14 dagars skrivutmaning #2 - Frimärket
Utmaning: Någon slickar på ett frimärke som smakar konstigt. Vad händer?
Jag sitter vid skrivbordet och försöker samla ihop mig själv. Försöker andas. Handen skakade när jag skrev adressen och det syns på de skeva bokstäverna. Det ser nästan ut som ett barns osäkra handstil. Dröjande tar jag fram frimärket från byrålådan. En fjäril, föreställer det. Frånvarande slickar jag på baksidan. Det smakar konstigt. Den där konstiga, artifisiella smaken av citrion som frimärken alltid har men som jag aldrig är beredd på. Citron. Smaken väcker ett minne till liv hos mig.
Snabbt låter jag tungan glida över handryggen. Slickar i mig saltet. Jag tar ett djupt andetag och sväljer sedan tequilan. Jag får genast kväljningar. Varför gör jag det här? Jag hatar tequila. Snabbt tar jag en klyfta citron från fatet intill och äter upp hela. Kväljningarna upphör. Jag andas ut och ser på dig. Du verkar inte ha märkt mina kval utan sitter med din telefon och kollar killar på Tinder medan du suger långsamt på en citronskiva.
- Ful, ful, ful, muttrar du för dig själv.
Sedan vänder du dig till mig.
- Han då? Är han fin?
Jag kastar en blick på killen i fråga. Han har jättestora. blå ögon. Fjant-ögon. Riktiga fjoll-ögon.
- Nä, jag vet inte, säger jag och stirrar ner i mitt tomma glas.
- En till?
Du lyfter frågande på teqila-flaskan och ditt ena ögonbryn. Jag nickar. Du häller upp till oss båda. Sen sväljer du saltet, tequilan och fortsätter suga på din citronklyfta. Jag följer ditt exempel. Den här gången får jag inga kvälningar. Men det snurrar lite i huvudet nu.
- Men du gillar ju inga killar, säger du och tar upp tråden igen.
- Jag tror inte jag gillar killar.
- Jaha, så du gillar tjejer? Varför har du inte sagt det?
- Jag gillar dig.
Jag stänger munnen så snabbt att tänderna slår ihop med en smäll som lämnar efter sig en lätt huvudvärk. Du släpper din citornklyfta på fatet framför dig och stirrar på mig. Plötsligt känner jag hur magen vänder sig. Jag reser mig snabbt och havt springer, halvt ramlar in i ditt lilla badrum. Jag lutar mig över toan och försöker andas. Jag mår så illa. Du har en sån där doftgrej i toaletten. Den luktar citron. Den får mig att må lite bättre. Jag stannar kvar där inne med huvudet över toaletten alldeles för länge. Till slut hör jag hur du knackar försiktigt på dörren.
- Får jag komma in?
- Ful, ful, ful, muttrar du för dig själv.
Sedan vänder du dig till mig.
- Han då? Är han fin?
Jag kastar en blick på killen i fråga. Han har jättestora. blå ögon. Fjant-ögon. Riktiga fjoll-ögon.
- Nä, jag vet inte, säger jag och stirrar ner i mitt tomma glas.
- En till?
Du lyfter frågande på teqila-flaskan och ditt ena ögonbryn. Jag nickar. Du häller upp till oss båda. Sen sväljer du saltet, tequilan och fortsätter suga på din citronklyfta. Jag följer ditt exempel. Den här gången får jag inga kvälningar. Men det snurrar lite i huvudet nu.
- Men du gillar ju inga killar, säger du och tar upp tråden igen.
- Jag tror inte jag gillar killar.
- Jaha, så du gillar tjejer? Varför har du inte sagt det?
- Jag gillar dig.
Jag stänger munnen så snabbt att tänderna slår ihop med en smäll som lämnar efter sig en lätt huvudvärk. Du släpper din citornklyfta på fatet framför dig och stirrar på mig. Plötsligt känner jag hur magen vänder sig. Jag reser mig snabbt och havt springer, halvt ramlar in i ditt lilla badrum. Jag lutar mig över toan och försöker andas. Jag mår så illa. Du har en sån där doftgrej i toaletten. Den luktar citron. Den får mig att må lite bättre. Jag stannar kvar där inne med huvudet över toaletten alldeles för länge. Till slut hör jag hur du knackar försiktigt på dörren.
- Får jag komma in?
Plötsligt är jag tillbaka i nuet. Jag sitter där med brevet i handen. Frimärket är på plats. Din adress är i alla fall läslig. Nu är det dags.
14 dagars skrivarutmaning #1 - Längtan
Jag vill komma igång och skriva igen. I någon form. Antingen i den här bloggen eller på något annat vis. Därför har jag bestämt mig för att köra en skrivutmaning. Jag hittade en på nätet som går ut på att jag under 14 dagar ska skriva utifrån givna ämnen. So, here we go!
Utmaning: Längtan. Skriv om något du längtar efter. Lev dig in med alla sinnen.
Jag är ledsen. Varför är jag ledsen? Det är inte relevant, för det här är en hypotetisk situation. Kanske är jag bara trött på skiten i allmänhet, som jag blir ibland. Trött på att bära allt själv. Jag åker hem till dig. Jag vet exakt hur dörren kommer att låta när jag trycker ner handtaget och öppnar den utan att ringa på. Sista biten gnisslar alltid lite. Har alltid gjort det. Jag vet, för det finns ingen dörr som jag öppnat lika många gånger som den här. Inte ens min egen. Jag går in i köket, öppnar kylskåpet. Misslyckas med att hitta cola, så klart. Suckar djupt och går in till dig i vardagsrummet. Du rycker till när du ser mig.
- Jag hörde inte att du kom!
Jag kastar mig ner i soffan bredvid dig med ännu en suck. Du tittar uppmärksamt på mig.
- Hur mår du?
Fan också. Fast jag inte tänkt gråta svämmar ögonen över. Den tjocka känslan i halsen när jag försöker hålla tillbaka. Dina ögon vidgas lite och du sträcker dig efter mig.
- Kom.
Jag faller mot dig och nu är det kört. Jag fulgråter och tårarna blandas med snor som lämnar våta spår på din stickade tröja och i ditt hår. Jag ger upp alla försök att kontrollera mig och släpper ut allt. Hela skiten. Jag gråter så mycket att jag inte kan få fram ett ord till förklaring och du frågar inte mer. Du bara håller mig, stryker mitt hår, torkar tårarna. Jag känner mig som ett mycket litet barn i din famn. Jag tar omedvetet tag om ditt ringfinger och håller det så hårt jag kan. Du ler, fast jag inte ser det genom tårarna.
- Du gjorde alltid så där när du var liten och jag ammade dig, säger du.
Jag ler lite och tittar upp på dig.
- Tack mamma. Tack för att jag får vara liten även nu när jag är stor.
- Jag hörde inte att du kom!
Jag kastar mig ner i soffan bredvid dig med ännu en suck. Du tittar uppmärksamt på mig.
- Hur mår du?
Fan också. Fast jag inte tänkt gråta svämmar ögonen över. Den tjocka känslan i halsen när jag försöker hålla tillbaka. Dina ögon vidgas lite och du sträcker dig efter mig.
- Kom.
Jag faller mot dig och nu är det kört. Jag fulgråter och tårarna blandas med snor som lämnar våta spår på din stickade tröja och i ditt hår. Jag ger upp alla försök att kontrollera mig och släpper ut allt. Hela skiten. Jag gråter så mycket att jag inte kan få fram ett ord till förklaring och du frågar inte mer. Du bara håller mig, stryker mitt hår, torkar tårarna. Jag känner mig som ett mycket litet barn i din famn. Jag tar omedvetet tag om ditt ringfinger och håller det så hårt jag kan. Du ler, fast jag inte ser det genom tårarna.
- Du gjorde alltid så där när du var liten och jag ammade dig, säger du.
Jag ler lite och tittar upp på dig.
- Tack mamma. Tack för att jag får vara liten även nu när jag är stor.
Blogga, vad är det?
Hur gör en? Varför gör en det? En kan väl säga att jag har slutat för det var 5 månader sen sist. Det faller sig inte alls naturligt längre känner jag. Om det någonsin gjorde det. Känns som jag mest använt bloggande åt att spy ut känslor á la dagbok fast online. Mest för att det känns så meningslöst att skriva när ingen läser. Och läsare har jag i alla fall alltid haft. Om så bara två ex som är helt oförmögna att släppa taget, fast på vitt skilda sätt.
Tiden som gått sen sist har varit till största del rätt fantastisk, vilket är rätt förvånande ändå. Jag kommer till det. Jag och Luna har presterat en utmärkt amning och det i kombination med en nästan fullkomlig barnvagnsvägran från hennes sida som resulterat i massvis av bärande i bärsele och sjal har lett till att vi blivit helt fantastiskt synkade. Jag har varit och är fortfarande så oerhört "förälskad" i min lilla bebis. Jag saknar henne rent fysiskt när vi är ifrån varandra. Det här låter förskönat och överdrivet men är helt sant. Vår start har helt enkelt varit underbar och det är jag tacksam för. Lee hade kolik och amningen sket sig och även om hon är mitt allt så var det en tuff första tid. Jag är också så oerhört glad att jag äntligen fattat det praktiska och mysiga med att bära i bärdon i stället för vagn. Vi har en Syskonvagn som jag använder när jag är ute med båda men fast Luna numera accepterar vagnen (oftast) så väljer jag alltid att bära när vi är själva. Fuck hissar och skit liksom.
Allt har dock inte varit bra, så klart. Tvåbarnschocken och stressen den innebär har tagit hårt på mig och InterCity. Vi bråkade mycket vilket ledde till att InterCity ville avsluta vårt förhållande. Vi bodde isär en månad men han ångrade sig och kom tillbaka. Det hela var väldigt tufft och jag känner fortfarande att jag inte har hämtat mig ordentligt fast det var typ 3 månader sen. Men han har varit väldigt fin och sagt saker som att han kom tillbaka av en anledning och att han inte avser att försvinna igen. Det har varit så extremt skönt att höra honom säga så, att han inte tänker gå någonstans. Det är ju det jag är räddade för. Att bli övergiven. Jag tror jag behöver tryggheten.
Annars rullar livet på. Lee mår bra också. Hennes språk utvecklas i en rasande takt. Det är nästan läskigt ibland. Hon är dessutom väldigt duktig med siffror och kan räkna till 100 under sina bästa dagar. Det är så häftigt att försöka hinna med.
Just nu laddar vi mest inför två kommande resor. På onsdag kommer vi ta Lee till Gotland där hon ska vara hos "momma och moffa" till söndagen. Vi andra ska nämligen till London och jag kom fram till att Lee inte skulle ha så roligt under en långhelg i storstan. Luna är nöjd nara hon får vara hos mig i sele/sjal och helammas dessutom fortfarande så hon får hänga med. Sedan kommer familjen bara hinna landa hemma innan vi drar till Malta med YS på solsemester. Då ska jag och Lee bada järnet. Hon älskar att bada, precis som jag gjorde när jag var liten och fortfarande gör.
Nu måste jag faktiskt gå och lägga mig. Ursäkta detta tråkiga, strikt informativa och dessutom väldigt clyschiga inlägg. Det ser verkligen ut som att jag försöker framställa allt som nån slags utopi. Jag avskyr det. Det är långt ifrån som det är och jag vill inte låtsas. Men trots extrem stress och vardagsbekymmer mår jag väldigt bra. Så det får vara så.
Förlossningsberättelse
Nu ska vi se om bebis tillåter att jag skriver detta i ett svep. Samt om jag orkar göra det pga skriver på min iPhone, men vi testar.
Fredagen den 17/3, tillika vårt beräknade förlossningsdatum hade vi fått beviljat igångsättning av förlossningen. Detta är något vi haft på gång ett tag men inte berättat för folk eftersom vi ville bli lämnade ifred av allmänheten under förlossningen. Anledningen till igångsättningen var bland annat att vi skulle kunna få barnvakt till Lee så jag skulle slippa föda själv.
Hur som helst. Klockan 11 den 17/3 ringde vi in till förlossningen för att fråga när vi skulle komma in. Då var det fullt så vi fick avvakta. Vid 17-tiden ringde de och sa att vi kunde komma in vid 19, så det gjorde vi. De började med att koppla upp mig på ett CTG för att övervaka bebis hjärtfrekvens samt mina sammandragningar. Kurvan såg bra ut. Lite senare gjorde de en vaginal undersökning för att se hur mogen min livmodertapp var. Detta eftersom det är avgörande för vilken metod för igångsättning som ska användas. Tyvärr var tappen fortfarande ganska lång och jag var fortfarande bara öppen någon cm, så läkaren bestämde att jag ska sättas igång med Cytotec. Det är ett läkemedel som tas oralt varannan timme tills värkarna kommer igång. Det kan bli ganska långdraget. Jag hade hoppats att jag skulle vara mer mogen så det bara hade varit att få vattnet att gå. Det går oftast snabbare och är ju bättre för kroppen eftersom det är en mer naturlig metod. Men cytotec blev det alltså. Jag fick första dosen vid 22-tiden, och sedan ytterligare doser varannan timme hela natten och förmiddagen. Tror det blev totalt 6 doser. Under natten hade jag inga smärtsamma värkar men jag hade sammandragningar som var starka och regelbundna nog att klocka. De var dock svaga nog för att jag skulle kunna sova lite emellanåt. Det var värre med den obekväma sjukhusbritsen, tyckte jag. Samt att de tog CTG och gav medicin så ofta. Så sovandet blev ändå begränsat. InterCity sov dock gott hela natten. Vid 7-tiden väckte jag honom och vid 8-tiden började sammandragningarna göra ont. Jag bad om en undersökning och blev mycket besviken då det knappt hänt något alls. Fick smärtstillande i form av alvedon (vilket skämt, jag hade värkar vid det här laget) och vid lunchtid blev värkarna så smärtsamma att jag bad om lustgas. Jag fick tjata lite och jag tror jag undersöktes igen. Nu hade det hänt lite mer så jag fick tillslut min älskade lustgas.
Därefter följde nån timme eller så då jag hade det ganska bra. Var hög och glad på lustgasen och pratade till och med i telefon med min syster. Jag tror klockan var halv 3 när de undersökte mig igen och nu tog de vattnet.
Direkt efter att vattnet gått (kändes som jag kissade på mig) blev värkarna hemska. Jag har aldrig upplevt något liknande. Inte ens under min förra förlossning. Värstvar nog att värkarna gick i varandra utan någon som helst paus. Vanligtvis brukar det inte vara så men det kan bli så när förlossningen sätts igång medicinskt. Ungefär varannan värk var så hemsk att jag skrek rakt ut. Dessutom tyckte bebis inte om när vattnet var borta. Hon mådde fortfarande bra men sparkade som en galning. Utan vattnet som dämpning gjorde detta riktigt ont. Nu bad (läs: skrek och vädjade) jag om ryggmärgsbedövning/Epidural. De tyckte att det var lite för tidigt för detta men ringde ändå efter narkosläkaren. Tiden tills han kom kändes som en evighet fast det egentligen var typ en kvart. Jag vädjade hela tiden till barnmorskorna om att de skulle hjälpa mig. Stackarna. InterCity försökte finnas för mig men han kunde inte göra så mycket. Han har berättat att han tyckte att det hela var ganska jobbigt eftersom jag var mycket mer smärtpåverkad än förra gången. När narkosläkaren kom meddelade jag att det var dags att krysta. Ingen trodde mig riktigt, för det hade inte ens gått en timme sen de tog vatten och jag var då öppen ca 3 cm. Krysta gör en vid 10 cm lch öppningsskedet är den del av en förlossning som tar längst tid. Jag insisterade dock att jag måste krysta så de undersökte mig igen medan narkosläkaren förberedde min spruta. Mycket riktigt var jag öppen 10 cm till allas förvåning. Det var för sent för epidural trots att det nyss varit alldeles för tidigt.
Jag fick sätta igång att krysta. Detta var en helt ny upplevelse för mig fast jag gjort det en gång förut. Förra gången hade jag nämligen epidural och kände inte av krystvärkar så mycket. Den här gången var det som att kroppen tog över och jag fick gilla läget. Jag kan omöjligt beskriva hur det kändes. Kraften i hur hon pressades ut var helt bortom vad jag trodde att min kropp kunde prestera. 1 timme efter att vattnet tagits och 5 minuter efter att jag började krysta (krystade i 50 minuter med Lee) var hon ute. Luna, 51 cm lång och 3710 g tung. Hon var lite blå när hon kom ut pga det snabba förloppet och hade navelsträngen ett varv runt halsen men hämtade sig direkt. Det gjorde hkpnsyogt nog jag också. Jag fick upp henne på bröstet och kände genast att hon var min. Såpass mycket att jag var extremt motvillig att låta någon annan ta henne när jag väl fått upp henne på bröstet. Jag kände mig konstigt pigg, som om jag skulle kunna resa mig från britsen och bara åka hem. När Lee föddes var jag helt svimfärdig efterrätt. Skillnaden var slående. Jag sprack knappt alls heller fast det gick så fort. Smärtmässigt var den här förlossningen fruktansvärd, men jag känner ändå att allt gick så oerhört bra.
Allt har fortsatt gå bra. Luna är jättesnäll och ammar som en expert. Hon vill docj vara hos mig konstant och jag har knappt lagt ner henne alls på den vecka som gått. Men jag har inget emot det. Tyvärr tror jag InterCity känner sig lite utanför dock. Men han har fullt upp med Lee som krisar lite över den stora förändringen och följaktligen är väldigt pappig. Nu måste jag gå för Luna börjar vakna.
Vecka 38+0
Nu är der verkligen inte långt kvar. 13 dagar till beräknat datum och jag har redan betraktats som fullgången i en veckas tid. 95,4% av graviditeten har passerat och jag är i nionde månaden. Barnets totala längd är nu ca 50 cm och hon väger ca 3,2 kg nu och ca 3,37 kg vid veckans slut. Allt är helt färdigutvecklat och det enda som händer nu är att hon lägger på sig i längd och vikt.
Förra hejfen hade jag som mål att ägna mig åt saker som jag kanske inte kommer kunna göra på ett tag framöver. Det innebar Felicia-helg. På fredagen gick vi ut och åt på Texas Longhorn med Sarah. De bjöd mig som försenad födelsedagspresent (jag fyllde 23 söndagen innan) vilket var tur för mig för vi åt trerätters och det blev kopiöst dyrt. På lördagen gick vi och fikade på ett lokalt kondis och köpte en massa olika bakverk som vi moffade i oss. Jag testade en organisk Cola, mest för att de inte hade någon vanlig och för att den hade det fantastiska namnet Karma-cola. Den var faktiskt god! Med tanke på att jag inte ens tolererar pepsi blev jag mycket förvånad. På lördagskvällen gick jag och Felicia på bio och såg senaste Fifty Shades-filmen. Som produktion betraktad var den mycket bättre än första filmen men jag har av förståeliga skäl mycket svårt för storyn. Jag satt till Felicias förtret och muttrade om att han är för fucked up för relationer hela filmen igenom. Jaja. Sexscenerna var trevliga i alla fall.
På söndagen åkte Felicia hem och jag passade på att gå till frisören. Ännu en grej som ju kan dröja lite. InterCity klippte sig också, vilket sannerligen inte händer ofta. Senast var 2 år sen. Både jag och frisören blev extremt exalterade över hur fin han blev.
I torsdags var jag p MVC igen. Vi tog blodtryck, blodprov för att kolla minasköldkörtelnvärden som varit rätt dåliga under graviditeten och som jag fått medicinera för, och urinprov. Allt såg bra ut utom blodprovet som jag inte fått svar på än. Vi märrs också livmoderns storlek som vanligt. Måttet låg på 37 cm vilket är helt enlligt min kurva. Den här gången gjorde hon en gynekologisk undersökning också, för att kontrollera hur mogen min livmodertapp är och därmed kunna få en hint om huruvida en förlossning är nära förestående. Tappen var mjuk, vilket tyder på viss mognad. Men den var stängd och bakåtriktad så inte så moget som jag hade hoppats på. Hon kom inte åt att göra någon hinnsvepning.
Nu ska jag äta något, tror jag. Vi får väl se om jag skriver nåt mer innan bebis kommer. Hej då!
Vecka 36+2
Gått in i vecka 37. Nu återstår bara 25 dagar till beräknad nedkomst. 91,1% av graviditeten har passerat och jag är nu i åttonde månaden. Det drar ihop sig. Jättejättemycket.
Vi var på Tillväxtultraljud i dag igen, den här gången på SÖS. Bebis verkar ha planat lite och ligger nu på +1%. Det går typ inte att komma närmare medelvärdet, med andra ord. Jag börjar bli lite nervös över att våra bebiskläder kanske kommer vara lite för stora, eftersom det verkar som att den här bebisen kommer vara mindre än Lee var när hon föddes. Men visar det sig vara så är det väl bara att köpa mer kläder efter hand antar jag. Allt annat såg också jättebra ut. Bebis har äntligen vänt sig med huvudet nedåt. En sak mindre att noja över. <3
33+2
Vecka: 34
SF-mått: 33
Hjärtljud: 148.
Bebis ligger fortfarande i säte. Barnmorskan sa att jag inre ska oroa mig än. Det gör jag ändå. Så klart.
Tillväxtultraljud
Ultraljudet såg mycket bra ut. Bebis låg på +7% från genomsnittskurvan i storlek. Har för mig hon sa att allt från -20% till +20 anses normalt. Så ja, väldigt bra. Dock har bebis nu vänt sig med huvudet uppåt och sitter med rumpan ner i mitt bäcken. Detta är ingenting de fäster nåt avseende vid förrän kring v 35, så hon har ett par veckor på sig att vända sig nedåt igen. Men om hon inte skulle göra det finns det tre alternativ, och inget av dem är jag särskilt sugen på.
Alternativ 1: Vändningsförsök. Detta är vad det låter som. En barnmorska (tror jag) försöker att få bebis att göra en kullerbytta utifrån genom att klämma på magen. Detta kan tydligen vara rätt obehagligt. Dessutom fungerar det bara ca hälften av gångerna, och medför vissa risker för barnet som kan innebära att det blir bråttom att få ut barnet med kejsarsnitt. Dessutom finns alltid risken att barnet vänder sig fel igen även efter ett lyckat vändningsförsök.
Alternativ 2: Planerat kejsarsnitt. Om mamman tackar nej till ett vändningsförsök, det inte fungerar eller det bedöms omöjligt/för riskabelt av olika skäl finns alternativet att barnet förlöses med kejsarsnitt i stället för vaginakt. Detta görs då vanligen ca nån vecka innan beräknat datum för att förhindra att förlossningen startar spontant. Om förlossningen skulle starta innan det planerade snittet åker en in direkt och snittet görs då i stället.
Alternativ 3: Föda barnet med rumpan först (s.k i säte.) Jag är handla dåligt insatt i sätesförlossningar men tydligen är det oftast völfyfr tufft och innebär en hej del risker. Barnet föds ju dubbelvikt och det är av logiska skäl svårare. Många sjukhus erbjuder inte ens den här möjligheten. Jag vet inte hur det är med det på SÖS här i Stockholm där jag ska föda.
Jag hoppas verkligen att bebis vänder sig rätt spontant, för jag är definitivt inte sugen på något av de andra alternativen. Att föda i säte gör jag hekt enkelt inte, så då återstår kejsarsnitt och vändningsförsök. Jag är lite rädd för att behöva göra kejsarsnitt så fast vändningsförsök verkar brutalt onice tror jag att jag skulle låta dem försöka, om det går. Men jaja. Det är ett tag kvar. Förhoppningsvis blir det inte aktuellt.
Vecka 31+4
Vecka 32 och 58 dagar till beräknad nedkomst. Det är ingenting. Verkligen ingenting. Ändå känns det som ca 100 år. Detta trots att tiden går så fort numera. Konstigt, är det. Bebis börjar få det rejält trångt därinne. Sparkarna gör vid det här laget riktigt ont emellanåt, och det känns ofta som att jag råkar klämma henne när jag rör mig. Det är för övrigt väldigt svårt att försöka blogga när en vild 2-åring drar i ens ben och försöker bita en i foten. Hur som helst... känslan när det känns som att bebis blir klämd är rejält obehaglig men inte farlig. Det är nog värst för mig. Jag kan ofta känna någon kroppsdel när jag klämmer på magen. På torsdag blir det tillväxtultraljud. Då ska de kolla hur stor bebis är, hur hon ligger, hur mycket fostervatten där är och hur flödet i navelsträngen ser ut. Då återstår att se om hon fortfarande ligger med huvudet nedåt som hon gjorde när barnmorskan kände efter sist i slutet på vecka 29.
I dag är det onsdag, så InterCity är bortrest som vanligt. I går firade vi Linus 20-årsdag i efterskott hemma hos Rakel. Min helg har varit rätt hemsk, och detta trots att det var en Felicia-helg. Jag var nämligen tvungen att avliva Lita, min älskade hund, i fredags. Hon blev 12 år. 6 av dessa har hon varit min. Jag skaffade henne när jag gick på gymnasiet och hon har varit ovärderlig för mig sedan dess. Jag är så tacksam för att Felicia stöttade mig i mitt beslut, följde med på avlivningen och sedan stannade hos mig hela helgen. Det behövde jag. Fredagen spenderade vi med att gråta ikapp och tröstäta enorma mängder godis. På lördagen hjälpte hon mig (läs: förbarmade sig) med att bygga ihop spjälsängen till bebis. Det blir en liten säng som är lika hög som vår kontinental och med bara tre sidor så att bebis ligger precis intill mig trots egen säng. Det kommer bli bra. På söndagen gick vi på bio och såg Flykten till framtiden, vilket är en äckligt bra film. Nu vill tidigare nämnda 2-åring att jag ska ha en hårborste. Oklart varför. Hon tycker nog att jag ör tråkig. Efter filmen gick jag och Felicia i alla fall och åt på Donken och sen åkte vi hem för att hämta Felicias grejer och hon åkte hem till sig. Eftersom Felicia har hund och dessutom känner många andra som har det tog hon med sig alla Litas gamla grejer förutom hennes halsband som jag ville spara. Det kändes skönt i sorgen att få ut alla saker och att de kommer till användning och inte behöver slängas. Jag hoppas att det slutar göra så här ont snart. Jag sörjer verkligen. Men jag antar att en lär sig leva med det också.
Vecka 30!
29+0 i dag. Hjärtljudet låg på 140 slag/min hos barnmorskan i går. Den här bebisen har en mycket lägre hjärtfrekvens än Lee hade. Hon låg alltid runt 150-160. Jag tycker att det är häftigt att de redan visar tecken på individuella variationer trots att de är syskon av samma kön. Jag upplever den här bebisen som lite lugnare också. Hon sparkar inte lika hårt som Lee gjorde, tror jag. Det kan dock vara så att jag bara tycker att det känns så för att jag förmodligen jämför med hur Lee var på slutet. Det återstår att se. SF-måttet (magens mått från blygdbenet till livmoderns övre kant) låg i går på 28 cm, vilket är bra.
Enligt min app har nu 72,9% av graviditeten passerat. Jag är i sjunde månaden, tredje trimestern och har 76 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. En graviditet varar oftast ca 280 dagar, plus/minus 2 veckor. Enligt appen ska bebis vara ca 36 cm lång vid det här laget, och väga ca 1,43 kg i början av veckan och 1,58 kg vid veckans slut. Det är en extrem tillväxtspurt just nu vilket i mitt fall innebär en massa illamående och halsbränna.
Nu när jag rapporterar ingående om min graviditet kan jag rapportera ytterst icke-ingående om min jul. Som jag skrev att vi skulle firade vi på Gotland med min familj och det var väldigt mysigt. maten var god, Jenna passade upp på alla och jag åt hennes fantastiska julgodis. I julklapp fick jag Bluetooth-hörlurar och en Sodastreamer av InterCity (bästa), en gosig poncho, choklad och pengar till bebis av resten av familjen.
I dag är det nyårsafton och det enda jag ska göra är att äta en massa god choklad. Rätt deppigt men ändå vettigt, tycker jag. Nu känner jag bebishicka vid min högra äggstock. Känns logiskt med tanke på att hon ligger med huvudet nedåt enligt gårdagens kontroll. Jag skulle skrivit lite om mitt år också kon jag på. 2016 har nog varir det år som gått snabbast i hela mitt liv. Det känns verkligen som att vi precis flyttade tillbaka till Stockholm fast det var i mars. I övrigt har året varit ganska bra. Väldigt bra at times faktiskt. Förutom det självklara uppsvinget med flytten har jag fått chansen att inreda ett riktigt hem för första gången. Både känslomässigt och praktiskt med nya, snygga möbler. Jag har umgåtts med mina älskade vänner och min underbara familj, jag har blivit invald i US Riksstyrelse, och bäst av allt: Jag har blivit gravid igen. Jag vet att 2017 kommer bli väldigt tufft. Tvåbarnschocken och sömnlösheten som väntar. Den totala bristen på tid och energi att ägna mig åt mig och mina behov som det innebär att ha en nyföding. Den här gången kommer InterCity att jobba och dessutom resa till Skövde i jobbet liksom han gjort hela hösten och vintern och detta kommer innebära mer press på mig och mindre avlastning. För att inte tala om själva förlossningen. Ja, det kommer bli tufft. Men usch vad jag längtar! Tack och hej till 2016.
Vecka 27+5
Jag har inte bloggat på 100 år, insåg jag nu. Vilken vecka var jag i senast? 23 typ? Nu är det alltså vecka 28. 29 på julafton. Just vecka 29 är rätt nice eftersom det innebär tredje trimestern och därmed sista tredjedelen av graviditeten. Och jag insåg just att jag inte har någon som helst lust att blogga. Men nu har jag börjat så jag lär fortsätta. Jag orkar dock inte berätta om allt som hänt eftersom det är för mycket. Jag har träffat vänner, julpyntat ett (mitt) hem för första gången sen jag flyttade hemifrån bland annat. Jag har också varit på rutinbesök hos barnmorskan samt en extra kontroll på SÖS eftersom jag hade minskade fosterrörelser några dagar. Där gjorde vi ultraljud och CTG. Allt såg bra ut förutom en liten dipp i hjärtfrekvensen på CTG. De gjorde inget nytt och då såg allt bra ut så det är förmodligen bra, men de kan inte riktigt förklara dippen. Lite oroande så där. Men rörelserna har ökat igen sen dess. I natt höll hon på så jag inte kunde sova ens. Jag börjar känna mig riktigt tung nu. Jag får typ ingen luft om jag står stilla, sitter konstigt eller ligger på rygg. Jag har ordentlig foglossning, halsbränna och hela paketet. Bebis har hicka minst 3-4 gånger om dagen. I går kunde till och med InterCity känna hickan på utsidan när han höll handen på magen. Lee mår bra och blir mer och mer krävande, som en 2-åring bör. Hon härmar mer och mer vad vi säger, på gott och ont. Hon kallar numera katten och hunden för Margo och Lita i stället för vovve och kisse, t.ex.
I kväll ska vi äta tacos, vilket vi egentligen brukar göra på fredagar. Ja, vi äter tacos en gång i veckan och har gjort så mer eller mindre konsekvent i typ två års tid nu. Vi älskar tacos i den här familjen, ok? I morgon ska vi julhandla det sista, och på kvällen går båten till Gotland för oss alla, inkl djuren. Där kommer vi stanna till annandagen då InterCity och Lee flyger över till Göteborg för att fira med InterCity's familj och jag åker hem med djuren. Nästa år firar vi med hans familj i Skara, och har tänkt köra varannan gång efter det för att göra allt så rättvist som möjligt. Nu kommer Lee och InterCity hem efter att ha handlat efter jobb och dagis så nu ska jag gå.
Milestone!
22+1 i dag. Detta betyder att jag numera ska vända mig till förlossningen och inte gynakuten med eventuella akuta besvär. Men framför allt - från och med nu kommer sjukvården göra allt som står i deras makt att rädda bebis om hon skulle få för sig att födas. Det finns nämligen numera en helt okej risk för henne att överleva. Så coolt!
Det har inte hänt så mycket nämnvärt sen sist. Jag har slrbdwrst tid med min familj, jobbat, och...ja. Jag ville rada upp tre saker eftersom det skulle se bäst ut men kom inte på något mer. I fredags var jag till kansliet för att skriva på papper. Slutade med att jag dessutom hade ett spontant uppföljningssamtal med Linus. Det gick dock inte så bra eftersom vi pratade PM en massa annat. Typ att chansen att han är Gud är ca 9%. Jag tyckte ändå att det var ganska bra odds. Det tyckte inte han. Sedan lunchade jag med honom, Johan och Winsa samt deltog på ett möte med dessa som jag inte skulle deltagit på egentligen men där min närvaro ändå var väldigt vettig. Nu orkat jag inte skriva mer för jag skriver på min iPhone pch det är segt.
Vecka 20+4
Mina bröst gör ont. Detta i kombination med att de blivit typ dubbelt så stora gör att jag går runt här hemma utan kläder på överkroppen eftersom allt trycker och gör ont. Läcker gör de också, mina bröst. Vad ska jag med mjölk till så här tidigt? Oh well. Jag har blivit jättestor, men det kanske jag skrev senast. Minns inte. Tog en bild i hissen eftersom det är det enda stället som har stor spegel och blev helt chockad. Jag visste att det syns på mig nu men jag visste inte att det syntes så mycket. Jag är liksom bara halvvägs. Wtf.
I helgen hade jag Felicia-helg. Jag älskar Felicia-helger. På fredagskvällen åt vi tacos och då var även Sarah med en stund. Sen la vi oss jättetidigt (typ 11) eftersom alla var jättetrötta. Lördagen bestod av film, vandring till en stängd Secondhand-butik samt middag på Pizza Hut igen. Jag har tänkt mycket på de där kycklingvingarna och var orolig för att mitt minne förskönat det hela något. Det hade det inte. Det var lika gott som sist. Den här gången tog vi dessutom en mycket godare pizza. En med en massa olika ostar samt honung. Så. God. Jag älskar mat! På söndagen tror jag inte att vi gjorde så mycket. Vi såg mer film och kramades mest. Jag och Felicia kramas jämt, eftersom vi båda har ett nästintill omättligt närhetsbehov.
På måndagen åkte jag till ögonsjukhuset. För en gångs skull var det för egen räkning och inte för Lee's. Jag har nämligen haft mycket problem med mitt öga. Det gör ont och jag har blivit extremt ljuskänslig. Jag hade exakt samma problem under förra graviditeten. Då trodde de att det handlade om virus, så jag var förberedd på att få liknande besked den här gången. Därav blev jag ganska förvånad när läkaren sa att jag har fått grå starr. Really? Inte den typen som InterCity och Lee har, utan den typen som oftast drabbar pensioärer. Great. Orsaken tros vara all strålning. Cancer-strålning alltså, inte annan strålning. Typ...Ok Blue, nu är det dags att minska på skärmtiden-strålning. Fast har de inte typ konstaterat att sån strålning inte är farlig? Skitsamma. Detta betyder typ att jag förr eller senare kommer behöva operera mitt öga. Förhoppningsvis blir smärtan och ljuskänsligheten bättre snart med lite ögondroppar, men jag kommer bli blindare och blindare. Tjoho. Sen kanske jag måste ha glasögon. Tjoho... Jag kommer inte passa i glasögon. Men jag är van. Vid roliga sjukdomar alltså, inte glasögon. Nu kommer min älskade avkomma och deklarerar stolt "Bajs!" Måste kolla om det ligger någon sanning i påståendet. See you.
We should have each other for dinner, we should have each other with cream
Rubriken är en låt, för att undanröja alla eventuella funderingar. Och vet ni? Jag är halvvägs! Eller ja. Jag är i vecka 20. Mer bestämt 19+2. Tror halvvägs är 19+6. Men detta är så exciting! Snart snart snaaart får jag gosa ner näsan i håret på min lilla bebis som sög på tummen när vi gjorde ultraljud. Hon har firat med att sparka jättehårt hela dagen. Eller ja, inte ont och bryta revben-ont. Det dröjer än flera månader. Men jag har inte vant mig och blir förvånad och ropar till typ 10 gånger om dagen-hårt. Det är så mysigt och jag går förmodligen runt ch ler fånigt lite för ofta. Jag börjar komma in i den bästa delen av graviditeten. The time of fin mage och mindre oro eftersom en känner bebis leva och röra sig typ konstant. Nu har jag nog inget mer att säga. Blev en snabb gravid-rapport bara. Jag skulle verkligen behöva fler mammakompisar att prata graviditet med. Jag har visserligen en kompis som är beräknad några få dagar innan mig. Det är rätt häftigt. Men hon bor lååångt bort. Jag vill ha någon att vara föräldraledig med sen! Varför är jag så ung? Aja. Hejdå!
And though the journey's over...
Du vet att du är illa ute när du måste påminna dig själv om att du är arg. Att det inte är tänkt att du ska sluta vara det. Att det är ditt enda försvar. Du får inte glömma att det här är för bådas skull. Inte bara hennes. Glöm inte att du är arg. Visualisera.
Ibland tycker jag synd om mig själv för att ingen förstår mig nuförtiden. Att det inte finns en enda person kvar i mitt liv som skulle fatta vad jag menade om jag öppnade mig. Men vems fel är det egentligen? Jag har inte givit någon chansen. Jag pratar aldrig om djupa saker. För ingen fattar i alla fall. Men det kanske de skulle göra. Jag tror inte att jag någonsin verkligen har givit det chansen med nån annan en henne. Jag bara nöjer mig med det ytliga. Jag har provat att prata med honom ibland. Han fattar inte. Men det är inte hans fel. Han är inte på min våglängd. Det är okej. Det måste han nte vara. Han pratar, inte lyssnar. Det var ju det jag föll för. Och även om han verkligen lyssnade skulle han inte förstå. Det är inte hans fel.
Jag känner mig så ensam. Som om ingen riktigt ser mig. Så fjantigt, egentligen. Borde ha vuxit ur bekräftelsebehovet. Jag är inte ensam. Sen jag flyttade tillbaka hit kan jag träffa folk precis när jag vill. När jag är själv är det för att jag har valt det själv. Och jag väljer det förvånande ofta nuförtiden. Vet inte ens varför. Jag träffar inte vänner så ofta som jag borde, och det är helt och hållet på grund av mig. Jag är verkligen inte någon bra vän. Ibland tänker jag att det är för att jag har familj. Det blir ju så då. Ibland tänker jag att det beror på något annat. Förlåt. Jag vet att jag är tråkig. Förlåt.
Han är inte bra på att säga att jag är bra. Det är nog bara sån han är. Det är inte hans fel. Och inte mitt fel heller. Det är det jag säger till mg själv när jag försöker kämpa mot självhatet. Självhatet som jag växte upp med men som sedan blev bättre. Som nu är tillbaka. Hon förstår inte. Det är det jag säger till mig själv när jag försöker slå ifrån mig allt hon säger om mig. Jag kan inte tänka annorlunda, för då skulle jag typ dö. Jag försöker bara bibehålla tanken att jag är något värd. Men hon förstår ju allt annat. Så det stämmer väl inte. Och varför är jag inte arg? Varför ler jag när hon skriver till mig? Varför får jag fortfarande impulser att krama och trösta? Ta bort allt dåligt, även när jag är det dåliga.
Jag håller ihop allting. Det går okej. Ingen behöver oroa sig för mig. Jag måste bara försöka hitta ett sätt att känna mig värdefull igen.
Vecka 18+3
Undrar om jag får till detta. Jag bloggar från min iPhone och appen är konstig, nämligen. Jag brukar försöka undvika att blogga från min iPhone men InterCity har blåst min dator nu och jag tror att den fortfarande saknar både webbläsare och virusprogram.
Enligt tidigare beräkningar skulle jag vara i vecka 19+0 i dag och därmed gått in i hela vecka 20. Huuur kan det gå så fort? Men jag har varit på RUL och blev flyttad flera dagar bakåt. Jag är dock inte förvånad eftersom jag vet när bebis blev till och det stämde inte överens med tidigare uppskattningar i vecka 8 eller vad der var. Dagen för befruktning var då alltså midsommar. Intressant nog var själva ligget några dagar tidigare. Det kan vara så ibland. Nu får ni all önskad och oönskad info. Men jag tycker det är intressant!
Vad händer i min kropp då? Magen växer. Nu är det inte bara jag som tycker att den syns. Sparkarna blir tydligare och tydligare. Det finns verkligen inget mysigare än det. Nu känner jag dem flera gånger om dagen med varierande intensitet. Rutinultraljudet gick jättebra. Allt var som det skulle. Nästa kontroll hos barnmorskan blir om ca 2 veckor. Då kommer hon förmodligen mäta magen och sånt för första gången. Och lyssna på hjärtat. Men det gör jag redan hemma ibland. Jag har skaffat en doppler. För jag är så hejdlöst orolig den här gången. Nu ska jag leka med min kära förstföding. Hejdå!
Vecka 16+6
Jag måste blåsa min dator och ominstallera den. Den mår inte bra, nämligen. InterCity ska hjälpa mig med det någon dag. Får se när det händer.
Vad har hänt? Jag har haft styrelsehelg, en massa migrän samt magsjuka. Jag minns inte ens senast jag hade magsjuka. Förmodligen var jag ganska liten. Men att vara småbarnsförälder har sina baksidor. Lee och InterCity hade skiten medan jag var på styrelsehelg och jag tänkte att jag kanske skulle slippa. Men på onsdagen, när jag trodde att faran var över och jag var ensam med Lee eftersom InterCity var i Skövde med jobbet kom det. Jag vaknade klockan 7 på morgonen och var tvungen att springa och kräka innan jag ens vaknat ordentligt. Sedan var ribban för den dagen satt och dagen i fråga var förstörd. Hemskt, var det. Tur att Lee var snäll med mig. Eller ja, snäll och snäll. Hon skrattade åt mig när jag kräktes. Ondskefulla barn. Jag skrattade INTE när hon kräktes!
I fredags var jag i alla fall frisk nog att fira InterCity's 31-årsdag en aning. Han jobbade typ hela dagen så vi hann bara med en middag på indisk restaurang men det var mysigt och väldigt gott. Min mage klarade den mycket starka maten avsevärt väl. I födelsedagspressent gav jag InterCity en upplevelsepressent i form av ett stycke skärmflygning som han ska få utstå om ett par veckor. Han verkade bli glad.
I går hade jag myskväll med Felicia. Vi möttes i Hökis och åkte sedan till Hötorget där vi först åt på Pizza Hut. Alltså... jag har bara en sak att säga. Har ni inte testat deras chicken wings med BBQ-sås... gör det. Bara gör det. Snälla. Jag var lycklig hela kvällen över hur gott det var. Och det var ändå bara en del av förrätten. Till huvudrätt åt vi pizza (så klart) och till efterrätt åt vi sån där god Cookie-doe-sak med glass. Så. Sjukt. Gott. Jag har inte ätit på Pizza Hut på en massa år och borde göra det oftare. Efter maten gick vi på bio och såg senaste Bridget Jones-filmen. Den var fin. Hela kvällen var fin. Jag älskar Felicia.
Nu ska jag och Lee gå och äta varsin macka. Om 10 dagar är det rutinultraljud. Wohooooo!
I thought that you were straight, now I'm wondering.
Tommy; Tja, hellre downs än dina gener så att säga. Du vet nog vad jag menar.. :P Puss!
Vecka 16. Känns nostalgiskt att blogga så här. Snart är jag där jag var när jag insåg att jag väntade Lee. Häftigt ändå att jag kunde gå så länge utan att märka något. Just nu känns det helt omöjligt. De mest framträdande symptom jag har just nu är att jag har kondition som en nittioåring och att jag är extremt lättäcklad. Inte allmänt illamående alltså. Men när jag blir äcklad av något får jag kväljningar eller spyr. Hade inte så med Lee. Så intressant hur olika det kan vara under olika graviditeter. Med Lee mådde jag ju illa konstant vecka 6-18 typ. Det spelade ingen roll vad eller hur ofta jag åt heller. Nu mådde jag illa typ v 7-13 och då mer i attacker som ofta triggades av hunger, mjölkprodukter eller liknande. När jag väl mådde illa den här gången mådde jag dock sämre än förra gången och jag har spytt mer den här gången. Men ja, nog om symptom nu.
Det går jättebra för Lee på nya förskolan. Hon går hela dagar nu och från och med nästa vecka kommer hon gå enligt tiderna som vi har valt. Vi kommer göra så att hon går 8-16 måndagar, torsdagar och fredagar. Då lämnar InterCity på morgonen innan han drar och jobbar och så hämtar jag på eftermiddagen. Tisdag-onsdagar är InterCity i Skövde och då passar jag och Lee på att mysa tillsammans hemma bara hon och jag. Det känns som ett bra upplägg.
I dag kom provsvaren från moderkaksprovet. De som skulle visa om barnet har min hemska ögonsjukdom. Det har hon inte. Lättnad. Intressant nog har hon inte InterCity's sjukdom heller. Resultatet av detta är att vi kommer få ett fullt seende barn. Oddsen för detta var ca 25% så vi borde ändå varit beredda på möjligheten men vi är i chock. Ett seende barn. Seriöst? Hur gör en? Så oerhört, oerhört skönt att slippa alla sjukhusbesök, operationer och framförallt fucking cancer i alla fall. Detta är mycket goda nyheter. Barnet har inte heller någon annan form av genetiskt fel som är known to the human kind så att säga.
Nu ska jag gå. För Lee är oroväckande tyst. Det betyder vanligen att hon är fuffens för sig. Och i kväll ska jag få korvstråganoff. Jag älskar InterCity för hans mat. Bye!
The announcment part II
Ja. Många har vetat det rätt länge. Andra fick veta det häromdagen på Facebook. Men om nån mot förmodan missat så ska jag ju så klart berätta här också. Lee ska få ett lillesyskon! Den här gången var det ytterst planerat, även om jag seriöst inte trodde att det skulle gå så snabbt med tanke på hur sällan jag har ägglossning och med tanke på att jag typ aldrig hinner ligga längre. Ok, too much information. Ursäkta. Det tog visserligen 8 månader från att vi slutade skydda oss men det tog sig också på andra ägglossningen jag hade under den perioden. Så det är ändå rätt bra. Det roliga är att jag vet precis när liten blev till den här gången. Jag minns tillfället så att säga. Och som för att kompencera för att vi upptäckte Lee så sent så upptäcktes den här graviditeten väldigt tidigt, nämligen i slutet av vecka 3. Vilket är väldigt tidigt, så ni vet. Ni kanske inte vet så mycket om graviditeter, vad vet jag?
Nakdelen med att få veta tidigt är att jag behövt hålla det hemligt för alla utom mina närmaste i typ 3 månader. En vill ju ta sig förbi de där första kritiska veckorna innan en tellar the world liksom. Lee skriver på mitt tangentbord. Det är irriterande. Anyway... Ja. Så jag har mått illa som en gris och en massa annat och har inte ens kunnat gnälla. Jag är glällandets drottning, kära läsare. Det var förskräckligt. Själva hålla hemligt-biten gick väl sådär. Det snackas ju så klart. Så nä vi väl berättade tror jag typ alla visste redan. Till och med min pappa sa att han redan visste när jag berättade för honom, och han är ju inte involverad i skvallrandet så att säga. Men ja, det gör inte så mycket. Min familj blev glada. Det är huvudsaken.
Förutom illamåendet har allt gått väldigt bra hitills. Till skillnad från förra graviditeten har vi gjort ett så kallat moderkaksprov den här gången. Det är som ett fostervattenprov fast de går in med en nål i magen, in i livmodern och tar fragment från moderkakan för genetisk analys. Det var obehagligt. Nålen var lång och jag var där själv eftersom InterCity behövde passa Lee. Själva sticket gjorde inte ont, men precis när jag börjat slappna av gick nålen genom livmoderväggen och DET mina vänner var obehagligt. Dessutom följer ju en viss missfallsrisk efter såna här ingrepp. Jag tror att den är typ över nu. Missfallsrisken, alltså. Skönt. Provet togs för snart 2 veckor sen. Anledningen till att vi gjorde det var för att se om barnet har min genetiska sjukdom - retinoblastom. Sjukdomen är rätt jobbig och ger chanser. Risken för att barnet får den är ca 50%. Som tur var slapp Lee denna sjukdom. Vi känner att vi vill vara förberedda om lillsyskonet inte har samma tur. Allt kommer så klart bli bra oavsett. Det finns ju vård att få och jag har ju ett bra liv. Men det innebär ju ändå en hel del jobbigheter. Svaret på den analysen borde vi få om någon vecka eller så. När de väl höll på analyserade de för andra sjukdomar som kan kollas efter samt barnets kön, och dessa svar har vi redan fått. Allt ser bra ut. Ingen Downs eller liknande.
Vi har haft turen att få se vår lilla bebis på ultraljud några gånger och allt ser bra ut. Rutinultraljudet blir om exakt en månad från i dag, 17 oktober. Just nu är vi alltså i vecka 15. Jag har inte fått så mycket mage, men tillräckligt för att jag ska märka det själv. Jag tror också eventuellt att jag har känt lite rörelser första gången häromdagen, men det kan ha varit inbillning så klart. Enligt min app (minns ni appen?) så är bebis nu 14 cm lång och väger ca 100 g. Hen kan redan suga på tummen men har inte särskilt bra kontroll på sina rörelser. Tänk, vad fort det går! För några veckor sen var hen bara en liten cellklump.
Vad händer mer i mitt liv då? Har jobbat mer på gården, InterCity har fått ett fansy jobb som verkar allmänt bra men som gör honom rätt stressad nu i början och som innebär att jag är gräsänka 2 dagar i veckan och följaktligen får spendera en natt i veckan sälv. Detta är dock förmodligen väldigt, väldigt bra för mig och hitills har det känts ok. Det är ett bra jobb och jag är väldigt glad för hans skull. Lee har börjat på nytt dagis. Ett som är både bättre och närmare där vi bor. Förra stället krävde tunnelbana en station och så tyop 10-15 minters prommenad i värsta hemska backarna. Min gravidkropp protesterade. Det nya dagiset ligger ca 7 minuters prommenad hemifrån och backarna är inte så farliga. Den här gången är det jag som sköter inskolningen eftersom InterCity gjorde det sist. Allt känns jättebra från miljö till personal. Vi har varit där två dagar. Första dagen bara någon timme. Andra dagen stannade vi över lunchen. På måndag ska hon vara med på sovstunden också. Om allt går bra kanske jag kan lämna henne en stund själv på tisdag.
Nu ska jag gå eftersom Lee påkallar min uppmärksamhet. I kväll ska vi äta bandpasta med kantarellsås. Mums! Längtar. Är så sjukt peppig på mat den här graviditeten. Det är mest det jag är sugen på. Har fått dille på såna där färdiga, halväckliga fiskgratänger som en kan köpa i frysdisken. Så goda! Så skumt. Graviditet är skumt.
Lista!
Ja, nu blir det lista. För mycket tid har gått, mycket har hänt, jag har glömt bort hälften och blandat ihop vad som hände när osv. Dessutom skriver jag på min iPhone. Så... Jag har...
Låtit InterCity supa mig under bordet.
Firat en mycket intressant midsommar. Grillning hände. Parkbänk med fulla snubbar i Tanto hände också. Det var roligare än det låter!
Börjat jobba som ungdomsledare på gården där jag hängde under min gymnasietid. Älskar't!
Dissat ett annat jobb.
Deltagit på min första styrelsehelg med US Riksstyrelse. Fast jag missade typ hälften. Eftersom jag och InterCity försökte kombinera att båda ha en fullspäckad helg samt ha ett barn.
Haft några myskvällar med Felicia och Sarah. Vi har sett på bio, sett på diverse filmer hemma, (samt Welcome To Sweden) bakat, ätit Felicias goda mat bland annat.
Träffat Lee's kusin!
Haft kopiösa mängder migrän (går det att säga så?) samt andra fysiska åkommor.
Badat med Lee i sjö. Lee älskar att bada. Precis som Mamma hennes.
Och en massa mer som jag har glömt alternativt inte känner för att förtälja om. Nu ska jag vila mig. För jag har migrän. Surprise.
