Battle och sjöng Ed Sheran's Don't. Både kunde den oklanderligt så ingen vann. Lite synd. InterCity somnade för övrigt vid nio på fredagen. Jag skulle natta Lee men råkade natta dem båda två. 

 

Jag har alltid varit kass på det här med rutiner. Jag vet inte vad det beror på. Jag har nästan inga och de jag har är mycket bräckliga. De faller följaktligen sönder så fort något annat inte är det som det brukar. När jag är bortrest glömmer jag följaktligen nästan alltid att ta mina mediciner. Detta fick sina konsekvenser på lördagskvällen. Usch så deppig jag var. Detta höll i sig hela kvällen och söndag förmiddag varpå det lättade lite. Efter att mötet avslutades på söndagen gick tåget hemåt. Lee tyckte att det var allmänt tråkigt att sitta stilla på sitt säte och jag åt ekologisk choklad. På perrongen i Stockholm träffade vi Denneth som tydligen varit på samma tåg som vi fast han inte varit på Forum. Jag, InterCity, Linus och han samåkte till Hökarängen där vi delade på oss och jag och InterCity gick upp till oss där Felicia väntade. Älskade Felicia. Hon har passat både hund och katt hela helgen och bott hos oss. En stund senare åkte vi iväg på en spontan middag på Max i Kungsträdgården. Och nu blev ljusstyrkan på min dator helt skev. Varför? I alla fall... Det var jag, InterCity, Felicia och Linus. Att de två sistnämnda träffades blev lite av en kulturkrock i mitt huvud. Vi drack lyxshake och trots att alla var helt sjukt trötta ar det oerhört trevligt. Sedan åkte vi hem och jag och InterCity stupade i säng. Dock inte innan jag konstaterat att jag blivit sjuk. Det är skumt det där. Förr i tiden blev jag alltid sjuk på natten. Då vaknade jag med halsont på morgonen. Nu kan jag känna mig helt frisk ena minuten för att sedan upptäcka att jag har halsont och så går det svinfort allting. Det hände i går. I morse vaknade jag och var ännu sjukare. Nu ska jag gå och äta glass. Men först ska jag dela med mig av en reflektion. Hur folk pratar påverkas ju alltid i viss utsträckning av hur folk i deras omgivning pratar. Sånt smittar ju alltid lite liksom. Men hur kommer det sig att vissa smittar mer än andra? Solklart exempel: Folk som umgås mycket med ett av mina ex pratar extreeemt mycket som hon. Alltså jag snackar extremt. Och folk som jag knappt visste att de umgås särskilt mycket med henne. Men det måste de ju bevisligen göra pga de pratar så sjukt likt. Så skumt. Detta är dessutom inget jag inbillar mig. I'm sure of it. Jag undrar bara varför. Detta haR för övrigt gjort att jag nästan maniskt försöker undvika att låta det minsta som mitt ex när jag umgås med gemensamma vänner. Vilket förmodligen är svårt eftersom vi var väldigt nära i många år. Hur som haver - hej då!

Förra helgen var oerhört intensiv. Därav rubriken. Vi sov alldeles för lite och var igång hela dagarna. Men fy fan vad värt det var. Jag ska redogöra för helgen och lite till.

 

Fredag förra veckan var jag och Lee i Farsta med Sarah och shoppade. Eller ja, vi åt på Donken och fönstershoppade. Jag hittade en parfym på Kicks som jag avgudade och som jag senare beställde på nätet eftersom det är sjuukt stor prisskillnad på parfymer på nätet och i fysisk butik. Alltså jag är en riktigt rutinerad online-shoppare men dessa prisskillnader var helt makalösa. Jag har alltid undrat varför folk köper parfym online där det inte går att lukta på dem. Nu undrar jag inte längre. Det är helt uppenbart att folk liksom jag letar upp en trevlig parfym i fysisk butik och sedan beställer den på nätet.

 

När jag stod i trapphuset i begrepp att låsa upp ytterdörren kom värsta kallduschen. Min handväska som legat i varukorgen på barnvagnen var borta. Ingen vill veta hur kreativa mina svordomar var. I väskan, som jag för övrigt älskade, låg mina hemnycklar, bankkort, ID etc. ID-kortet hade jag för övrigt precis betalat 400:- och hämtat ut några dagar tidigare. Väskan var bara ett par veckor gammal. Med tanke på att jag knappt tog ut väskan ur varukorgen alls under min runda och med tanke på att ingen ännu kontaktat mig trots att mitt ID låg i väskan så är jag rätt säker på att väskan blev stulen. Fucking Stockholmare. Det var bara att glatt beställa ny handväska, ringa om låsbyte på ytterdörren, spärra och beställa nya bankkort samt boka tid för nytt ID-kort. Det är dyrt att bli rånad. I mitt fall gick kalaset på ca 2000:-. 

 

Lördagen blev något mer lyckad än fredagen. Betydligt mer lyckad, faktiskt. Upp vid strax före sju och en stund senare kom min pappa och bonusmamma. De hade rest från Gotland för att vara barn - katt och hundvakt. Pappa är väldigt engagerad i sitt barnbarn och tar varje chans att träffa henne, Efter att ha visat dem var alla grejer är och berättat om Lee's rutiner (försökte hålla det så kort och koncist som möjligt fast jag som den kontrollfreak till mamma jag är helst skulle velat skriva en lång lista) åkte vi iväg till T-centralen. Därifrån åkte vi tåg med nya MTR Express till Göteborg. Där var vi vid lunchtid. Vi började med att gå till systemet och köpa sprit. Det gäller att passa på när vi båda är barnfria, vilket inte hänt sedan typ oktober eller november eller när det nu var vi var på kryssning sist. Sedan åkte vi ut till vårt hotell. Jag har nämnt tidigare att vi satsade på stort med hotellet, och det var verkligen mysigt. Vi satte oss på vår terass (ja, vi hade egen terass) och beställde upp varsin kall öl. Det var oerhört varmt och att dricka öl var mycket trevligt. Sedan gick vi ner till hotellets spa-avdelning som vi hade fri tillgång till under hela vistelsen på hotellet. Det var inget storslaget eftersom vi inte köpte till några behandlingar, men de hade två varma pooler. Den ena var innomhus, lite större och halvvarm. Den andra var utomhus, mindre och varmare. Det var som en bubbelpool utan bubblor kan en säga. Det var så skönt att vara där. Vi slappnade verkligen av. Sedan gick vi upp till rummet och tog ett glas rött medan vi gjorde oss i ordning. Vi begav oss till Hard Rock Cafe som ligger hyfsat nära Ullevi, där vi åt god mat och där de peppade med att spela Håkans förra konsert. Maten var god och det var allmänt peppigt. Sedan gick vi iväg mot Ullevi. Det var verkligen en ström av människor som gick dit. Vi köpte ju våra biljetter i andra hand och följaktligen var det inte helt säkert. Då biljetterna är PDF-filer hade säljaren mycket väl kunnat sälja samma biljetter till någon annan. Säljaren hade mycket goda omdämen på Tradera men en vet ju aldrig. Följaktligen var det först när vi släppts in och satt oss på våra platser som jag riktigt vågade känna att shit, vi ska se Håkan! Jag var så exaklterad och InterCity var något berusad redan. Till er som inte var där kan jag tala om att spelningn var episk. Helt jävla magisk, var den. Vi hade sittplatser på läktaren men vi och alla andra omkring oss stod nästan upp mer än vi satt, fuldansade och skriksjöng. Höjdpunkten var i slutet när de skjöt upp massor av raketer runt hela arenan. När jag säger massor menar jag massor. Jag grät nästan för att allt var så perfekt. När vi kom därifrån hade både jag och InterCity lock för öronen av oljudet, men fy fan vad nöjda vi var. Så här i efterhand är min enda förbehållsamhet (heter det så?) att spelningen på söndagen fick Thåström, det fick inte vi. Så sjukt orättvist. Men ändå. Jag kommer nog aldrig glömma den kvällen.

 

Efteråt bestämde vi oss för att fira genom att gå på The Dubliner. Där drack jag white russian (jag ääälskar white russian och den har dessutom en särskild plats i mitt hjärta av nostalgiska skäl), gin & tonic med mera. Jag beställde in en Guiness och övertalade sedan InterCity att beställa in en Vodka & Coke. Detta bara så att jag skulle kunna sjunga "With vodkas and coke, I was guiness all night!" Ni som gillar The Script förstår säkert vad jag menar. Det slutade med att InterCity, som inte alls är lika van vid alkohol som jag numera, blev redigt berusad. Jag var också berusad, även om jag vidhöll att jag inte var det. Det var först när vi kom hem och jag la mig i sängen som jag märkte att allt snurrade. Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag var just då. Och hur snabbt jag somnade. Jag brukar inte somna snabbt.

 

På morgonen tog vi oss faktiskt upp till frukosten, fast vi både var något bakis. Frukosten var faktiskt lite till besvikelse. De hade god annanasjuice men med tanke på standarden på hotellet och vad vi betalade för det kunde frukosten ha varit lite bättre. Efter frukost drog vi ner till spa-avdelningen igen. Det var verkligen välbehövligt. Baksmällan gick faktiskt över för oss båda två. Vi var där några timmar och sedan var det dags att gå upp, göra oss i ordning och checka ut. Vi skulle stanna en natt till (vilket inte var planen från början men pappa ville ha mer tid med Lee) men vi hade inte råd att bo på lyxhotellet en natt till. Därför blv det ett hotell som var ganska precis hälften så dyrt. Men dit kommer vi senare. Först åkte vi till Liseberg. Både jag och InterCity fullkomligt älskar nöjesfält. Jag verkar dock ha blivit lite fegare av mig. Förut kunde jag glatt åka allt som inte går upp och ned. Nu var det åtminstone en attraktion som gjorde mig rejält nervös. Spin Rock, hette den visst. Det är synd, för senast jag åkte den var den det roligaste på hela Liseberg. Men den här gången var det ganska jobbigt. Min bygel satt nämligen lite löst. Inte löst som i att det var något fel på den egentligen utan löst som i att den inte satt åt helt på mig. Spin Rock gungar så kraftigt att en lyfter från sätet när den vänder, och eftersom min bygel satt så löst kändes det verkligen som att jag skulle flyga ut i intigheten. Det gick ändå helt okej först, jag satt och intalade mig att det är ca fysiskt omöjligt för något sådant att hända, Sen började InterCity vråla något om att jag skulle försöka trycka till min bygel och då fick jag nästan panik. När vi kom ned var jag rejält stressad. Men jag valde att åka den igen senare eftersom jag verkligen vill tycka om den. Det gick bättre. Förhoppningsvis ska det vara lugnt nästa gång jag åker den någon gång i framtiden.

 

Efter Liseberg åkte vi hem till det nya hotellet. Det var visserligen ganska billigt och personalen var jättetrevliga men rummet var ganska sunkigt och höll närmast vandrarhem-standard, så det kändes faktiskt inte helt prisvärt. Men vi sov gott, hoppade över frukosten och tog sovmorgon till halv elva. Sedan checkade vi ut, åkte och åt och det var ungefär vad vi hann med innan vårt tåg hemåt avgick. Väl hemma möttes vi av min pappa och bonusmamma och en superglad Lee. Hon verkade inte alls ha haft något emot att vara med morfar och mormor en hel helg. De hade dessutom inrett vår lägenhet med nya tavlor och krukväxter. Jag är verkligen inte bra på att sköta krukväxter. Jag hade kunnat ha ihjäl en kaktus om jag fick chansen. Men de lever faktiskt än, en vecka senare. Peppar peppar. Det blev jättefint. Lee var glad att se oss och vi var glada att se henne. Vi hade verkligen saknat henne. Det var som sagt längesen vi var ifrån henne så här. 

 

Vad har hänt mer den här veckan? I onsdags bytte de låsen till ytterdörren och på kvällen hade jag möte med ungdomsledarna från US Ungdomsgård på US kansli. Ida ringde nämligen och raggade upp mig för att jobba med dem. Jag kommer följaktligen någon dag i månaden eller så, från och med agusti, att jobba extra som ungdomsledare. Trevligt. Jag hängde själv på den ungdomsgården mycket när jag var yngre. Det ska bli roligt att lära känna den yngre generrationen US:are. I torsdags hade vi en rätt produktiv men också rätt hemsk dag. Den började med att vi missade den tunnelbana vi skulle åkt med vilket innebar att vi missade min tid för fixande av nytt ID. Detta skulle komma att fucka upp hela schemat för dagen fullkomligt. Vi bokade om tiden till senare samma dag, men på en annan passmottagning eftersom det var den enda som hade någon tid. Sedan drog vi till Syncentralen och hämtade ut InterCity's nya glasögon. Sedan drog vi till Globen där InterCity hade en läkartid. Där någonstans var det tänkt att vi skulle hinna äta något men det gjorde vi inte. Vi hade inte ätit någon frukost heller. Vi fick åka ut till Sollentuna och fixa mitt pass. Sen åkte vi till Babyproffsen i Handen och hann precis uträtta våra ärenden innan de stängde. Allt vi gjorde under dagen lyckades vi alltså med med ca noll marginal. Följaktligen var klockan till slut 8 och vi hade inte hunnit äta något. Jag var grinig och InterCity var ännu grinigare. När vi kom hem gick vi och la oss. 

 

I fredags gick jag och Lee upp klockan fem. Vi skulle nämligen till Sankt Eriks Ögonsjukhus för att söva Lee och mäta trycket i hennes ögon. Förut gick det att göra detta när hon var vaken, men nu har hon blivit såpass stor att det inte går längre. Hon vill helt enkelt inte. Så sövning it was. Vi fick ett rum där Lee fick lugnande. Lee älskar lugnande. Hon blir hög. Hon skattade hysteriskt hela vägen upp till operationssalen och när hon fick narkosmasken över ansiktet sa hon "Kisse!" rakt in i den och tvärsomnade. Gullunge. Allt gick bra. Trycket är bättre nuförtiden än det någonsin varit. Operationen som gjordes senast hade gett fint resultat och ögat var helt klart. Allt frid och fröjd. Vi fick åka hem redan strax efter lunchtid. 

 

I går hände inget särskilt och i ag ska vi städa. Nästa helg är det dags för US Medlemsforum igen. Tjoho! Jag älskar Forum. Det är lite som julafton för mig. Nu ska jag avsluta detta oerhört långa inlägg. Veckan har varit händelserik men Håkan-helgen var helt jävla fantastisk. Perfekt, var den. Det är en sån där grej jag förmodligen aldrig kommer glömma. En sån där grej som jag senare kommer tänka tillbaka till och nästan bli lite ledsen för att jag längtar tillbaka. Lite som min och InterCity's London-resa för några år sen. Fan, vi måste åka till London snart igen. Hur som helst. Hejdå på er!