Overkills

The Script på maxvolym i mitt högtalarsystem. Jag är ensam på kollektivet nu över påsk, och detta får ju utnyttjas. Känslan av basgången som får hela mitt bord att vibrera är ganska oslagbar, och jag har det ganska bra härute. Tänkte åka in till stan, men hade ingen lust. Sov hela dagen istället. Vi får väl se om det blir stan imorgon istället. Anledningen till att jag inte bloggat på hela helgen var att jag befann mig i stan hos S, och jag hade inte med mig datorn dit. Sen har jag inte haft mycket att säga heller, vilket jag inte har nu heller. Överanvändning av ordet heller där. Fint Blue.

 

Igår läste jag lite gamla inlägg från Mental Revenge. Alltså blogginlägg jag skrev år 2009. Emma arkiverade detta när jag tog ner bloggen, vilket jag är tacksam för. Det är ganska intressant att läsa, trots att det ändå inte var så hysteriskt längesen. Det enda jag skrev om var typ hyr mycket jag hatade mitt liv och min familjesituation, samt allt pluggande jag gjorde. Ja, detta var på tiden då jag faktiskt gjorde vad jag skulle i skolan. Sedan gick jag in i väggen ganska brutalt, och återhämtade mig aldrig sen dess. Jag fick ingen hjälp med problemet, så det makar väl sense. Jagi nser när jag läser det i efterhand hur sorgligt mitt liv faktiskt var, samt hur influerad jag var av mina föräldrars sätt att se på det. Jag bad i princip om ursäkt för att jag mådde dåligt i var och varannat inlägg. Bad nästan om ursäkt för min existens. Vill mest gå tillbaka till mitt 15-åriga jag och ge mig en kram. Inser också vilket bra liv jag faktiskt har nu. Jag behöver inte längre leva i en tillvaro där allt går ut på att längta till nästa gång jag ska få träffa någon av mina få vänner. Nu är det bara att åka och träffa dem. Dessutom, när jag tänker på hur mycket makt jag numera har över mitt eget liv blir jag ganska förundrad. Jag kan göra vad jag vill. Bara 19 år och jag har redan byggt mitt eget liv med människor jag valt att ha omkring mig och inte tvingas ihop med. Jag har mitt eget boende, min egen hund, mina egna drömmar och min egen familj (mina vänner.) Jag kan dra till London med bara ett par månaders framförhållning - enbart för att jag känner för det. Jag behöver inte be någon om lov. Behöver inte ens berätta det för någon om jag inte vill. Visst utgör min ekonomiska situation ett hinder, liksom bostadsfrågan. Men jag är ändå min egen människa, i mycket större utsträckning än alla 19-åringar jag känner. Jag inser hur mycket mitt 15-åriga jag skulle se upp till mig som jag är nu. Mitt 15-åriga jag som, enligt mina föräldrar, inte kunde ta hand om sig själv. Vem är jag nu? Jo, jag är en självständig ung kvinna som inte tar skit från någon. Jag ber inte om ursäkt för den plats jag tar i världen, hur jag ser ut eller vem jag är. Jag ber inte om ursäkt när jag gråter. Visst har jag mina svaga stunder. Visst får jag återfall. Jag ser och accepterar dem. Det är också starkt. Finns det människor i mitt liv som behandlar mig illa åker de ut med huvudet före. För jag respekterar mig själv. Min ex-väninna brukar alltid säga att jag tycker att jag är störst, bäst och vackrast på jorden. Det är jag inte. Men vet ni vad? Jag är Stor, jag är bra och jag är vacker. Har du åsikter om det Obvious? Varsågod! - Du kommer inte åt mig.