Overkills

Låten nämnd i rubriken är hysteriskt dålig, och den får enbart vara där för att jag har haft den på hjärnan konstant den senaste veckan. Emmas fel alltihop är det.

Gårdagen har mest ägnats åt att samla ihop mig själv. Det var längesen jag behövde tid till det. Men också längesen jag sattes i situationen, så det är väl förståeligt. Mest av allt är jag frustrerad. Frustrerad och besviken. Det kändes ju okej, gick riktigt bra. Sedan blir allting lite för nostalgiskt och plötsligt är jag tillbaka där jag var för 1,5 år sen. På några ögonblick är jag lika känslig och sårbar som då. Maktlöshet, rädsla och mer maktlöshet. Jag ville hjälpa dig. Det var det värsta. Jag ville men visste inte hur. Hur ska jag kunna hjälpa dig när bara det faktum att jag är jag ger dig ångest. Det enda jag kan göra är att hålla mig undan. Men inte ens det kan jag göra, för då tror du att jag är motagerande. Så oavsett vad jag gör är det fel. Jag är fel. Om det här är permanent kommer det inte att fungera. Det är uppenbart. Inte heller kommer vi någonsin kunna vara isär. Det är uteslutet. Jag sitter i ett dödläge på så många sätt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det kommer inte räcka med att jag har förändrats. Men vad krävs då? Vad kommer jag behöva göra?