Overkills

Fredagen den 17/3, tillika vårt beräknade förlossningsdatum hade vi fått beviljat igångsättning av förlossningen. Detta är något vi haft på gång ett tag men inte berättat för folk eftersom vi ville bli lämnade ifred av allmänheten under förlossningen. Anledningen till igångsättningen var bland annat att vi skulle kunna få barnvakt till Lee så jag skulle slippa föda själv. 

Hur som helst. Klockan 11 den 17/3 ringde vi in till förlossningen för att fråga när vi skulle komma in. Då var det fullt så vi fick avvakta. Vid 17-tiden ringde de och sa att vi kunde komma in vid 19, så det gjorde vi. De började med att koppla upp mig på ett CTG för att övervaka bebis hjärtfrekvens samt mina sammandragningar. Kurvan såg bra ut. Lite senare gjorde de en vaginal undersökning för att se hur mogen min livmodertapp var. Detta eftersom det är avgörande för vilken metod för igångsättning som ska användas. Tyvärr var tappen fortfarande ganska lång och jag var fortfarande bara öppen någon cm, så läkaren bestämde att jag ska sättas igång med Cytotec. Det är ett läkemedel som tas oralt varannan timme tills värkarna kommer igång. Det kan bli ganska långdraget. Jag hade hoppats att jag skulle vara mer mogen så det bara hade varit att få vattnet att gå. Det går oftast snabbare och är ju bättre för kroppen eftersom det är en mer naturlig metod. Men cytotec blev det alltså. Jag fick första dosen vid 22-tiden, och sedan ytterligare doser varannan timme hela natten och förmiddagen. Tror det blev totalt 6 doser. Under natten hade jag inga smärtsamma värkar men jag hade sammandragningar som var starka och regelbundna nog att klocka. De var dock svaga nog för att jag skulle kunna sova lite emellanåt. Det var värre med den obekväma sjukhusbritsen, tyckte jag. Samt att de tog CTG och gav medicin så ofta.  Så sovandet blev ändå begränsat. InterCity sov dock gott hela natten. Vid 7-tiden väckte jag honom och vid 8-tiden började sammandragningarna göra ont. Jag bad om en undersökning och blev mycket besviken då det knappt hänt något alls. Fick smärtstillande i form av alvedon (vilket skämt, jag hade värkar vid det här laget) och vid lunchtid blev värkarna så smärtsamma att jag bad om lustgas. Jag fick tjata lite och jag tror jag undersöktes igen. Nu hade det hänt lite mer så jag fick tillslut min älskade lustgas.

Därefter följde nån timme eller så då jag hade det ganska bra. Var hög och glad på lustgasen och pratade till och med i telefon med min syster. Jag tror klockan var halv 3 när de undersökte mig igen och nu tog de vattnet. 

Direkt efter att vattnet gått (kändes som jag kissade på mig) blev värkarna hemska. Jag har aldrig upplevt något liknande. Inte ens under min förra förlossning. Värstvar nog att värkarna gick i varandra utan någon som helst paus. Vanligtvis brukar det inte vara så men det kan bli så när förlossningen sätts igång medicinskt. Ungefär varannan värk var så hemsk att jag skrek rakt ut. Dessutom tyckte bebis inte om när vattnet var borta. Hon mådde fortfarande bra men sparkade som en galning. Utan vattnet som dämpning gjorde detta riktigt ont. Nu bad (läs: skrek och vädjade) jag om ryggmärgsbedövning/Epidural. De tyckte att det var lite för tidigt för detta men ringde ändå efter narkosläkaren. Tiden tills han kom kändes som en evighet fast det egentligen var typ en kvart. Jag vädjade hela tiden till barnmorskorna om att de skulle hjälpa mig. Stackarna. InterCity försökte finnas för mig men han kunde inte göra så mycket. Han har berättat att han tyckte att det hela var ganska jobbigt eftersom jag var mycket mer smärtpåverkad än förra gången. När narkosläkaren kom meddelade jag att det var dags att krysta. Ingen trodde mig riktigt, för det hade inte ens gått en timme sen de tog vatten och jag var då öppen ca 3 cm. Krysta gör en vid 10 cm lch öppningsskedet är den del av en förlossning som tar längst tid. Jag insisterade dock att jag måste krysta så de undersökte mig igen medan narkosläkaren förberedde min spruta. Mycket riktigt var jag öppen 10 cm till allas förvåning. Det var för sent för epidural trots att det nyss varit alldeles för tidigt. 

Jag fick sätta igång att krysta. Detta var en helt ny upplevelse för mig fast jag gjort det en gång förut. Förra gången hade jag nämligen epidural och kände inte av krystvärkar så mycket. Den här gången var det som att kroppen tog över och jag fick gilla läget. Jag kan omöjligt beskriva hur det kändes. Kraften i hur hon pressades ut var helt bortom vad jag trodde att min kropp kunde prestera. 1 timme efter att vattnet tagits och 5 minuter efter att jag började krysta (krystade i 50 minuter med Lee) var hon ute. Luna, 51 cm lång och 3710 g tung. Hon var lite blå när hon kom ut pga det snabba förloppet och hade navelsträngen ett varv runt halsen men hämtade sig direkt. Det gjorde hkpnsyogt nog jag också. Jag fick upp henne på bröstet och kände genast att hon var min. Såpass mycket att jag var extremt motvillig att låta någon annan ta henne när jag väl fått upp henne på bröstet. Jag kände mig konstigt pigg, som om jag skulle kunna resa mig från britsen och bara åka hem. När Lee föddes var jag helt svimfärdig efterrätt. Skillnaden var slående. Jag sprack knappt alls heller fast det gick så fort. Smärtmässigt var den här förlossningen fruktansvärd, men jag känner ändå att allt gick så oerhört bra. 

Allt har fortsatt gå bra. Luna är jättesnäll och ammar som en expert. Hon vill docj vara hos mig konstant och jag har knappt lagt ner henne alls på den vecka som gått. Men jag har inget emot det. Tyvärr tror jag InterCity känner sig lite utanför dock. Men han har fullt upp med Lee som krisar lite över den stora förändringen och följaktligen är väldigt pappig. Nu måste jag gå för Luna börjar vakna.