Overkills

 Du vet att du är illa ute när du måste påminna dig själv om att du är arg. Att det inte är tänkt att du ska sluta vara det. Att det är ditt enda försvar. Du får inte glömma att det här är för bådas skull. Inte bara hennes. Glöm inte att du är arg. Visualisera.

 

Ibland tycker jag synd om mig själv för att ingen förstår mig nuförtiden. Att det inte finns en enda person kvar i mitt liv som skulle fatta vad jag menade om jag öppnade mig. Men vems fel är det egentligen? Jag har inte givit någon chansen. Jag pratar aldrig om djupa saker. För ingen fattar i alla fall. Men det kanske de skulle göra. Jag tror inte att jag någonsin verkligen har givit det chansen med nån annan en henne. Jag bara nöjer mig med det ytliga. Jag har provat att prata med honom ibland. Han fattar inte. Men det är inte hans fel. Han är inte på min våglängd. Det är okej. Det måste han nte vara. Han pratar, inte lyssnar. Det var ju det jag föll för. Och även om han verkligen lyssnade skulle han inte förstå. Det är inte hans fel.

 

Jag känner mig så ensam. Som om ingen riktigt ser mig. Så fjantigt, egentligen. Borde ha vuxit ur bekräftelsebehovet. Jag är inte ensam. Sen jag flyttade tillbaka hit kan jag träffa folk precis när jag vill. När jag är själv är det för att jag har valt det själv. Och jag väljer det förvånande ofta nuförtiden. Vet inte ens varför. Jag träffar inte vänner så ofta som jag borde, och det är helt och hållet på grund av mig. Jag är verkligen inte någon bra vän. Ibland tänker jag att det är för att jag har familj. Det blir ju så då. Ibland tänker jag att det beror på något annat. Förlåt. Jag vet att jag är tråkig. Förlåt.

 

Han är inte bra på att säga att jag är bra. Det är nog bara sån han är. Det är inte hans fel. Och inte mitt fel heller. Det är det jag säger till mg själv när jag försöker kämpa mot självhatet. Självhatet som jag växte upp med men som sedan blev bättre. Som nu är tillbaka. Hon förstår inte. Det är det jag säger till mig själv när jag försöker slå ifrån mig allt hon säger om mig. Jag kan inte tänka annorlunda, för då skulle jag typ dö. Jag försöker bara bibehålla tanken att jag är något värd. Men hon förstår ju allt annat. Så det stämmer väl inte. Och varför är jag inte arg? Varför ler jag när hon skriver till mig? Varför får jag fortfarande impulser att krama och trösta? Ta bort allt dåligt, även när jag är det dåliga.

 

Jag håller ihop allting. Det går okej. Ingen behöver oroa sig för mig. Jag måste bara försöka hitta ett sätt att känna mig värdefull igen.