Overkills

Hej blogg!

Rubriken är ett internskämt som kom upp mellan mig och Crystal (nu nämner jag namn - fan! Men vafan ska man kalla folk då?) under årsmötet. Tänk så fint folk kan formulera sig ibland. Det var dock inte lika kul på svenska som våran översättning. Som väl egentligen inte heller är så kul. Men man får ha i åtanke att vi har suttit i möte i 8 timmar med endast kortare raster och 1,5 timmes lunch. Så det blir väl 6,5 timmars möte då. 6 om man reducerar bort rasterna. Men det är ändå mycket och jag fattari nte att jag inte somnade. Men det råkade vara väldigt intressant (jag är sjuk, jag vet) så jag höll mig vaken genom att faktiskt engagera mig i diskussionerna. Hannah får argumentera, tjoho! Jag kanske inte nämnde det, men det var iallafall US Stockholms årsmöte jag var på. Jag har hur som helst nämnt det minst två gånger i tidigare inlägg, så ni borde ha koll. Vad mer är... Jag blev vald till styrelsen! Yaaay! Jag hoppas verkligen att jag kan få posten som sekriterare. Stavas det så? Sekreterare? Men då låter det som att det har med sekret att göra, och sekret är ett äckligt ord. Vi blir nog ett bra gäng, för ambitionerna är på topp och vi är väldigt tighta. Ni skullei nte tro mig om jag sa hur tighta vi faktiskt är.

Resten av helgen då. Jag kom till Hornstull i fredags där jag mötte Linus, och senare även några till. Sedan vandrade vi iväg till hotellet där vi skulle bo. Detta var ute på Långholmen, och var förövrigt ett nedlagt fängelse. Detta hade vi mycket roligt åt hela helgen. Rummen vi sov i var verkligen fängelseceller, om än mysiga såna. På kvällen (efter god middag) hade vi introduktion på helgens tema - radioteater. Vi fick träffa Tåmas (han heter faktiskt så) som är en sjukt intressant människa som drar lite för många ordvitsar och som var grym på radioteater. Sedan delades vi in i två grupper och fick skriva manus. Vår teater blev grym och kommern og komma upp lite här och där i rätt sammanhang, så jag ska länka den här vid något tillfälle. När vi hade skrivit klart spelade hela gänget sanning eller konka. Min idé, självklart. Jag behövde som vanligt varken säga eller göra något som jag inte skulle kunnat säga eller göra annars. Tråkigt det där egentligen. Fast det skulle jag väl inte tycka om jag var tvungen att typ..berätta alla jag haft sex med. Jobbigt, hade det blivit.

På lördagen spelade vi in våra radioteatrar, och detta tog i princip hela dagen. På kvällen var det mello och vi bänkade oss i ett konferensrum för att se detta. Lagom seriöst. Seriösa var vi dock inte.

På kvällen när jag skulle sova somnade jag först förhållandevis fort (för att vara jag.) Men jag vaknade efter en stund med en dov ångest som fortfarande hänger sig kvar lite. Jag hade drömt att någon jag älskar väldigt mycket hade skrivit ett mail till mig och sagt något i stil med "Jag vill inte träffa dig mer." Löjlig dröm egentligen. Löjlig dröm som kan orsaka så mycket ångest. Så mycket ångest därför att jag är rädd för att just det ska hända. Helatiden. Jag är livrädd för att du ska komma på att hela ag är en enda stor dålig idé. Att allt ska ta slut här. Jag vill inte det. Verkligen inte. Men jag är rädd. Så jävla rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Först försökte jag somna om. Lönlöst as fuck. Sen lyssnade jag på musik. Det hjälpte inte heller. Jag ville skriva. Saknade verkligen min blogg. Men jag hade ingen dator med mig och det är så jobbigt att skriva långa texter i iPhone. Jag funderade på att skriva en dikt, men hade inte inspirationen. Jag funderade på att skriva en Facebook-status, men kom fram till att ingen skulle vilja läsa. Ville skriva en Tweet, men det fanns inget jag knde säga under 140 tecken. Alltså låg jag bara där. Rastlös och rejält skräckslagen. Vet inte riktigt var jag ska göra av känslan. Vad man kan göra med den. Kan man ta den och skapa något fint tro? Jag vet inte. Får väl se om den får någon kreativ outlet någon gång. Eller så kommer den bara fortsätta finnas där tills du faktiskt försvinner. För det kommer du göra. Förr eller senare. Det vet jag.