Overkills

Sitter här i en tom lägenhet som jag ofta gör. Har tänkt. Gråtit lite, men inte så mycket. Haft ont. Varit förbannad. Nu är jag lugn. Jag blir alltid det när jag har fattat beslutet. Varje gång det blir för mycket exploderar det, och sedan vet jag vad jag måste göra. Det är nog inte ens tal om något beslut. Jag bara vet. Jag ger upp nu. Det finns tillfällen då man måste inse att det inte går längre. Att det inte kommer att ge mer, oavsett hur mycket man försöker. För försökt har jag gjort. Det kan ingen ifrågasätta. Men jag var också den enda som gjorde det. Efter att ännu lite mer skit uppdagats ställde jag mig för första gången frågan: "Vad får jag ut av det här?" "Vad får jag ut av det här?" Svaret är ingenting. Vi har inget mer att ge varandra. Det har vi inte haft sen i november. Vi har livnärt oss på vår ömsesidiga rädsla för att förlora de vi bryr oss om. Men sanningen är att vi inte har något gemensamt. Vi delar ingenting längre. Jag har försökt. Försökt nå dig. Vi pratade om det senast häromdagen. Jag kände helatiden att det var meningslöst. Jag nådde dig inte. Det gick rakt igenom. Jag ger upp.

 

Ibland måste man våga. Våga respektera sig själv tillräckligt mycket för att inse att man kan klara sig ändå. Att ohälsosamma relationer inte hör hemma i ens liv. Det här ser väldigt bra ut. Avsikten är god för oss båda. Ändå vet jag att du kommer bli arg. Du kommer bli arg precis som du blev senast. Du kommer att tala om för alla hur illa jag behandlat dig. Hur missförstådd du är. Kanske helt enkelt för att skiljas som vänner är för odramatiskt för dig. Jag vet inte. Jag vet bara att det är så det kommer bli. Du kommer att känna dig sviken av mig, och jag kommer känna mig tvungen att försvara mig. Detta kommer resultera i komflikter. Jag vill verkligen inte det. Jag orkar inte det. Därför tänker jag göra allt som står i min makt för att hålla mig borta från vad allt vad komflikter heter. Inte genom att kapitullera, utan genom att helt enkelt lägga min energi på saker som får mig att må bra. Saker som tillför energi. Jobbet med styrelsen, han, de vänner jag fortfarande har kvar, skidresan i slutet av mars, organisationsträffen längre fram, den planerade resa till London som kanske blir av i maj. Ja, ni läste rätt. Jag har blivit bönhörd och whatnot. You can run away with me anytime you want, and you will! Vi ska till London. Vi ska flyga sunk Ryan Air, bo på backpackers-ställe och ha det helt jävla fantastiskt bra. Se där Hannah. Det är inte bara svart. Det är fint också. Det här är inte the end of the world. Det kommer inte bli som det var innan. Det kommer att lösa sig. Jag vet det.