Overkills

Har ni aldrig velat se världen? Har ni aldrig undrat vad som finns utanför det aquarium som är våran tillvaro, vårat liv. Jag tänkte på något helt annat, vet inte hur jag kom in på det. Men jag insåg just hur trött jag är på det här. Hur trött jag är på långa bostadsköer, platser med dåliga minnen, olycklig kärlek, förnedrande myndigheter, svensk fientlighet och ruttnande rutiner. Jag frågade mig själv, vad vill jag ha? Vad vill jag göra? Svaret är enkelt. Jag vill se saker. Jag vill härifrån. Helst nu. Jag vill åka iväg med någon eller några jag verkligen tycker om. Eller själv om jagm åste. Jag vill ge mig iväg. Tågluffa kanske. Helt mållöst. Eller kanske bara flytta utomlands. Föralltid eller för ett tag. Jag vet inte. Men jag vill bort. Vad som helst utom det här. London är en dröm. Grekland vore också fantastiskt. Men det är egentligen mindre viktigt. Jag vill bara bort. Och nej,att flytta någon annanstans i Sverige skulle förmodligen inte hjälpa. Jag vill bort från den Svenska gråskalan. Sverige är grått. Enbart för att folk varken förväntar sig eller strävar efter något annat. Jag vill ha liv. Jag vill ha tidiga morgnar på obekväma tåg med någon jag älskar. Jag vill ha sena sommarnätter på brittiska pubbar. Jag vill ha soliga dagar på tropiska stränder. Jag vill ha varma eftermiddagar i storstadspuls. Jag vill ha känslan av att vara påväg. Jag vill ha osäkerheten, spontaniteten. Vad gör det om man inte får någon fin svit på något hotell varje kväll? Vad gör det om man inte vet exakt vad som kommer hända imorgon? Sen när behövde vi rutiner. Sen när behövde vi garantier? Jag vill ha liv.

 

Så efter min dramatiska utsvävning där till praktiska faktorer. Jag vet faktiskt inte om jag ska dra mig ut på resa/flytta till sommaren. Jag tar studenten. I teorin kommer jag att vara fri. Jag har inga större besparingar. Hur som helst inte något som skulle kunna ta mig så långt som jag vill. Visst, jag skulle kunna chansa. Jag skulle bara kunna bege mig iväg och se vad som händer. Jag vill göra det. Fruktansvärt, fruktansvärt gärna. Om någon frågade mig skulle jag inte tveka. Men det är klart att jag är rädd. Rädd för osäkerheten det skulle ineebära. Jag som, trots något dåliga förhållanden, är van vid den svenska bekvämligheten. Kanske skulle jag inte klara det. Kanske skulle jag komma tillbaka, ännu fattigare och med känslan av att ha misslyckats. Men jag vill. Så hysteriskt mycket vill jag. Jag vill göra som Tracy Chapman i Fast Car eller Gyllene Tider i Billy. Jag vill ringa dig och säga det. Kom så drar vi. Kom så upptäcker vi världen. är jag naiv? Är jag så patetisk som det verkar? Jag vet inte. I mina ögon beter jag mig som ett ovetande barn. Det är väl vad jag är också antar jag. De där låtarna har något gemensamt. Det gick åt helvete. Billy blev körd på heroin, och killen Tracy drog med blev alkoholist och träffade sina vänner oftare än han träffade sina barn. Det blev inte den dröm de tänkt sig. Kanske blir det aldrig som man tänkt sig när det gäller drömmar. Kanske borde jag bara släppa det här, skriva in mig på arbetsförnedringen så fort jag tar studenten och leva livet á la Svensson. Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Det är inte jag. Snälla, säg att du vill följa med mig härifrån. Snälla låt mig visa dig och mig själv hur det kan vara. Låt oss uppleva något. Låt oss leva.