Vecka 32 och 58 dagar till beräknad nedkomst. Det är ingenting. Verkligen ingenting. Ändå känns det som ca 100 år. Detta trots att tiden går så fort numera. Konstigt, är det. Bebis börjar få det rejält trångt därinne. Sparkarna gör vid det här laget riktigt ont emellanåt, och det känns ofta som att jag råkar klämma henne när jag rör mig. Det är för övrigt väldigt svårt att försöka blogga när en vild 2-åring drar i ens ben och försöker bita en i foten. Hur som helst... känslan när det känns som att bebis blir klämd är rejält obehaglig men inte farlig. Det är nog värst för mig. Jag kan ofta känna någon kroppsdel när jag klämmer på magen. På torsdag blir det tillväxtultraljud. Då ska de kolla hur stor bebis är, hur hon ligger, hur mycket fostervatten där är och hur flödet i navelsträngen ser ut. Då återstår att se om hon fortfarande ligger med huvudet nedåt som hon gjorde när barnmorskan kände efter sist i slutet på vecka 29.
I dag är det onsdag, så InterCity är bortrest som vanligt. I går firade vi Linus 20-årsdag i efterskott hemma hos Rakel. Min helg har varit rätt hemsk, och detta trots att det var en Felicia-helg. Jag var nämligen tvungen att avliva Lita, min älskade hund, i fredags. Hon blev 12 år. 6 av dessa har hon varit min. Jag skaffade henne när jag gick på gymnasiet och hon har varit ovärderlig för mig sedan dess. Jag är så tacksam för att Felicia stöttade mig i mitt beslut, följde med på avlivningen och sedan stannade hos mig hela helgen. Det behövde jag. Fredagen spenderade vi med att gråta ikapp och tröstäta enorma mängder godis. På lördagen hjälpte hon mig (läs: förbarmade sig) med att bygga ihop spjälsängen till bebis. Det blir en liten säng som är lika hög som vår kontinental och med bara tre sidor så att bebis ligger precis intill mig trots egen säng. Det kommer bli bra. På söndagen gick vi på bio och såg Flykten till framtiden, vilket är en äckligt bra film. Nu vill tidigare nämnda 2-åring att jag ska ha en hårborste. Oklart varför. Hon tycker nog att jag ör tråkig. Efter filmen gick jag och Felicia i alla fall och åt på Donken och sen åkte vi hem för att hämta Felicias grejer och hon åkte hem till sig. Eftersom Felicia har hund och dessutom känner många andra som har det tog hon med sig alla Litas gamla grejer förutom hennes halsband som jag ville spara. Det kändes skönt i sorgen att få ut alla saker och att de kommer till användning och inte behöver slängas. Jag hoppas att det slutar göra så här ont snart. Jag sörjer verkligen. Men jag antar att en lär sig leva med det också.
