Overkills

 

 

Jag är ledsen. Varför är jag ledsen? Det är inte relevant, för det här är en hypotetisk situation. Kanske är jag bara trött på skiten i allmänhet, som jag blir ibland. Trött på att bära allt själv. Jag åker hem till dig. Jag vet exakt hur dörren kommer att låta när jag trycker ner handtaget och öppnar den utan att ringa på. Sista biten gnisslar alltid lite. Har alltid gjort det. Jag vet, för det finns ingen dörr som jag öppnat lika många gånger som den här. Inte ens min egen. Jag går in i köket, öppnar kylskåpet. Misslyckas med att hitta cola, så klart. Suckar djupt och går in till dig i vardagsrummet. Du rycker till när du ser mig.
- Jag hörde inte att du kom!
Jag kastar mig ner i soffan bredvid dig med ännu en suck. Du tittar uppmärksamt på mig.
- Hur mår du?
Fan också. Fast jag inte tänkt gråta svämmar ögonen över. Den tjocka känslan i halsen när jag försöker hålla tillbaka. Dina ögon vidgas lite och du sträcker dig efter mig.
- Kom.
Jag faller mot dig och nu är det kört. Jag fulgråter och tårarna blandas med snor som lämnar våta spår på din stickade tröja och i ditt hår. Jag ger upp alla försök att kontrollera mig och släpper ut allt. Hela skiten. Jag gråter så mycket att jag inte kan få fram ett ord till förklaring och du frågar inte mer. Du bara håller mig, stryker mitt hår, torkar tårarna. Jag känner mig som ett mycket litet barn i din famn. Jag tar omedvetet tag om ditt ringfinger och håller det så hårt jag kan. Du ler, fast jag inte ser det genom tårarna.
- Du gjorde alltid så där när du var liten och jag ammade dig, säger du.
Jag ler lite och tittar upp på dig.
- Tack mamma. Tack för att jag får vara liten även nu när jag är stor.