En nästan lycklig dag
Jag ska börja med att nämna en så värdslig faktor som vädret. Delvis för att det är det ultimata (och mest uttråkningsframkallande) sättet att påbörja en text på, och delvis för att det faktiskt påverkar mitt humör. Vädret just den här dagen är vackert. För att vara en dag mitt i Mars som tidigare visat prov på osedvanligt dåliga väderförhållanden är vädret idag över förväntan. Det faktum att jag slipper förfrysa på vägen till bussen gör sin del till ett bra morgonhumör. Det faktum att jag har råd med en burk cola från skolans caféteria gör det bara bättre. Jag har liksom förutsättningarna med mig.
Ändå är min dag långt ifrån perfekt. Oron, smärtan, osäkerheten och frustrationen är så välbekant vid det här laget att jag inte tänker på den. Ändå finns den där i mitt undermedvetna. Den drar ner mig, tar död på min motivation. Han finns i allt jag gör. Alltid. Jag tänker på det medan jag skriver en text i Svenska B om en nästan lycklig dag. Kent's låt "Vinter Noll2" spelas i mina hörlurar. Jag höjer volymen för att tränga undan ljudet av resten av klassens okoncentrerade småprat. Jag rullar den tomma Cola-burken mellan mina händer. Allt hade kunnat vara så bra nu. Om han bara hade älskat mig. På något sätt känns det som att jag skulle ha varit oslagbar då. Oövervinnerlig. Givetvis fungerar det inte så. Givetvis är det som i låten som spelas i mina hörlurar just nu. "Fast vi båda vill mer än någonting annat så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest om man släcker en annan." Kanske är det så. Kanske kommer livet bara bestå av nästan lyckliga dagar. Kanske är det så livet fungerar. Vi spenderar våra liv i jakt på perfektionen. Jag inbillar mig att om han älskade mig skulle jag nå den. Men perfektion existerar inte. Vi strävar efter något som inte finns. Men vad är då meningen? Att komma längre. Alla vill vi utveckla oss själva, vår karriär, vårt privatliv, vår vänskapskrets. Vi vill nå längre. Tänka större. Uppnå mer. Vi vill att den här nästan lyckliga dagen ska bli ännu lite mer nästan lycklig. Vi kommer inte vara nöjda förrän den är lycklig, vilket den aldrig kommer att bli. Vi går alltså runt i ett ständigt tillstånd av nästan tillfredställelse. Så det spelar kanske ingen roll om han älskar mig eller inte. Det bara känns som att min värld skulle kompletteras. Som att jag skulle bli den jag vill vara. Egentligen skulle jag bara ha kommit ett minimalt steg längre. "Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar", som Kent uttrycker det. Just nu känns det hela ganska grått. Eftersom jag varken tror på himlen eller någon slags välsignad vila har jag svårt att se syftet med vår eviga kamp. Varför fortsätter jag älska honom när jag vet att det är meningslöst? Varför fortsätter jag ens leva? Visst, vädret är vackert. Visst, jag fick avnjuta en burk cola till lektionen. Men vad har jag egentligen åstadkommit med min dag? Mitt liv?
Mina självdestruktiva tankar avbryts av att min mobil vibrerar när den tar emot ett SMS. Tyst tackar jag någon slags icke existerande övre makt för att jag kommit ihåg att stänga av ljudet och därmed slipper se halva klassen vända sig om och blänga på mig. Förstrött plockar jag upp telefonen. Genast fångas min uppmärksamhet av namnet på skärmen. Hans namn. Namnet som får mig att le varje gång jag hör eller ser det. Jag öppnar SMS:et. "London 6:e eller 7:e Maj. Är du på?" Jag ler. Hela mitt inre ler. Några få ord, men de har den här effekten på mig. Vi ska åka till London. Det här är som taget från dagdrömmarna jag brukar ägna mig åt under lektionerna i Naturkunskap. Han vill ha mig med. Bara mig. Till London. Vad gör det då att perfektion inte existerar? Jag har ju så många nästan lyckliga dagar att se fram emot.
