Overkills

Nu bloggar jag igen. Vet inte varför. Har fortfarande inget att säga. Inga fina känslor att klä i ord och få allt att bli vackert. Just nu går allt på tomgång. Det är både bra och dåligt. Jag är rädd för det. För lugnet. Vill alltid ha något på gång, vara på väg. Nu låter det som att jag är ambitiös. Det är jag inte. Jag tycker bara om att leva. Samtidigt behöver jag nog ta det lite lugnt. Varva ner, bestämma mig för vad jag vill. Problemet med det är att jag hinner tänka. Jag vågar inte tänka. Att tänka är farligt. Att tänka kan skicka mig huvudstupa ner i obestämt mörker. Att tänka kan ta mig raka vägen in i rödglödgad smärta. Det kan göra mig medveten om det meningslösa grå. Ändå behöver jag det. Ändå vill jag tänka, reflektera. Det är sån jag är. Det är därför jag bloggar. När jag bloggar kan jag ta en tanke och styra den dit jag vill. Jag kan behandla de delar av mig jag klarar av att behandla. Låta bli att nämna och därmed inte tänka på de andra. Jag undviker att glida iväg i självdestruktiva tankegångar som bara leder till smärta, ångest eller depression. Jag behåller kontrollen.

 

Jag vet precis när det vände. Förut hade jag en period av perfektion. Fantastiskt men aldrig beständigt. Perfektion är inte en beständig faktor. Den jobbar inte så. Perfektion är något man får uppleva ibland. Det är det som gör den till perfektion. Den 3:e Februari tog perfektionen slut. Det var väl inget som hände egentligen. Fast jo, nu ska jag inte ljuga. Men min bubbla skulle behöva spräckas förr eller senare. Det behövdes. Och det var väl inte så dramatiskt. Visst, jag förlorade hoppet. Större delen av det i alla fall. Visst, jag blev tömd på motivation för allt, bokstav för bokstav. Men jag fällde inte en tår. Jag har aldrig gråtit över honom. Det förvånar mig faktiskt. Jag undrar om jag någonsin kommer låta mig göra det. Vändningen var alltså väldigt odramatisk och har varit det sen dess. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske är det ohälsosamt för en dramatisk person som jag. Kanske är det bra med kontrollen över mig själv det ger. Inga rakblad, inga för omgivningen och mig själv påfrestande ångestattacker. Jag vet inte om jag håller tillbaka. Kanske gör jag det. Kanske inte. Kanske är saker bara som de är. Kanske kommer det lösa sig av sig självt. Kanske blir jag helt enkelt så trött på att tänka på honom att jag lsutar med det och hittar på något roligare. Eller kanske händer det något nytt och revolutionärt. Något som ändrar på allt och ger ljus.Jag vet inte. Jag vet inte ens om det är han som gör mig ledsen. Mer ofta än ibland räcker det här för mig. Det är okomplicerat. Det är inte så jag vill leva, men just nu fungerar det väldigt bra. Det tar väl inte emot någonstans egentligen. Eller jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig något annat, det är problemet. Kan inte se några alternativa verkligheter. Vad skulle det vara? Hur skulle det vara? Skulle det ens fungera? Skulle det vara bättre än det här? För oftast är det ju bra. Oftast fungerar det. Oftast gör det inte ont. Oftast längtar jag inte efter mer. Jag vet inte vad jag skulle längta efter. Det är väl därför. Hur längtar man till något man inte vet hur det skulle vara? Jag kanske inte ens skulle tycka om det. Det kanske inte skulle funka rent praktiskt. Det kanske skulle sluta som senast jag älskade såhär. Jag kanske är tryggare såhär. Jag vet inte. Inte ens det vet jag. Jag har ingen aning om distansen skulle hjälpa mig från att inte dö om du bestämde dig för att försvinna eller älska någon annan. Eller om allt skulle kännas meningslöst. Om jag skulle känna mig utnyttjad. Använd och förbrukad. Men det är inte så. Jag vet ju att det inte är så. Det är uppenbart. Ändå. Jag är inte bra nog. Det kan jag ju inte heller förneka. Hade jag varit det hade jag vetat nu. Jag hade vetat om närmare är vackrare, helt enkelt därför att jag skulle vara närmare. Men jag duger inte. Tanken är tragisk men skriker sig själv i mitt huvud med god akustik och en efterföljande tystnad som ger eftertryck. Jag duger inte. Jag gör ju inte det. Hade jag gjort det hade jag inte haft det här problemet. Men det funkar inte så. Visst funkar det inte så? Han valde inte bort mig. Det är inget val. Det är inte så det fungerar. Och varför tänker jag ens på det? Som sagt, det skulle kanske inte ens fungera. Jag skulle kanske inte ens tycka om det. Det finns så många faktorer som talar emot oss. Jag skulle kunna skriva en lista. Listan som talar för oss skulle inte vara lika lång. Där skulle bara stå om hur du tar andan ur mig. Hur du är som marijuana för mig. Hur du inspirerar mig. Och hur mycket jag vill. Jag vet inte om jag skulle vilja, men fan jag vill. Jag vill vara "du" i Loke's Melankolia Stad. Snälla, låt mig vara det. Jag vill hjälpa dig fast jag vet att jag inte kan. Jag vill visa att jag skulle finnas kvar på andra sidan processen. Varje gång. Fan.