Overkills

Jag har defenitivt nått stadiet depression. Det syns nog på mig för vem som helst. Jag äter inte. Inte alls. Nästan då. Annars hade jag dött. Fast senast jag skrev det där läste Tommy och dampade på mig, så jag kanske inte ska säga det. Men nu har jag gjort det så skitsamma. Sen varierar jag kraftigt mellan att inte sova alls och att sova alldeles, alldeles för mycket. Är det på grund av allt det här mina vänner tar avstånd? De kanske inte orkar med en till livskris á la Hannah. Eller kanske är det bara i mitt huvud alltihop.

 

Ibland skulle jag kunna ge vad som helst för att vara inuti ditt huvud. Veta hur du tänker. Varför du gör som du gör. Varför du ger mig så mycket mixed signals att jag inte vet vad jag ska tänka. Ibland skulle jag bara vilja ta alla svar på mina frågor rakt ur ditt huvud. Frågor jag aldrig skulle ställa. Kanske borde jag det. Kanske borde jag pressa dig mer. Ifrågasätta mer. Jag vet inte. Jag är bara så rädd att förlora dig. Jag försöker låta bli att tolka allting. Se allting som att du tar avstånd från mig. Du har inga baktankar. Killar har sällan det. Fördomsfullt men sant i de flesta fall. Fast du är en kategori för sig. Det går inte att använda generella metoder för att förstå dig. Tro mig, jag har försökt. Varje gång jag tror att jagh ar dig figured out så förvånar du mig. Bryter mot dina egna principer. Förvirrar. Jag älskar det. Det är hysteriskt spännande. Förutsägbart är inte min grej. Förutsägbart är rutin. Det är struktur. Allt jag inte är. Nu tror du säkert att jag hoppas på något som inte ska bli av, för att citera Melissa. Det gör jag inte. Faktiskt. Jag vet att det ser ut så. Jag vet att det vore logiskt om jag gjorde det. Men det gör jag inte. Du har varit alldeles för ärlig för att det ska vara möjligt. Det är skönt. Det är det enda som gör att det fungerar. Hopp är farligt, och jag vet inte hur många gånger jag tänker sga det. Det är väldigt sant. Hopp kan rädda liv men det är också farligt. Hopp kan hålla någon fast och nere i flera år. Du kan inte gå vidare om du hoppas. Det kan jagi nte iallafall. Inte än. Men jag vet att det inte kommer bli mer än såhär. Det känns ganska okej. Oftast. Jag gillar det här. Jag gör faktiskt det.